Adam Zagajewski kommer alltid att vara med oss

En av Polens största poeter Adam Zagajewski är död. Han blev 75 år gammal. Många gånger nominerad till och tippad som Nobelpristagare i litteratur var han väl känd och uppskattad ute i världen. Men han var också engagerad på demokratins och frihetens sida.

Han föddes i Lviv 1945 och samma år kom han med sina föräldrar till staden Gliwice i Schlesien. Han studerade filosofi och psykologi. Hans litterära debut kom 1967. Det var dikten  Muzyka (Musiken) som publicerades i tidskriften Życie Literackie och valdes av ingen mindre än den senare Nobelpristagaren Wisława Szymborska. 

Under 1970-talet blev han som många andra diktarkolleger belagd med censur av den kommunistiska regimen. Zagajewski tillhörde den då mycket livskraftiga litterära gruppen Nowa Fala (Nya vågen) som språkligt och konstnärligt och idémässigt opponerade sig mot makthavarnas förljugna propagandaspråk och deras språkliga manipulering. Tillsammans med Stanisław Barańczak, Ryszard Krynicki, Julian Kornhauser och Ewa Lipska och några till skapade han en ny poetisk attityd till den ärvda eskapistiska och estetiserande litteraturen (framför allt poesin), den föreställda världen. I boken Świąt nie przedstawiony (Den icke-föreställda världen) från 1974 som han skrev tillsammans med Julian Kornhauser presenterades inte bara en kritisk syn på 1960- och 1970-talens polska litteratur utan även ett litterärt program som generellt gick ut på att djupgående analysera verkligheten och beskriva omgivande realia utan omsvep som myter, allegorier och metaforer erbjöd. Författarna uppfattade poesin och litteraturen i allmänhet som  ett redskap för att skapa samhällets och medborgarnas självinsikt och kunskap.  Nowa Falas diktare stod ofta den lingvistiska poesin nära även om deras främsta mål var att ge en poetisk analys av det officiella språket och att uttrycka den påtagliga erfarenheten av att leva med ett brutalt manipulerat språk.

Men Zagajewski gick vidare i sin poetiska utveckling. Han skrev en allmängiltig poesi som ofta berörde existentiella och moraliska  problem. Hans diktning var orimmad, fri. Kanske härstammade det från hans övertygelse om att meningen är det viktigaste och inte hur vi utformar språket. Hemligheten med hur vi upplever och erfar verkligheten, den moderna världen och människan var själva kärnan i hans diktning.

I sina essäer var Zagajewski utan tvekan en ivrig förespråkare av frihet, mångfald och konst. Orädd som han var för att offentligt ta ställning i politiska frågor och kritiskt granska verkligheten och det politiska livet (inte bara i Polen) fordrade han av sig själv och sin läsare något mer. Så var det när han skrev diktsamlingen Ode till mångfalden, essäen Solidaritet och ensamhet och i den sista essäboken från 2019 Substancja nieuporzadkowana (Den oordnade substansen). Så skrev han: ”Professionella politiker verkar ofta som skapelser som en smula komprometterar mänskligheten. Som något karikatyrmässiga skapelser. (…) Som om man amputerade en ansenlig del av deras själar.” Zagajewski ville inte reducera  friheten till dess ”politiska aspekt”:

”Det är kanske värt att komma ihåg att i varje gemenskap som inte totalt dominerats av analfabeter ännu, pågår ett annat lugnare, tystare samtal som inte tilldrar sig så stor uppmärksamhet men som är lika viktigt; ett samtal om Gud, om livets mening, om konsten, litteraturen, musiken, om civilisationens natur, om sambandet mellan moderniteten och traditionen eller om döden”.

Som vi andra tvivlade ibland Adam Zagajewski. Han tvivlade på sig själv, på mänskligheten och poesins makt. I sitt berömda tal i samband med mottagandet av Prinsessan av Asturiens litteraturpris sa han bland annat: ”Poesi är inte på modet längre”. Där hade du fel, käre Adam. Poesi är på modet. Tack vare diktare som du.

