Dorota Maslowska till Göteborg

Dorota Masłowska.
Foto: Jacek Kolodziejsk.

Unga stjärnskottet Dorota Maslowskas romaner och pjäser har fått mycket uppmärksamhet, översatts till flera språk, prisbelönats och spelats över hela Europa, bland annat Stockholm och Göteborg.

2018 kom hennes debutroman Polsk-ryskt krig under rödvit flagga på svenska. I Polen blev den snabbt en skandalsuccé (2003), främst på grund av sitt språk som ansågs vulgärt, cyniskt och banalt.

På fredag kl 18.30 intervjuas Dorota Maslowska av journalisten och författaren Hynek Pallas på Göteborgs stadsbibliotek. (Göteborgs stadsbibliotek 21 sept 18)

Boken kom på svenska i våras och recenserades av Dorota Tubielewicz Mattsson >>

 

Fint pris till Tomas Håkansson

Översättaren Tomas Håkansson här tillsammans med författaren Andrzej Stasiuk.
Foto: Ola Wallin.

Eminente översättaren Tomas Håkansson får ett hedersomnämnande för översättningen av Andrzej Stasiuks bok Östern av Författarförbundet.

För att han med säker hand har skapat en uppslagsrik och elegant avvägd motsvarighet till originalets detaljmättade och förtätade stil, lyder motiveringen.

Boken är utgiven på Ersatz förlag, som också gjort många andra polska böcker tillgängliga på svenska, inte bara av Andrzej Stasiuk utan också Hanna Krall. (Författarförbundet 10 sept 18)

1968 – året då oskuldens tid blev allvar

Författaren Maciej Zaremba.
Foto: Sofia Runarsdotter.

Maciej Zarembas nya bok, Huset med de två tornen (Weyler förlag), är en furiös vidräkning med antisemitismen under Polens första femtio år som självständig nation.

Efter första världskriget 1918 skulle ”tre kolonier” som i över hundra år tillhört olika stormakter föras samman till ett land, ett folk. I de tre delarna var allt olika – rättssystemet, kulturen och språket. Det tycks ha medfört en formlig antisemitisk explosion. Zaremba förklarar det med att landet som nu skulle slutas samman till en enda nation måste hitta sitt folk, och i Polen fanns inte bara polacker utan också judar, ukrainare, litauer och många andra. En av landets tongivande politiker, Roman Dmowski, ansåg att det nu gällde att skapa ett ”vi” och ett ”dom”. ”Vi” var polackerna som skulle fostras till att vara just polacker. ”Dom” var i första hand judarna.

Zaremba inleder med en lite road beskrivning av sin egen uppväxt på 50- och 60-talen. Aningslös och uppvuxen i en sekulär familj kände han sig inte träffad av antisemitismen. Men hans mor var född judinna, och i mars 1968 fick båda föräldrarna sparken från det sjukhus där de arbetade av det skälet. Modern beslöt att emigrera till Sverige, medan fadern som då var i 80-årsåldern, inte ville ge upp Polen för att börja om någon annanstans.

1968 kulminerade polackernas missnöje med den dåliga levnadsstandarden, fattigdomen och kommunistregimens totala oförmåga att skapa välstånd i landet. För att bemästra hungerprotester och demonstrationer behövde man en syndabock och valde – judarna. Det blev uppenbart för landets judar att man åter måste fly.

Unge Maciej fick i uppdrag att skaffa alla tillstånd som behövdes för att lämna landet, han gick den förnedrande vandringen från myndighet till myndighet och möttes av krångel och hånfullhet. Han svarade med adlig högdragenhet, lät byråkraterna förstå att han var deras överman. Det underlättades av att familjen hade en summa pengar som de inte skulle få ta med sig. Alltså intog han en luxuös frukost på stans flottaste hotell på morgnarna och tog sedan taxi till myndigheterna.

Läs vidare >>

Szumowska i juryn på filmfestivalen i Venedig

Regissören Małgorzata Szumowska.
Foto: Oliver Abels, wikipedia.Välkända polska regissören Małgorzata Szumowska har blivit inbjuden att sitta i juryn på filmfestivalen i Venedig, som inleds den 29 augusti. Juryordförande blir den mexikanske regissören Guillermo del Toro.

Szumowska är född 1973 i Kraków och har fått sin utbildning på den berömda Filmskolan i Łódź.

Hon har fått en rad priser för sina filmer, särskilt uppmärksammade har filmen Ciało (Kropp) blivit. 2015 tilldelades den Silverbjörnen i Berlin för bästa regi 2015, Grand Prix på filmfestivalen i Gdynia och Europeiska filmpriset. Tidigare i år fick hon Juryns stora pris för filmen Twarz (Ansikte) i Berlin. (Polskie Radio och wB 4 aug 18)

Kuriren från Warszawa blir film

Jan Nowak-Jeziorański talar i Radio Free Europe på 1950-talet.
Foto: wikipedia.

Regissören Władysław Pasikowski har påbörjat inspelningen av den verklighetsbaserade historien om det berömda sändebudet Jan Nowak-Jeziorański – Kuriren från Warszawa. Från 1940 arbetade Nowak-Jeziorański för den underjordiska polska armén och var förbindelseofficer för den polska exilregeringen i London under andra världskriget.

År 1943 anmälde han sig som kurir och sändes först till den polska beskickningen i Stockholm för att överlämna hemliga dokument. Därefter for han som sändebud till London där han informerade exilregeringen och de brittiska myndigheterna och i mars 1944 även premiärministern Winston Churchill om situationen i det ockuperade Polen.

Filmen ska bli ett spiondrama som utspelar sig under några dagar före Warszawaupprorets utbrott i augusti 1944. Hemmaarméns utsände Jeziorański fick i uppdrag att lämna det ockuperade Polen och ta sig till London med ett stort antal bilder och dokument. Det blev en halsbrytande resa då han förföljdes av samtliga fientliga underrättelsetjänster, men filmen visar också möten med människor som för alltid skulle förändra hans liv. Pasikowski vill snarare göra en thriller än en historisk eller politisk film. Tanken är förmodligen att skapa intresse för den polska historien genom att göra en bra film med allmängiltigt tema istället för att återigen väcka politiska debatter och kontroverser som utomstående sällan kan följa med i och förstå. Men om filmen slår utomlands blir den det bästa sättet att sprida kunskap om Polens historia.

Boken Kurier z Warszawy som redan 1986 översattes till svenska (Kurir från Warszawa) passerade obemärkt i Sverige. En bra filmatisering skulle kunna ändra på saken.

Inspelningarna pågår för närvarande i Łódź och filmen kommer upp på biodukarna nästa år.

Dorota Tubielewicz Mattsson

Bidrag till Polska Kongressen dras in

Skärmdump från Polska Kongressens i Sverige hemsida.

Polska Kongressen (Kongres Polaków) i Sverige har flörtat med den extrema högern i Sverige samt stöttat främlingsfientligheten i Sverige och får därför nu inga statliga bidrag.

Den svenska regeringen anser att kongressens verksamhet strider mot de demokratiska principerna – men för det polska utrikesdepartementet är Kongressen en ”stöttepelare för den polska traditionen”.

Polska Kongressen är den största och äldsta polska organisationen i Sverige och har under sitt paraply 25 olika föreningar. I början finansierades den med hjälp av statliga pengar.

Men redan för flera år sedan rekommenderade regeringen att Polska Kongressen skulle ta avstånd från de högerradikala grupperna, dock utan synbart resultat, skriver portalen OKO.press. Nu fryser man bidragen då man anser att Kongressen bedriver en farlig och odemokratisk verksamhet. Som exempel citerar man tidskrifterna Katolsk kurir (Goniec Katolicki) och Ord från Kongressen (Słowo Kongresu) som skriver att ”islam är något man bör bekämpa och inte förhandla med”. Här finns också en märklig användning av ord som ”ras” och ”neger”.

