Wołyń – Wojciech Smarzowskis nya film.

Det går inte att försonas om man sopar sanningen under mattan. Det säger Wojciech Smarzowski om sin nya film som handlar om Volhynien-massakern år 1943 och som premiärvisades vid årets filmfestival i Gdynia.

Smarzowski vill att filmen ska rensa de infekterade relationerna mellan polacker och ukrainare, att den ska ”bygga broar snarare än murar”. Filmen kommer att väcka starka känslor, men när känslorna lägger sig kan både polska och ukrainska historiker ånyo ta upp ämnet, menar han.

Av kritikerna höjs Wołyń till skyarna, från den politiska vänstern såväl som från högern.

Det är en av de största och bästa filmerna som gjorts i Polen efter 1989. Den dömer ingen, den leder inte till några politiska teser och slutsatser. Den ger en helhetsbild av världen, i vilken ondskan söker ett utlopp och finner det, skriver Tadeusz Sobolewski i sin recension i Gazeta Wyborcza.

Många befarade att filmen – kanske omedvetet – skulle skriva in sig i den nuvarande politiska debatten. Att den skulle gagna den polska nationalismen, skada de sköra polsk-ukrainska relationerna eller till och med skildra händelserna ur ryskt perspektiv. Men där finns ingen påträngande symbolik vilket visar att filmen inte behöver underkasta sig en viss historiepolitik. Det handlar snarare om att varna för framtiden och för det som redan existerar men som vi vägrar att inse.

Filmen är som en biblisk berättelse – orden strös för vinden och människorna drar olyckan över sig, skriver Sobolewski. Ondskan uppenbarar sig i sin helhet och som en kedjereaktion: ukrainarna minns ondskan som de drabbades av från polackerna, som såg dem som andra klassens människor, som brände deras ortodoxa kyrkor etc. Och därför låter de polackerna lida. Men polackerna är inte bara offer; i filmen skildras de även som hämnare. Denna ondskans kedjereaktion har ingen början. Men den kan ha ett slut.

Filmens främsta budskap tycks vara att ondskan söker sitt utlopp, vilket varken ideologi eller religion kan skydda mot, den outsagda och förbisedda ondskan finns överallt. Och som överallt förenas en enda familjs tragedi med den nationella tragedin, den lilla tragedin orsakas av och smälter in i den stora historiska.

Smarzowskis film är den första spelfilmen om Volhynien-massakern. Det är en hård film som speglar sina protagonisters hårdhet, historiens hårdhet och framför allt ondskans hårdhet. Men någonstans djupt under ytan finns det en stor och mycket behärskad upprördhet och rördhet.

Det känns som en frigörelse att i dagens Polen görs filmer som är helt befriade från en propagandistisk demagogi. Det lär komma många kritiska kommentarer för att filmen inte är tillräckligt ”patriotisk” men alla tänkande och kännande filmälskare kommer att uppskatta den. Vem vet – för sitt universella budskap och fantastiska hantverk blir den kanske uppskattad ute i världen.

Dorota Tubielewicz Mattsson