Dorota Tubielewicz Mattsson

Mitt landskap i tystnaden/Mój pejsaż w Ciszy heter den polsk-svenska lyrikern Barbara Kobos Kaminskas nya diktsamling. Den innehåller dikter från 1965 och fram till förra året och blir på så vis en bild av hur poetens tankevärld utvecklats under denna tid.

Barbara Kobos Kaminska bor sedan 1975 i Lund och har gett ut flera tidigare diktsamlingar. Debuten kom 2003 med Krople Życia/Livets droppar  och redan året därpå kom: czas idzie … czas biegnie/tiden går … tiden flyr… på polska och svenska samt Krakowskie Kazimierz powraca/Crakow’s Kazimierz Returns på polska och engelska. Sedan följde Oddech ziemi /Jordens andning 2005, Landet överfyllt med aska 2009 och Skrawek Ziemi med sextio gamla och nya dikter, som endast gavs ut på polska.

Hennes dikter präglas ofta av tankar och minnen från förr, inte minst kan hon försjunka i tankar om Förintelsen – samlingen Landet överfyllt med aska kom ut på Förintelsens dag den 27 januari 2009. Men det finns också ljusa minnen – som jollrandet med den lilla dottern Anna.

Samlingens sista dikt lyder:
Jag är tystnaden
i tystnaden
ensamheten
i ensamheten
minnet
i minnet
Jag är framtiden
i det förflutna.
Vad jag har kvar
av tid är ovisst.
Natten sluter sig
i mitt inre landskap.

Översättningen till svenska har gjorts av Terho Paulsson

Som känd Lundapoet har Barbara Kobos Kaminska genom åren deltagit i många diktaftnar, ibland ensam och ibland tillsammans med andra.

När hon inte skapar egen poesi översätter hon gärna andra poeter till och från polska och svenska – men även engelska och spanska.  

DIkter av Barbara Kobos Kaminska i Polen-Bulletinen >>

– Jag har lite svårt att ta till mig att jag har fått Nobels litteraturpris, när jag tänker på Nobelpris är det Wisława Szymborska jag ser framför mig. Jag har inte vant mig vid att det är jag i år, men jag märker att det kommer mycket mer folk till mina författaraftnar. De knuffar på varandra och säger: Där kommer Nobelpristagaren, utan att ens försöka uttala mitt namn.

Det säger Olga Tokarczuk, pin färsk litteraturpristagare, i en lång intervju med TVN24. Läs vidare >>

Nobelpriset i litteratur går i år till Olga Tokarczuk. Det är fantastiska nyheter för litteraturälskare och alla som är intresserade av Polen och polsk kultur.

Olga Tokarczuk är en författare i sina bästa år (hon är bara 57 år gammal) och den sjätte polska Litteraturpristagaren. Hon debuterade 1979 under pseudonymen Natasza Borodin. Men debuten som romanförfattare fick vänta till 1993. Tokarczuks andra bok E.E. blev hennes genombrott. Det är en historia med starka influenser av den magiska realismen – en tonårsflicka får plötsligt parapsykiska förmågor och förlorar dem lika plötsligt när hennes mognadsprocess nått sin kulmen. Prawiek i inne czasy(Gammeltida och andra tider) från 1996 blev en enorm succé och översattes till många språk, däribland till svenska av Lennart Ilke. Här ”spelar hon på stora och små trummor”.

Läs vidare >>

Herman Lindqvist fokuserar liksom en gång Carl Grimberg på drastiska händelser med kungligheter och krigshjältar i huvudrollen. Han beskriver den polska och den svenska historien och kryddar den med skrönor, myter och legender, från vikingatiden – var det inte vikingar som grundade Polen? – fram till 1980-talet då stödet i Sverige för Solidaritetsrörelsen var enormt. När segern över kommunismen var vunnen besökte också kung Carl XVI Gustaf besökte presidenten och Fredspristagaren Lech Wałęsa i Warszawa.