Polska Kongressens ordförande Janusz Górczyński slår tillbaka och hävdar att regeringen utövar repressalier gentemot Kongressen för dess åsikter. Kongressen är sedan två år tillbaka kontrollerad, utfrågad om antalet medlemmar och nu drar man in bidragen, säger han.

Redan i februari 2016 uppmärksammades Polska Kongressen eftersom den polska patriotiska organisationen Semper Fidelis hade band till den extrema högern i Sverige och framför allt till den nynazistiska organisationen Nordisk Ungdom. Semper Fidelis är institutionellt knuten till Polska Kongressen och fyra av dess medlemmar finns med bland de 14 polacker som stod anklagade* för att ha planerat ett attentat mot en flyktingförläggning i Nynäshamn. Organisationen Semper Fidelis jämställdes i svenska medier med Sveriges Förenade Muslimer som ansågs stödja IS.

Polska Utrikesdepartementet har enligt OKO.press anslagit 165 000 złoty (ca 500 000 kronor) till polska organisationer i Sverige. Huvudparten av summan går till Polska Kongressen som den största organisationen. Utrikesdepartementet höjer dess verksamhet till skyarna och ser den som ”en stöttepelare för den polska traditionen och frihetstanke” samt en väktare av sanningen om den polska nationens historia”.

Dorota Tubielewicz Mattsson

*Rättelse och förtydligande:
Förundersökningen mot männen lades ner i brist på bevis. Polisen hade hittat påkar, knivar, järnrör och yxor i deras bilar och de misstänktes för förberedelse till grov misshandel.

Tokarczuk bland favoriterna till alternativa Nobelpriset

Olga Tokarczuk vid ett besök i Sverige 2015.
Foto: K Dubiel.

Ingen kan ha undgått skandalen inom Svenska akademin och beslutet att inte delat ut något Nobelpris i litteratur 2018. Det har fått ett antal kulturintresserade personer att ta initiativ till Den Nya akademien, som nyligen offentliggjorde en lista över kandidater till alternativa Nobelpriset. Bland de 46 kandidaterna finns den polska författaren Olga Tokarczuk. I övrigt består listan av namn som Margaret Atwood, Zadie Smith, Paul Auster, Don DeLillo, Agneta Pleijel, Amos Oz, Kerstin Ekman och många fler. Den är sammanställd av svenska bibliotekarier. Men det är läsarna som ska rösta fram de tre slutgiltiga kandidaterna på Nya akademins hemsida fram till den 14 augusti. En fjärde kandidat ska läggas till av bibliotekarierna. En jury tar slutligen beslut om vem som blir årets alternativa Nobelpristagare, vars namn vi får veta i oktober. Juryn har beslutat att de sista fyra kandidaterna ska vara två kvinnor och två män.

Olga Tokarczuk har redan tidigare förekommit i spekulationerna kring Nobelpriset, hon och hennes svenske översättare Jan Henrik Swahn har belönats med Internationella litteraturpriset för Jakobsböckerna (Księgi Jakubowe) och nyligen vann hon det prestigefyllda Bookerpriset.

Dorota Tubielewicz Mattsson

Mick Jagger: Kom ihåg allt det ni har uppnått!

Mick Jagger.
Foto: Georges Briard, wikipedia.

Jestem za stary żeby być sędzią – Jag är för gammal för att vara domare, men jag är ung nog att sjunga. Det sade Mick Jagger, på polska, och kommenterade därmed den polska domstolskonflikten från scenen på Nationalstadion i Warszawa i helgen.

Inför konserten bad förre Solidaritetsledaren Lech Wałęsa The Rolling Stones att ge sitt stöd i kampen för rättssäkerheten och demokratin i Polen. På sin FB-sida påminde han om Polens kamp för friheten under kommunisttiden och skrev att regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) vill förstöra domstolarnas oberoende i landet.

Man vill att ledamöterna i Högsta domstolen ska bli regeringens marionetter. Detta är inte frihet, många i Polen försvarar friheten men behöver stöd. Det skulle betyda mycket för dem om ni kunde säga eller göra något under konserten, skrev Wałęsa.

Efter de polska orden fortsatte Jagger tala på engelska.

Vi var här 1967, tänk på hur mycket ni har uppnått sedan dess, sade han. Polen är nu ett fritt land och medlem av EU.

Det exemplar av lagtexten som presidentkansliet skickat behandlades med sedvanlig respektlöshet. Keith Richards rullade ihop det, tände eld och andades in röken.

Vad gäller åldern hade Jagger emellertid fel – en alldeles färsk lag stadgar att även musiker ska ansöka om att få fortsätta arbeta efter 65-årsåldern, och den tråden tar president Andrzej Duda upp i en kommentar.

The Rolling Stones fortsätter att ge konserter trots att de uppnått lagstadgad pensionsålder, noterar han. Domstolsreformen är en del i den process som ska sanera de viktigaste samhällsinstitutionerna, och det är inte utan betydelse att The Rolling Stones inledde sin karriär under kommunisttiden, säger presidenten.

Man får väl anta att regeringspartiet PiS irriteras av Jaggers korta uttalande och att Duda i sin tur vill väcka misstankar mot bandet som gjorde uppror mot allt men ändå fick kommunistregimens tillstånd att ge konsert i Polen på 1960-talet. (gazeta.pl, aszdziennik.pl, wprost.pl 9 juni 18)

Unga polacker i Sverige sökes

Forskaren Jenny Ingridsdotter på Södertörns högskola gör en studie om barn till polska migranter i Sverige. Hon vill gärna i kontakt med unga vuxna i tjugo-trettio årsåldern, uppvuxna i Stockholmsområdet och har föräldrar som är födda i Polen (företrädesvis föräldrar med katolsk bakgrund) för att intervjua.

Läs vidare >>

Science Picnic i Kungsträdgården

Söndagen den 16 juni arrangerar Polska ambassaden en Polish Science Picnic! I Kungsträdgården i Stockholm.
Polish Science Picnic är en interaktiv tillställning utomhus, utformad för både barn och vuxna. Dess huvudsakliga mål är att främja vetenskap genom workshops, föreläsningar, vetenskapsdemonstrationer och experiment. De deltagande institutionerna kommer att presentera sina bedrifter och senaste forskningsprojekt, delandes sin kunskap och entusiasm tillsammans med besökarna.

Fri entré!

Deltagande institutioner:

COPERNICUS SCIENCE CENTER: Ett vetenskapsmuseum som står på stranden av Wisla-floden i Warszawa; den största institutionen av sin typ i Polen och en av de mest avancerade i Europa; Centret organiserar Science Picnic i Warszawa – det största utomhusevenemanget för främjande av vetenskap i Europa, samt workshops, shower, festivaler och speciella nattshower för vuxna.

EXPERYMENT SCIENCE CENTRE: baserat i Gdynia, centret var ett av de första vetenskapscentrumen i Polen; en modern vetenskaplig och pedagogisk lekplats för amatörforskare med en ”lära genom lek” filosofi för entusiasterna i alla åldrar.

THE NENCKI INSTITUTE OF EXPERIMENTAL BIOLOGY: En polsk vetenskaplig forskningsorganisation och en del av den polska vetenskapsakademin med huvudkontor i Warszawa. Institutet grundades 1918 och är en ledande institution i landet inom neurobiologi, molekylärbiologi och biokemi.

KAZIMIERZ WIELKI UNIVERSITY IN BYDGOSZCZ: En dynamiskt utvecklande skola för högre utbildning, i Kujawsko-Pomorskieprovinsen.

Arrangör: Republiken Polens ambassad i Sverige

Trötta ut populisterna

Den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev.
Foto: Globsec.

