Warszawa i mitten av december. Vad väntar man sig — snö, kyla? Nej, vädret är som i resten av Europa, oväntat varmt, 12—15 grader. Och på gatorna virvlar det vackra folket förbi, gör punktmarkeringar i shoppingcenter, boutiquer.
Landet är fullt av varor, och de som har råd handlar. Hur kommer det sig att jag i Warszawa känner mig skyldig att tänka på de stora inkomstklyftorna i landet? Det gör jag inte i London och Paris, där man ser många fler tiggare. Tiggarna i Warszawa finns, men de verkar inte vara så många. Enstaka invalider som sitter med skålen framför sig och hoppas på en slant. Någon ungdom som inte har någonstans att bo. En gammal farbror sitter och spelar dragspel — nej, han har ingen skål, kanske spelar han av ren glädje. Och så flickan som hugger tag i oss på Nowy Swiat, ser oss stint i ögonen och hastigt mumlar en ramsa på engelska: hungrig, inga pengar till mat, hungrig. Så ringer hennes mobil och hon pratar i den. Vi går vidare. Läs vidare >>