Skildringen av en polsk magnatbegravning på 1600-talet är magnifik, och beskrivningen av hur den ”sarmatiska” adeln vände världen ryggen och var sig selv nok leder onekligen tankarna till dagens Polen, där många vill stänga ute ”det dekadenta väst” för att i stället hylla de traditionella polska värdena: familjen, katolska kyrkan och fosterlandet.

Läs vidare >>

IPN är ett slags olyckligt litterärt museum som visar vad som under kommunisttiden gjordes mot polska författare och den polska litteraturen, och där har jag funnit ovärderligt material.

Det säger Joanna Siedlecka, välkänd polsk journalist, som nyligen publicerat sin bok om en av den polska poesins giganter, Zbigniew Herbert. Boken, Pan od Poezji, O Zbigniewie Herbercie (Poesins mästare. Om Zbigniew Herbert), presenterades för en tid sedan på IPNs utbildningscenter i Warszawa.

I de gamla kommunistarkiven finns anteckningar om att både Zbigniew Herbert och Witold Gombrowicz var aktuella för Nobels litteraturpris i slutet av 1960-talet, 1968 ska Svenska Akademiens ständige sekreterare ha besökt Polska författarförbundets ordförande i Polen och diskuterat de två författarna.

IPN (Nationella Minnesinstitutet) är den myndighet som förvaltar de forna säkerhetstjänsternas enorma arkiv, där man samlat informationer från meddelare och angivare om snart sagt hela den polska befolkningen. Här finns uppgifter om alla, särskilt om de politiskt aktiva och de som på något sätt blev kända utomlands.

Zbigniew Herbert (1924–98) är en av de stora i modern polsk litteratur. Han växte upp i Lwów under mellankrigstiden och studerade sedan ekonomi, juridik och filosofi i Kraków. Han började tidigt skriva dikter men hade svårt att få dem publicerade eftersom de inte passade in i den socialistiska realism som anbefalldes av myndigheterna.

Efter Stalins död 1953 rådde ett politiskt töväder i kommunistländerna, och det innebar att Herbert kunde gå med i Polska författarförbundet. Därmed fick han möjlighet både till stipendier och resor utanför Polen, och han bodde långa perioder i Frankrike, Tyskland, Italien och Österrike. 1968 blev Zbigniew Herbert inbjuden till USA och då översattes en del av hans dikter till engelska, vilket gjorde dem tillgängliga för en bredare publik. Efterhand har han översatts till 38 språk, bland dem svenska.

År 1972 hemma i Polen stödde Herbert den demokratiska oppositionen, och 1991 återvände den allvarligt sjuka poeten från Paris till Warszawa och krävde utrensningar av kommunister ur den offentliga förvaltningen.

Mest känd i Sverige är han för sin diktsvit om Herr Cogito och Rapport från en belägrad stad som båda beskriver den moderna polska historien under Solidaritetstiden och krigstillståndet.

Tillsammans med Nobelpristagarna Czesław Miłosz och Wisława Szymborska har han skapat den moderna klassicismen i polsk poesi. Han beundrade antiken och den västeuropeiska kulturen men behandlar dem med viss ironi. Kulturen såg han som en förklädnad för människans grymhet men den blev också ett skydd mot det moraliska förfallet.

Joanna Siedlecka har skrivit flera böcker om polska författare – Witold Gombrowicz, Stanisław Ignacy Witkiewicz och Jerzy Kosiński. Hon har fått flera litterära priser för sitt arbete.

Stanisław Godula
Gunilla Lindberg

I Polen marknadsfördes Gombrowicz sista bok Kronos som hans ”okända storverk”. Och anteckningarna var kanske okända (fast Kronos omnämns faktiskt ett par gånger i Dagböckerna) men de är ingalunda ett storverk. Man läser boken med en stor dos besvikelse och ibland även avsmak. Den genialiske Gombrowicz visar sig här från en mindre fördelaktig sida, såväl konstnärligt som intellektuellt och mänskligt.
Dorota Tubielewicz Mattsson recenserar Witold Gombrowicz Kronos, som kommit ut på svenska.