Vad är orsaken till populismens frammarsch i Europa och kommer den att innebära slutet för EU? Det frågar sig den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev i sin intressanta lilla bok Efter Europa. Och det är en intressant fråga med tanke på de konflikter som utspelar sig mellan inte minst Polen och EU.

Krastev menar som många andra att efter hand som arbetsmarknaden automatiseras krävs en mer utbildad arbetskraft, och när utbildningsnivån ökar känner sig den krympande arbetarklassen bortglömd och åsidosatt. Den känslan drabbar också medelklassen när de mest meriterade inte bara reser till huvudstaden för att fatta beslut om landets framtid utan till och med till Bryssel för att fatta beslut om hela EUs framtid. Väljarna upplever att beslutsfattarna lever i en annan värld och inte minns vilka de representerar.

När det uppstår problem i EU märks den bristande kontakten med hemmapubliken som tycker att besluten fattas över deras huvuden.

Ett exempel är flyktingkrisen som blivit Europas 11 september, skriver Krastev. När det uppstår oro i världen förutsätter väst att allt går att lösa med kloka förhandlingar, medan det luttrade öst utgår ifrån att allt snart går åt skogen och att det är de som får sitta emellan. Alltså vänder man ryggen till det liberala väst, man vill bygga murar och se sig om efter politiker med samma inställning. Konspirationstänkande nationalister och populister får nu sin chans och de nya regeringarnas åtgärder kolliderar ibland med EUs grundvärderingar. Konflikter uppstår som stärker nationalisterna i uppfattningen att det egna landet blir utnyttjat och missförstått.

Men i själva verket bidrar de olika kriserna i EU – Brexitkrisen, eurokrisen och terrorhoten – till känslan av att vi européer ingår i samma politiska gemenskap, menar Ivan Krastev. Och erfarenheten visar att flexibilitet och kompromissanda är det som kan rädda Europa från populismen.

Tipset är att trötta ut de populistiska regeringarna, anamma några av punkterna på deras program och gå vidare. Ibland måste man ta ett par steg tillbaka för att kunna gå framåt.

Det är en intressant skrift med gott om historiska paralleller – Krastev inleder med att vi måste förstå varför Habsburgarna föll eftersom det vi nu ser är en déjà vu-upplevelse.

Efter Europa är översatt av Henrik Gundenäs ges ut på Daidalos förlag.

Gunilla Lindberg

Man Booker-priset till Tokarczuk


Olga Tokarczuk vid ett besök i Sverige 2015.
Foto: K Dubiel.
Polens stora litterära stjärna Olga Tokarczuk tilldelades på tisdagen the Man Booker International Prize för sin roman Bieguni (Löparna) som kom ut 2008. Hon är den första polska pristagaren någonsin, skriver den polska kultursajten Culture.pl.

Boken väckte berättigad uppmärksamhet redan i Polen och tilldelades Nike-priset det året. Den är ett försök att återge den bristande kontinuitet och brådska som vår moderna värld och vårt liv präglas av, skrev Dorota Tubielewicz Mattsson i sin recension 2009.

Tokarczuk skrev i den polska originalutgåvan att boken försöker vara ”lojal mot den kakofoni och dissonans i vår upplevelse av verkligheten och världen, mot det omöjliga i att göra denna värld entydig, mot dess kaotiska väsen, mot dess sönderfall och dess slutgiltiga återuppståndelse i nya konfigurationer”.

Olga Tokarczuk har fått en lång rad polska och internationella priser för sina böcker – Nikepriset fick hon även för Jakobsböckerna som kom för ett par år sedan, men också Polska Bokhandlarföreningens pris, tidningen Politykas pris, det internationella Vilenica-priset, Władysław Reymonts pris, Kvinnokongressens pris och Stockholms stadsteaters pris, Bologna Ragazzi Award osv. (Culture.pl och wB 22 maj 18)

Dorota Tubielewicz Mattssons recension av Löparna >>

Guldpalm till Pawlikowski för Cold War

Ur Paweł Pawlikowskis nya film Cold War (Kalla kriget).

Paweł Pawlikowski, regissören som fick en Oscar för filmen Ida, har belönats med Guldpalmen för filmen Cold War (Kalla kriget) i kategorin Bästa regi på filmfestivalen i Cannes.

Ända sedan filmfestivalen började har det ryktats om att Pawlikowski och hans film är storfavorit till priset. Recensenterna är saliga och festivalpubliken belönade filmen med stående ovationer. Guldpalmen för Bästa film gick visserligen till den japanska filmen Shoplifters men priset för Bästa regi tar Pawlikowski till den polska filmhistorien.

Cold War är en svart-vit kärlekshistoria om två älskande som ständigt skiljs år, och det inte bara av järnridån. Den tilldrar sig under 1950- och 60-talen i Polen. De älskandes kärlek utspelas mot bakgrund av det kommunistiska systemet och dess förljugenhet som återspeglas i människors lögner och bedrägerier. För kärleken åtföljs här av bedrägeri, den blandas med skuldkänslor som man inte kan undfly. Trots kommunismen, järnridån och kalla kriget skildrar Pawlikowski polacker som vanliga, normala och syndiga varelser. Han visar polacker som människor av kött och blod och inte som politiska, heroiska hjältar; och han når fram till sin publik, även i väst. Han förför med sin melodramatiska film samtidigt som han väcker publikens nostalgi efter klassisk film med dess internationella filmspråk, ett språk som förenar och inte delar publiken.

Pawlikowski har tillägnat filmen Janusz Głowacki, en av manusförfattarna som avled förra året.

Han hade inom sig mycket av det som jag älskar i Polen: sinnet för humor, modet, öppenheten för resten av världen. Janusz Głowackis anda måste leva kvar i Polen, sa Pawlikowski.

Cold War är den första polska film som fått pris i Cannes sedan Roman Polanskis Pianisten år 2002.

Dorota Tubielewicz Mattsson

Hundratals museer öppna på Museinatten

Museet över Warszawaupproret tillhör dem som har öppet.
Foto:Adrian Grycuk, wikipedia.

I natt är det Museinatten i Polen och flera hundra museer håller öppet för besökare långt fram på småtimmarna.

Årets tema i Warszawa blir Frihetens huvudstad, säger Hanna Gronkiewicz-Waltz, borgmästare i Warszawa. På museinatten har vi alltid försökt knyta an till viktiga årsdagar, 2010 var Fryderyk Chopins år, 2011 Marie Skłodowska Curies år, 2012 gällde det Bolesław Prus Janusz Korczak. Och i år vill vi hedra alla polacker som tack vare förfäderna är fria och vårt land som är fritt sedan 100 år, 1019.

Inte bara museer utan också vetenskapliga institutioner, departement och ett par ambassader vill gärna ha besök i natt. (Polskie Radio 19 maj 18)

Städernas hemsidor har förteckningar över nattöppna museer, t.ex
Warszawa >>
Kraków>>
Wrocław >>

Övriga städer: Googla på stad och år samt noc muzeow.

Ystadkör sjunger på Skandinavien-dagar i Szczecin

Kammarkören Kairos från Ystad.

I Szczecin arrangeras den 10–13 maj den femte upplagan av Skandinavien-dagarna. På agendan står en rad föreläsningar, och den 11 maj kl 14 invigs av Lilla Skandinavien-biblioteket på Stadsbiblioteket (Książnica Pomorska) i Zbigniew Herbert-salen.

Den 12 maj kl 18 ger kammarkören Kairos under ledning av Charlotte Blom konsert i Stora salen (Sala Kominkowa) i Kulturhuset Muz 13. Fri entré.

Arrangörer är Föreningen Center för skandinavisk Kultur, Nordic Culture House, Kziążnica Pomorska i Szczecin och Filologiska fakulteten vid universitetet i Szczecin.

Vacker bok om driftig furstinna

Det som är så roligt med Eva Mattssons bok Furstinnan är att hon har grävt fram en lång rad uppgifter om Katarzyna Jagellonikas liv som visar att den polska prinsessan som gifte sig med Gustav Vasas andre son, sedermera Johan III, förvisso inte bara var ett menlöst våp som levde ett stillsamt liv i makens skugga.

Tvärtom, uppfostrad vid ett av de stora hoven i Centraleuropa var Jagellonika helt inställd på att hon hade en viktig roll i sitt nya hemland på olika områden.

Hennes mor var italiensk prinsessa och hennes mormor spansk, båda starka och driftiga kvinnor, och Katarinas polska anor sträckte sig tillbaka till 1500-talet. Svärfar Gustav Vasa hade en enklare bakgrund, visserligen tillhörde han högadeln men som dynasti betraktad hade Vasa-ätten inte mycket att komma med. Gustav Vasa var också angelägen om att gifta in sina barn i mer anrika furstehus i Europa för att råda bot på den bristen och för att öka både sitt eget och Sveriges anseende i internationella sammanhang.

Eva Mattsson.
Foto: FB.

Äktenskapet mellan hertig Johan och Katarzyna av Polen var naturligtvis politiskt. Eftersom det arrangerades bakom Erik XIVs rygg ledde det så småningom till att de fick tillbringa flera år som fångar på ett ganska påvert Gripsholm.

När hertig Johan störtade Erik XIV och själv tog över tronen blev Jagellonika drottning av Sverige. Som sådan ägnade hon sig att på olika sätt försköna sitt nya hemland enligt de mönster hon lärt sig hemma i Wawel. Arkitekter och hantverkare hämtades utifrån Europa, inte minst från Italien och Polen, och under en intensiv period moderniserades en rad gamla slott i Sverige. Det byggdes också nya – till exempel Drottningholm som var Johan IIIs gåva till gemålen. Möbler och textilier beställdes söderifrån, slottsträdgårdar och parker anlades – inte minst odlades de grönsaker som var vanliga vid det polska hovet och som drottningen infört i det svenska kosthållet. Dessutom ska det ju vara hon som hade med sig gaffeln till Sverige, liksom hennes mor tidigare revolutionerat det polska bordskicket med detta ätverktyg, medfört från Milano.

Även kyrkor och kloster byggdes om – Katarina såg det också som sin uppgift att i någon mån återföra den svenska kyrkan till katolicismen, vilket inte alltid sågs med välvilja av omgivningen.

Eva Mattssons bok, som hon gett ut på eget förlag, är inte bara intressant utan också mycket vacker att se på och bläddra i – kort sagt en given presentbok till dem som är det minsta intresserade av Sveriges och Polens gemensamma historia.

Gunilla Lindberg

Den polska förortsungdomens verklighet på svenska

Dorota Masłowska.
Foto: Jacek Kolodziejsk.

Det är inte lätt att beskriva Dorota Masłowskas debutroman från 2002 Wojna polsko-ruska pod flagą biało-czerwoną (Polsk-ryskt krig under rödvit flagga) som nyligen utkommit i Tomas Håkanssons översättning på Albert Bonniers Förlag. Och det är inte heller lätt att förhålla sig neutral till den, för det är en bok som kräver extrema förhållningssätt av läsaren: ja eller nej, kärlek eller hat.

Läs vidare >>

Nationalskalden oroade Tsarryssland

Nationalpoeten Adam Mickiewicz. Målning av Vladyslav Ciesielski (beskuren).

Adam Mickiewicz föddes 1798 i byn Zaosie nära Nowogrodek i guvernementet Grodno (Hrodna i nuvarande Vitryssland). Vid 17 års ålder kom han till Vilnius där han studerade vid universitet och undervisade sedan i latinsk litteratur 1820-1823 i Kaunas i Litauen, nio mil väster om Vilnius. Man kan därför säga att den polsk-litauiska staden Vilnius blev utgångspunkten för hans vuxna liv som kom att bestå av tre olika karriärer: 1) Lärarens, 2) Diktarens och 3) Den patriotiska aktivistens.

Hans första diktsamling gavs ut 1818 i just Vilnius och hette Vinter i staden (Zima Miejska). Fyra år senare kom hans första samling Poezje som blev ett genombrottsverk för den polska romantiken. Det politiska engagemanget tog sig uttryck i ett engagemang för humanistiska ideal och Polens frihet i underjordiska studentklubbar i Vilnius, vilket 1824 renderade honom en inre förvisning i Tsarryssland. Sålunda kom han under en tid att vistas i Odessa och efter ett besök på Krim 1825 gav han ut Krimsonetter (Sonety krymskie). Verseposet Konrad Wallenrod tillkom i Moskva. Andra verk att nämna är Grażyna och Pan Tadeusz (Herr Tadeusz), nationaleposet som skildrar livet i Polen-Litauen under Napoleontiden.

Under sina resor träffade Mickiewicz både Pusjkin och Goethe. Han undervisade i Lausanne i Paris.

Ett av hans mest berömda verk är Dziady (Förfäderna, som handlar om att tillkalla förfädernas vålnader i patriotiskt syfte). När Polen våren 1968 skakades av oroligheter var den utlösande gnistan att kommunistregimen stoppade en uppsättning av just Dziady på Nationalteatern i Warszawa.

När Mickiewicz nåddes av budskapet om upproret år 1830 begav han sig till Polen men kom bara till Poznań (Posen) i den preussiska delen. Under revolutionsåret 1848 ville han sätta upp en polsk legion i Italien för att strida mot Österrike. Vid Krimkrigets utbrott hoppades han kunna återupprätta ett fritt Polen och kom till Konstantinopel men insjuknade där och avled 1855 i kolera. Mickiewicz begravdes i Montmorency norr om Paris men år 1890 återfördes hans kvarlevor till Kraków i den österrikiska delen av Polen och finns nu i konungakryptan i Wawelkatedralen som han aldrig besökte medan han var i livet.

Många polska städer har en staty av Adam Mickiewicz som på Rynek Głowny i Kraków. Även i Lwów, numera i Ukraina, har hans minne vårdats genom en staty mitt i centrum nära det legendariska Hotel George. Litteraturen om Mickiewicz är mycket omfattande. Ett Mickiewiczsamfund bildades år 1887 i Lwów som gett ut samlingsverket Pamiętnik towarzystwa literackiego im. Adama Mickiewicza.

Hans Göran Tommila

Czesław Miłosz – författaren och diplomaten som hoppade av i väst

Czeslaw Milosz
Foto: Artur Pawlowski, wikipedia.

Nobelpristagaren i litteratur 1980, Czesław Miłosz föddes 1911 i byn Szetejnie (polska)/Setenii (litauiska) i distriktet Kaunas i det tsarryska imperiet. Genom mödernet kom han från en adlig ätt, fadern arbetade för den ryska regeringen.

Miłosz gick i skolan i Vilnius, efter gymnasiet läste han juridik vid Stefan Batory-universitetet därstädes. Han som kom att behärska polska, litauiska, ryska, franska, engelska har i sin självbiografiska bok Mitt Europa (Rodzinna Europa, 1959) skildrat den mångkulturella värld han levde i, där det förutom litauiska och polska talades ryska, tyska och jiddisch. Han har framhållit att polska var hans modersmål även om han växte upp på den litauiska landsbygden – ett landskap, som alltid funnits inom honom tillsammans med det polska språk han skrev på och identifierade sig med, i ett starkt avståndstagande från allt nationalistiskt tänkande. Han har också framhållit flodernas betydelse som kulturell indikator, inte minst i barndomsskildringen Issadalen (1955).