Läs vidare >>

Olga Tokarczuk nomineras även i år till det internationella Man Booker-priset. Den här gången gäller det den engelska översättningen av boken Styr din plog över de dödas ben (kom ut i Polen 2011). Romanen har också filmats av regissören Agnieszka Holland 2015.

Förra året fick Tokarczuk Man Booker-priset för sin roman Löparna (Bieguni) från 2008.

Olga Tokarczuk har fått en lång rad polska och internationella priser för sina böcker. Två gånger har hon fått Polens stora litterära pris Nike-priset, som delas ut av tidningen Gazeta Wyborcza. Först för Löparna (2008) och sedan för Jakobsböckerna (2015). Hon har också tilldelats Polska Bokhandlarföreningens pris, tidningen Politykas pris, Władysław Reymonts pris, Kvinnokongressens pris, Bologna Ragazzi Award osv.

För ett par år sedan fick hon också det svenska Kulturhuset Stadsteaterns första internationella författarpris för eposet Jakobsböckerna. (wyborcza.pl och wB mars 19)

Du har just kommit ut med din tredje bok om Polen, pikareskromanen När kriget inte kom som handlar om den polsk-judiske journalisten Dawid Kolomyjskis flykt undan rasism och våld i mellankrigstidens Europa.

Vem är du?

Jag är en 63-årig polsk jude, som har bott i Sverige i snart 50 år. Jag bor utanför Kramfors i ett hus med vidunderlig utsikt över Ångermanälven, mycket inspirerande för en person verksam som författare och frilansskribent.

Varför skriver du?

Jag har haft förmånen att leva ett liv i fred, trygghet och välstånd, och känner ett starkt behov att föra vidare berättelser från min familjs dramatiska och ofta traumatiska historia.

Menar du att boxaren Rotholc och journalisten Kolomyjski är öden i din egen släkt?

Jag skriver skönlitteratur, inte fakta i strikt mening. Personerna kan vara fiktiva eller verkliga, men de agerar mot en fond av historiska händelser som är sammanvävda med min familjs öden, något som de förstås delar med många andra. 

Vem skriver du för? Du förutsätter ganska stor kunskap om vad som hände i Centraleuropa på 1930- och 40-talen.

Jag skriver för alla som vill läsa. Alla som är intresserade av ett händelserikt och färgstarkt förflutet, och som uppskattar en spännande berättelse.

Jag tror inte att jag ser någon särskild läsare framför mig när jag skriver. Men jag hoppas på läsare som är nyfikna, öppna och intresserade av att ta del av något nytt. Jag tror faktiskt inte att bestämda historiska kunskaper är nödvändiga för att läsa – och uppskatta! – mina romaner och noveller, men om det leder till att människor vidgar sina vyer och får nya insikter och kunskaper då är det positivt, då har jag lyckats åtminstone lite grand.

Gör du någon bakgrundsforskning?

Jag brukar göra en ganska omfattande bakgrundsforskning, det är så mycket man inte kan. En roman kräver också så mycket, kunskap om geografi, landskap, städernas topografi, smaker, färger, med mera med mera. Internet är en välsignelse! Mycket hämtar jag därifrån, men jag läser också mycket, slår upp i ordböcker, encyklopedier, och annat gammaldags. Och det är också en fördel av att ha hunnit en bit upp i åren, man har hyfsat koll på vad man ska leta efter, och var man kan hitta det.

Vid tangentbordet:
Gunilla Lindberg

Fakta:

Grzegorz Flakierski är född 1956 i Warszawa och kom 1969 som 13-åring till Sverige. Han är sedan många år verksam som kulturskribent och litteraturrecensent och aktiv i det lokala kulturlivet i regionen. Har skrivit fyra böcker: Statskuppen i Norrland (2010), Knockout (2015) >>, Familjealbum (2017) >>   och nu senast När kriget inte kom .