År 1935 begav sig Miłosz till Paris där hans första diktsamling med titeln Trzy zimy (Tre vintrar) gavs ut; en anslående titel då Adam Mickiewicz första diktsamling hette Zima Miejska (Vinter i staden). Tillbaka i Vilnius fick han lämna en anställning på en tidning på grund av sina vänsteråsikter. Andra världskriget tillbringade Miłosz i Warszawa, dock utan att ta del i upproret vars ledarskaps ideologi han var kritisk till. Istället hjälpte han judiska familjer att fly de nazistiska ockupanterna, vilket renderat honom utmärkelsen Rättfärdig bland folken av staten Israel.

Efter andra världskriget inträdde Czesław Miłosz i diplomatisk tjänst för det kommunistiska Polen och var stationerad i Paris och Washington DC. År 1951 hoppade han emellertid av och sökte asyl i Frankrike. Hans bok om sina erfarenheter av stalinismen, Själar i fångenskap, har blivit en antistalinistisk klassiker.

I Paris bedrev Miłosz en bitter kamp mot många franska intellektuellas djupa sympati för kommunismen. Nobelpristagaren Albert Camus stödde honom medan nobelpristagaren Pablo Neruda såg honom som en överlöpare. Miłosz sökte sig till USA och stoppades först av den kvardröjande McCarthyanismen. Men 1951 blev han professor i slaviska språk och litteratur vid Berkeleyuniversitetet i Kalifornien och fick amerikanskt medborgarskap 1970. Efter järnridåns fall 1989 kunde han åter söka sig tillbaka till östra Europa och alternerade sedan mellan Berkeley och Kraków. Mot slutet av sitt liv hade Miłosz en dialog med Johannes Paulus II om poesins villkor i en postreligiös värld. Czesław Miłosz avled 2004 hemma i sin bostad i Kraków och begravdes i den romersk-katolska kyrkan Skalka i Kraków.

Hans Göran Tommila

De kämpade för folkkonsten i Cepelia

Cepeliabutik i centrala Warszawa 2010.
Foto: G. Lindberg

Cepelia är företaget som utvecklade den polska folkkonsten och gjorde den tillgänglig för vanliga människor. Drivande bakom det statliga företagets framgång var Zofia Szydłowska, som blev ordförande i styrelsen när bolaget bildades 1949 trots att hon inte tillhörde kommunistpartiet.

Men hon var inte ensam, flera andra viktiga profiler finns, och de två viktigaste var Wanda Telakowska och Janina Orynżyna.

Henrik Oxelcrantz berättar vidare om dem som skapade Cepelia.

Läs vidare >>

Fyrfaldigt leve var en artighet mot gästande polacker i Lund

Hipp hipp hurra! Konstnärsfest på Skagen, Peder Severin Krøyers berömda målning.
Foto: wikipedia

När man i Skåne ska utbringa leverop och hurra för någon, blir det fortfarande ibland gärna ett trefaldigt, ”lundensiskt” eller ”skånskt” leve. Och tidigare var hurraropen i övriga Sverige också oftast trefaldiga eller tvåfaldiga, men det fyrfaldiga levet är numera det vanligaste för både hög och låg. Åtminstone sedan 1700-talet finns ”fyrfaldigt hurra” skriftligt dokumenterat.

Detta till en början huvudsakligen kungliga leve kan kanske ha sitt ursprung i dubbel svensk lösen, det vill säga 2×2 kanonskott i följd, alltså en dubbelsalva. Det fyrfaldiga hurrandet ska ha uppmuntrats av Uppsalastudenterna och sedermera spritts över landet.

Det har dock också förtäljts att skåningarna började byta ut sitt trefaldiga leve mot ett fyrfaldigt år 1863. Lunds universitet hade då besök från Polen, och man beslöt att för det tillfället ta till det fyrfaldiga levet, alltså dubbel svensk lösen. Man ville undvika att polackerna skulle uppfatta ett trefaldigt lundensiskt hurrande som rysk lösen, som var tre kanonskott. Men dansk lösen är också tre skott.

Trefalden har hållit i sig länge i Skåne, kanske bland annat för att Danmark fortfarande har samma bruk med tre hurra efter sin lösen. Tretalet är dessutom ett heligt tal. Danskarna är förresten generösa mot kungahuset med 3×3 hurra.

Bo Bergman

Polacker fick fina utmärkelser i London

Tenoren Piotr Beczała.
Foto: http://piotrbeczala.com/.

Den polska tenoren Piotr Beczała kammade på måndagskvällen hem det internationella operapriset Årets manliga sångare på den prestigefyllda galan Opera Awards i London. Han rankades som bättre är svenska Peter Mattei och ansågs redan 2008 vara världens tionde bästa sångare. Beczałas tolkning av Riccardo i Verdis Maskeradbalen har jämförts med Pavarottis. Året därpå gjorde han en bejublad debut på Metropolitan i New York som Edgardo i Donizettis Lucia di Lammermoor. Just nu sjunger han Rodolfo i Verdis Luisa Miller på The Met.

Utmärkelsen Bästa operaregissör gick till Mariusz Treliński som är konstnärlig chef på Teatr Wielki i Warszawa och nyligen har medverkat i en internationell uppsättning av Wagners Tristan och Isolde. (Polskie Radio och wB 10 april 18)

Polen minns Tomas Tranströmer

Poeten Tomas Tranströmer.
Foto: Pia Nordlander, wikipedia.

Tomas Tranströmer är en älskad poet i det kulturella Polen och nu i april hålls en litteraturfestival till hans ära i Kraków och Katowice. Från Sverige kommer hustrun Monica Tranströmer, författaren Kjell Espmark och journalisten Maciej Zaremba.

Bland deltagarna kommer också poeten Adam Zagajewski som år 2000 fick Tranströmerpriset. En av arrangörerna kommer också från Sverige – professor Leonard Neuger vid slaviska institutionen i Stockholm som översatt Tranströmer till polska.

På kvällen blir det en konsert med musik från Nobelprisceremonin 2011, då Tranströmer fick ta emot Litteraturpriset.

I förra veckan invigdes en Tranströmerbänk i Planty-parken i Kraków, nära ul. Wislna.

Tranströmer besökte Kraków år 2012 och två år senare blev han hedersdoktor vid Jagiellonska universitetet. (karnet.krakow.pl, krakow.tv.pl april 18)

Cepelia satsade på folkkonsten

Henrik Oxelcrantz.

I Cepelia utvecklades den folkliga konsten i textil, papper och andra naturmaterial. Många av oss har känt glädje över de vackra och färgglada produkterna.
FK Henrik Oxelcrantz har studerat historien om Cepelia och kvinnorna som gjorde folkkonsten tillgänglig för alla.

Pappersklipp (wycinanka) från Łowicz. Bilden, liksom alla övriga har ställts till Bulletinens förfogande av Cepelia.

Historien bakom det kända företaget Cepelias framgång går tillbaka till polackernas vurm för det folkliga som tar sin början i romantiken. Zofia Szydłowska som var Cepelias första vd hänvisar till Cyprian Norwids dikt Promethidion (1851) som en orsak till framgången. ”Varje nation ska hitta sin egen väg till konsten, och varje konst skulle avbilda kärlek till sitt land”. Under perioden Młoda Polska (Det unga Polen) 1887-1939 började konstnärer måla folkliga motiv. Även författare tog upp det folkliga, som Stanisław Wyspiański i dramat ”Wesele” (Bröllopet) från 1901. I ”Bönderna” beskriver Władysław Reymont med stor detaljrikedom böndernas klädsel, redskap och seder. Det rådde en formlig bondemani.

Läs vidare >>

Zofia Szydłowska – Cepelias starka kvinna

Zofia Szydłowska i samspråk med en man från Tatrabergen.

Zofia Szydłowska föddes 1917 i Kiev. När hon var tre år flyttade hon med sin mor, som hade adligt påbrå, till Warszawa. Hon hade ingen kontakt med sin far, men bröderna Józef och Antoni Chaciński stod henne nära. Efter studentexamen studerade hon konsthistoria på Franska Institutet. 1937 flyttade hon till Kraków för att studera vid Jagellonska universitetet. Med sig hade hon ett introduktionsbrev till greve Ksawery Pasłowski. I hans palats lärde Szydłowska känna de aristokratiska och intellektuella kretsarna. Hon gifte sig 1938 med Henryk Szydłowski, åklagare vid länsrätten i Kielce.

Under andra världskriget drev Zofia Szydłowska tillsammans med några vänner en kommissionsbutik med porslin. Hon samarbetade med Armia Krajowa (Hemmaarmén), där hon hade en underordnad roll.

1945 anlitades Szydłowska som direktör för en klänningsfabrik. Ett år senare återvände hon till Kraków för att bli teknisk direktör på ett center för konstindustrin. Följande år blev hon vd på ett statligt företag för ullindustrin i Łódź. Hon var en av fåtaliga kvinnor på högre befattningar.

När Cepelia startades 1949 preciserar ordförande Szydłowska företagets åtagande. Det ska förena traditioner i polsk folkkultur och konsthantverk med nutiden, säkra en fortsättning av gamla traditioner och skapandet av nytt innehåll för det moderna livet. Szydłowska skapar inte bara ett program, utan också en firma-
stil. Hon ville skapa en ”liten enklav, estetisk ö, kultur, konstnärligt och utsökt”. Författaren Piotr Kordoba skriver i sin bok ”Ludowość na sprzedaż” (Folklighet till salu) att Zofia Szydłowska var en stor dam, en kvinna från en helt annan värld än den gråa folkkommunen. Alltid utomordentligt klädd och med en doft av fransk parfym.

Hennes vän biskop Czesław Kaczmarek arresterades den 20 januari 1951 anklagad för spioneri åt USA och Vatikanen. Zofia Szydłowska gick samma öde till mötes den 15 september 1952. Hon visste inte vad hon var anklagad för, om det gällde 800 dollar som hon hade haft eller för att hon anställde personer i Cepelia som inte var partipolitiskt korrekta.

Cepelia omorganiserades 1954 och Szydłowska tog sig an 79 tillverkarkollektiv av konstnärlig och hemslöjdskaraktär. Med anledning av 15-årsjubileet arrangerades en stor utställning i Kulturpalatset vid årsskiftet 1965/66. Det framkom tvivel om företagets profil, men Szydłowska visste att det berodde på konkurrens från industrins produkter. Då hade Cepelia en annan ordförande, men Szydłowskas röst gjorde sig fortfarande hörd.

– Man kan inte gå på samma stig som industrin, men man kan inte ignorera den nya realiteten, sade hon. Det framkom kritik mot Cepelias idé i allmänhet och att man förstörde folkkonsten. Szydłowska gav sig inte in i polemiken. I texten ”Miara czasu – miara wolności” – (ungefär Låt tiden ha sin gång med liten frihet) säger hon att Cepelia är en kontroversiell institution, men unik i den socialistiska världen.

Zofia Szydłowska dog 2001.

Henrik Oxelcrantz

Läs också
 Cepelia satsade på folkkonsten >>
De kämpade för folkkonsten i Cepelia >>

I det säregna Bukovina

Gravstenar av målat trä på den berömda kyrkogården i Sapanta, norra Rumänien. Foto: Stanisław Godula.

På ömse sidor om gränsen mellan Ukraina och Rumänien, i östra Karpaterna, breder det land ut sig som kallas Bukovina – ett ortnamn som förknippas med bokskogar.

En gång låg Bukovina inom det polsk-litauiska samväldet som en del av Moldavien men efter Polens delningar kom det att i stället höra till Österrike-Ungern.

Befolkningen är i hög grad etniskt blandad, och den speciella kultur som än idag kan ses i Bukovina har tagit intryck av många folkslag. Även kyrkan har naturligtvis haft stor betydelse för den kulturella utvecklingen.

Detta vackra land med sina särpräglade målningar utforskades på sensommaren av Bulletinens Stanisław Godula, som här delar med sig av sitt rika bildmaterial.

Läs vidare >>

Filmen om det som förenar och delar

Scen ut filmen Cicha noc.

Piotr Domalewskis film ”Cicha noc” (Stilla natt) blev den stora vinnaren vid årets filmgala i Warszawa där Polska filmakademin delar ut Örnar för bästa prestationer. Filmen kammade hem sammanlagt nio utmärkelser. Priset för bästa film den senaste 20 åren fick Roman Polanski som för femton år sedan belönades med en Oscar för filmen Pianisten.

Filmen ”Cicha noc” som är Domalewskis debutfilm fick pris för bland annat bästa film och bästa manus och regi, bästa manliga huvudroll och bästa manliga biroll.

Filmen handlar om en julafton i en familj som försörjs av äldste sonen som arbetar i Holland. Han har en plan för framtiden men, utan att avslöja för mycket, planen och familjen splittras genom oväntade omständigheter. Det är ett Polen som skildras vid julaftonbordet, ett Polen där erfarenheterna av utlandsjobb definierar många polackers syn på sig själva. Det är ett Polen långt borta från Warszawa och mediernas bild av landet. Publiken slås av en känsla av självdestruktivitet och den sköra sammanhållningen. För julaftonsbordet förenar polacker som inget annat samtidigt som det påminner om hur främmande de är för varandra.

Julaftonen filmas av huvudpersonen som spelar in det gråa glåmiga landskap han färdas genom. Senare filmar han själva julaftonen – förberedelserna och själva firandet som stundtals verkar vara en sorglig och vulgär vision.

En helt annan bild av samma julafton växer fram i den film som familjens yngsta dotter gör. Hennes perspektiv är helt annat – där ser man glädjen och traditionerna som familjen trots allt tycks ha behållit. Detta andra perspektiv blir till en kontrapunkt till huvudpersonens skildring.

Det finns alltså olika bilder av verkligheten och Polen, och dessa bilder är oss inte givna en gång för alla utan omprövas och relativiseras hela tiden. Allt beror på vem som skildrar verkligheten och vad hen väljer att se.

”Cicha noc” (Stilla natt) är inte politisk film; den är en syntes av polackernas skörhet och paradoxer som kanske just under julaftonen kommer fram som tydligast. Och den är väl värd att se.

Dorota Tubielewicz Mattsson

Prisad Tokarczuk nominerad till Man Booker

Olga Tokarczuk vid ett besök i Sverige 2015.
Foto: K Dubiel.

Polens främsta författare just nu, Olga Tokarczuk, är en av tretton författare som i år har nominerats till det prestigefyllda Man Booker-priset för sin bok Bieguni (Löparna) som kom ut 2008.

Bieguni väckte berättigad uppmärksamhet redan i Polen och tilldelades Nike-priset det året.

Vinnaren tillkännages den 25 maj.

Bieguni har översatts till svenska av Jan Henrik Swahn och kom ut 2009 med titeln Löparna.

Boken är ett försök att återge den bristande kontinuitet och brådska som vår moderna värld och vårt liv präglas av, skrev Dorota Tubielewicz Mattsson i sin recension 2009.

Tokarczuk skrev i den polska originalutgåvan att boken försöker vara ”lojal mot den kakofoni och dissonans i vår upplevelse av verkligheten och världen, mot det omöjliga i att göra denna värld entydig, mot dess kaotiska väsen, mot dess sönderfall och dess slutgiltiga återuppståndelse i nya konfigurationer”.

Tokarczuk har fått en lång rad polska och internationella priser för sina böcker – Nikepriset fick hon även för Jakobsböckerna som kom för ett par år sedan, men också Polska Bokhandlarföreningens pris, tidningen Politykas pris, det internationella Vilenica-priset, Władysław Reymonts pris, Kvinnokongressens pris och Stockholms stadsteaters pris, Bologna Ragazzi Award osv. (natemat.pl och wB 14 mars 18)

Dorota Tubielewicz Mattssons recension av Löparna >>

Kampen om POLIN

Polin – Museet för de polska judarnas historia. Bilden visar den suggestiva entrén. Foto: G. Lindberg.

Kulturminister Piotr Gliński vill inrätta ett nytt museum i Warszawas getto, ett museum av ”kärlek och broderskap” mellan de båda folken.

Vi har jobbat länge med att inrätta denna nya institution, meddelade Gliński på en presskonferens.

Beskedet kom samma dag som POLIN (Museet över de polska judarnas historia) öppnade sin nya utställning ”Främling hemma” där man dokumenterar de antisemitiska händelserna kring Mars -68 och den framtvingade emigrationen av ca tjugo tusen judar. Det är också samtidigt som de polsk-israeliska relationerna är sämre än någonsin, många har en déjà vu-upplevelse från Mars 68 och västerländska (inte bara västerländska) medier talar och skriver om den polska regeringens sympatier för extremhögern.

Det framstår som ganska klart att POLIN inte är ett museum som PiS-regeringen skulle vilja se det. Liksom Andra världskrigets museum i Gdańsk där försöken att ta över museet pågått i flera år (byte av museichefen, sammanslagningar med andra museer etc.). Nu vill regeringen ta över även POLIN-museet. Av flera skäl (bland annat av ägarskäl) blir det svårare än med museet över Andra världskriget. I Gdańsk skildrades kriget ur ett inte tillräckligt ”polskt” perspektiv, och detsamma gäller POLIN.

Den politiska agendan är självklar – att skapa en ”polsk”, som regeringspartiet PiS uppfattar det, motvikt till POLIN. Museet ska ligga mitt i Warszawas centrum, på Siennagatan vid resterna av den bevarade gettomuren. Själva byggnaden var förr i tiden ett barnsjukhus.

Att initiativet offentliggörs just nu har säkerligen att göra med att kulturministern inte lyckas ta över POLIN och kontrollera det. Försök har gjorts: nyligen har man skapat ett nytt POLIN-råd, där PiS-politikern Jaroslaw Sellin, som för övrigt var mycket aktiv vid övertagandet av Museet över Andra världskriget, ska ha en viktig roll.

Sammansättningen av det nya rådet har fått högermedier att protestera mot att en del av ledamöterna i rådet inte sympatiserar med regeringen. De öppet antisemitiska nyhetssajterna skriver att POLIN kontrolleras av gamla kommunister och żydokomuna (judiska kommunister).

Kulturministern svarar att departementet bara kan utse en tredjedel av kandidaterna.

Det är uppenbart att de nuvarande makthavarna inte så lätt kan ta över POLIN-museet som är en halvprivat institution och där man måste ha alla tre parternas (staden Warszawa, kulturdepartementet och Judiska historiska institutet) samtycke för att ändra statuterna. Ett övertagande av museet skulle skapa ytterligare en internationell skandal. Däremot kan man inrätta ett nytt museum i Warszawas getto och i framtiden slå ihop de båda.

Dorota Tubielewicz Mattsson

Ny framgång för Szumowska på festivalen i Berlin

Małgorzata Szumowska tackar för utmärkelsen på festivalen i Berlin. Foto: Berlinale 2018.

Małgorzata Szumowska och hennes film Twarz (Ansiktet) har belönats med juryns Stora pris vid årets filmfestival i Berlin. Filmens mottogs med stort intresse och entusiasm och kan bli en kommersiell framgång.

Den glada regissören tackade för priset och sa att det är särskilt viktigt eftersom filmen handlar om de växande problemen som är tydliga inte bara i Polen utan i hela världen. Och allra gladast är jag för att jag är kvinna och regissör, sa hon.

Filmen handlar om en man vid namn Jacek som drömmer om att lämna Polen. Hans närmaste stödjer hans beslut förutom fadern som menar att polackernas plats är i Polen. Det handlar dock mindre om att sonen ska lämna landet. I själva verket handlar det om rädsla – rädsla för det okända och för förändringen.

I den lilla sydpolska staden tycks tiden ha stannat men samtidigt är ingenting givet och bestående. Jacek kallas för Jesus för sitt långa hårs skull och så småningom utsätts för exorcism. Efter en olycka återkommer han hem med ett nytt ansikte och blir därmed en främling.

Ett mirakel, säger den lokala prästen men i verkligheten vill ingen ha ett mirakel – varken hans familj eller flickvän och ännu mindre försäkringskassan som bestämmer om hans sjukpension.

Det är en till synes realistisk film som samtidigt kastar omkull den skenbara realismen. Det är en saga, ibland rolig och ibland mycket grym, om en värld som sitter fast i sina föreställningar och fördomar.

Frågan är hur filmen kommer att mottas av de filmkritiker och tittare som representerar den humorbefriade ”goda förändringen”. För filmen skrattar åt och driver med den polska provinsiella mentaliteten. Men den är en hyperbol av den mänskliga naturen, inte bara den polska, den svenska, den tyska, den amerikanska. Den visar alla våra värsta karaktärsdrag som vaknar till liv i krissituationer eller vid förändring.

Szumowska kommer med stor sannolikhet att röra om i det polska kulturlivet som idag står inför ett vägskäl: nationalism eller konstnärlig frihet. Szumowska väljer definitivt den andra vägen.

Dorota Tubielewicz Mattsson

Antoni Krauze är död

Filmregissören Antoni Krauze.
Foto: wikipedia.

Filmregissören Antoni Krauze har avlidit, 78 år gammal.

Han har skrivit manus till och regisserat ett femtiotal filmer under sin livstid. Han gick ut den berömda Filmskolan i Łódź och inledde sin karriär som assistent hos Krzysztof Zanussi. Han gjorde först en rad dokumentärfilmer, och började arbeta med långfilmer 1972. På 1990-talet återgick han till dokumentärerna och specialiserade sig på filmer om konstnärer som Nobelpristagaren Wislawa Szymborska och filmregissören Stanisław Różewicz.

Hans senaste film, Smolensk, som kom 2016 handlar om en polsk journalist som undersöker Smolenskolyckan 201 då president Lech Kaczyński och 95 andra ur den militära och politiska maktapparaten omkom.

Han har också gjort flera andra spelfilmer om tragiska händelser i Polen, som till exempel Czarny Czwartek (Den svarta torsdagen 2011) om hungerkravallerna i Gdynia 1970, som slogs ner brutalt av kommunistregimen. 42 personer misshandlades till döds av 27 000 utskickade poliser. (Polskie Radio 15 feb 18)

Tokarczuk gör det igen!

Olga Tokarczuk vid ett besök i Sverige 2015.
Foto: K Dubiel.

Zagubiona dusza (Själen som gick vilse) heter en barnbok av Olga Tokarczuk och Joanna Concejo, som blivit uppmärksammad och belönad på Barnboksmässan i Bologna. Bologna Ragazzi Award är ett av de viktigaste internationella priserna i barnboksbranschen.

Boken som Tokarczuk skrivit text till och Concejo gjort illustrationerna är en poetisk berättelse om brådskan, behovet att vara uppmärksam och se varandra.

Om någon kunde titta på oss uppifrån skulle hen se att världen befolkas av människor som springer i brådska, svettiga och mycket trötta människor, och efter dem deras försenade och borttappade själar.

Så börjar texten som tillsammans med Concejos bilder är ett litet – litterärt och bildmässigt – mästerverk. Bilderna ger ett andrum i vilket själen kan vila. Och orden blir plötsligt rikare, mer talande. Slutresultatet blev en vacker och klok berättelse att växa upp med, att få insikt i vad som är viktigt i livet redan i början av livsresan.

Första pris gick till den franska boken L’Oiseau blanc (Den vita fågeln) av Alex Cousseau. Även böcker från Litauen och Sydkorea fick utmärkelser.

Det är inte första gången som polska barnböcker uppmärksammas i internationella sammanhang. Polska barnboksillustratörer har redan tidigare fått priser vid barnboksmässan i Bologna.

Prisutdelningen kommer att ske under den 55:e mässan i Bologna i slutet av mars.

Dorota Tubielewicz Mattsson

Den polska nationalismen. Idéer har konsekvenser.

webb-Bulletinen inleder idag en serie artiklar om den polska nationalismen, Den polska nationalismen. Idéer har konsekvenser av Dorota Tubielewicz Mattsson.

Den polska nationalismen. Idéer har konsekvenser.

Del 1: Från Adelsrepubliken till den populistiska nationalismen.

Polska nationalister och medlemmar ur Allpolsk ungdom. På banderollen syns mieczyk Chrobrego – de polska kungarnas kröningssvärd inlindat i de polska färgerna – en symbol för den polska nationalismen.
Foto: Pawel Grabowski, wikipedia.

Vad är den polska nationalismen? Var kommer den ifrån? Och är det den som bär skulden till den nuförtiden så tydliga främlingsfientligheten, antisemitismen och fascismen?

Nationalismen har genom historien uppträtt i många skepnader och det går inte att – som man ofta gör – hänföra den till enbart politiska högerideologier. Nationalsocialismen, nationalkatolicismen, nationalbolsjevismen är bara några av dem.

Den tar sin utgångspunkt i gemenskapen inom nationens gränser. Den egna nationens intressen är överlägsna individens intressen. Nationalismen innebär också att man organiserar samhället och dess liv utifrån språkgemenskapen, det geografiska området, kulturen, religionen och historien. Historiens och traditionens gemenskap definierar de gemensamma intressena. Denna gemenskap ska följaktligen garantera nationens harmoniska utveckling och relationerna med andra nationer bör därmed definieras av ömsesidig respekt. För att försvara de nationella intressena ska folket mobiliseras politiskt, kulturellt och samhälleligt. Många av nationalismens teoretiker menar att ju mindre inslag av religionen och traditionen desto mer extrem blir nationalismen. Ju större upplevelsen av att det nationella intresset är hotat desto aggressivare blir nationalismen.

Läs vidare >>

Medaljonger – den mänskliga naturens undergång

Författaren Sofia Nałkowska.

Medaljonger (Medaliony) av Zofia Nałkowska, en av mellankrigstidens främsta polska prosaförfattare, är en samling korta berättelser av paradokumentär karaktär. Den gavs ut år 1946 strax efter att Nałkowska samarbetat med Kommissionen för undersökning av nazistiska brott i Polen. Detta gav henne en unik inblick i Hitler-Tysklands brott mot mänskligheten. Hon gick igenom vittnesmålen och valde ut några motiv kring vilka hon byggde upp sina berättelser. Nu kommer Medaljonger för första gången ut på svenska med efterskrift och superb översättning av Emi-Simone Zawall (Bokförlaget Faethon).

Själva titeln anknyter till polska gravbilder, ofta i medaljongsform, som avbildar de döda. Gravbilder är ju också Nałkowskas berättelser, de är porträtt av och samtidigt, likt en grav, ett monument över nazismens offer.

Nałkowska låter offren tala. Hon skriver ner deras vittnesmål nästan ordagrant. I berättelserna finns inget utrymme för känslor och moraliserande utlägg. Likt en reporter väljer hon att kyligt återberätta händelserna. De talande är fullständigt likgiltiga inför den ondska och det lidande de utsatts för. Den mängd av förtvivlan och tragedi som de upplevt gör att de inte längre berörs av sitt öde, de beklagar sig inte och heroiserar inte heller sitt öde. De vet att många andra gått samma öde till mötes. Nałkowska tecknar bara konturerna och låter de överlevande tala. Hon behåller deras språk, deras förtiganden, avbrutna meningar och specifika ord.

Läs vidare >>

Vägnamnen speglar Polen som jordbruksland

Ul. Grodzka – Borggatan i Golgów.
Foto: Pawel Dembowski.

Vilket är Polens vanligaste gatunamn? En titt i statistiken visar att det finns tretusen gator med namnet ul. Leśna (Skogsgatan) och ul. Polna (Fältgatan). Sedan kommer ul. Słonecza (Soliga gatan), ul. Krótka (Korta gatan) och ul. Ogrodowa (Trädgårdsgatan). Det rapporterar sajten Culture.pl.

Eftersom Polen traditionellt varit ett jordbruksland där de flesta invånarna bott på landsbygden har det varit naturligt att vägnätet ofta fått namn efter naturföreteelser. Skogsgatan leder till en närbelägen skog, Fältgatan till åkrar och fält, och vad gäller Soliga gatan kan man anta att den har hög solfaktor.

Nationens kändisar har naturligtvis också fått ge glans åt gator och torg i stadsmiljön. Här toppas lustan av nationalpoeten Adam Mickiewicz med 1100 egna gator, tätt följd av upprorshjälten Tadeusz Kościuszko med något färre. Nobelpristagaren Henryk Sienkiewicz, dramatikern Juliusz Słowacki samt poeten och författaren Maria Konopnicka ligger strax under tusen gator och torg vardera.

Lite oväntat har den polskfödde påven Johannes Paulus II fått ge namn åt bara 665 gator, och den älskade kompositören Fryderyk Chopin lite drygt 500. Även astronomin bidrar: över 600 gator har uppkallats efter Mikołaj Kopernik.

I polska medier kan man dessutom i dessa dagar se att allt fler gator uppkallas efter president Lech Kaczyński, som omkom i Smolenskolyckan. (culture.pl och wB 18 jan 17)

Polsk sopran hyllas i New York

Aleksandra Kurzak och maken Roberto Alagna på scenen.
Foto: FB.

Sopranen Aleksandra Kurzak hyllas nu för sin insats som Nedda i Leoncavallis opera Pajazzo på Metropolitan i New York.

Canio sjungs av hennes make, den italienska tenoren Roberto Alagna, och enligt amerikanska recensenter märks det att de gillar varandra.

Kurzak, som fått sin solistutbildning i Wrocław och Hamburg, debuterade på Metropolitan 2004. Hon sjunger regelbundet på Covent Garden i London, Bayerische Staatsoper i München, Staatsoper i Wien och på Salzburgsfestivalen.

Bland hennes roller märks Adèle i Läderlappen, Susanna i Figaros bröllop, Gilda i Verdis Rigoletto och Donna Anna i Mozarts Don Giovanni.

Kurzak framträder på försommaren i både Poznań och Kraków.

Kurzak och Alagna gifte sig i Wrocław 2015. De har två döttrar. (Polskie Radio och wB 18 jan 18)

Katarzyna Kozyra framträder i Uppsala

Katarzyna Kozyra.
Foto: Uppsala konstmuseum.

I 25 års tid har video- och performancekonstnären Katarzyna Kozyra (f.1963) omskapat och återuppfunnit sig själv. Genom könsöverskridande aktioner undersöker hon samspelet mellan kroppsliga erfarenheter, det kön vi tillskrivs och hur vi manifesterar vår identitet.

Hon ställer ut på Uppsala konstmuseum 27 januari – 1 april 2018.

Katarzyna Kozyra (f.1963) tillhör en inflytelserik generation polska konstnärer som brukar gå under benämningen ”Critical Art”, med examen från Konstakademin i Warszawa 1993. Tidigt utvecklade hon en arbetsmetod med wallraffande inslag i projekt som varar över flera år. Kozyras videoklassiker som Men’s Bathouse ger blickar tillbaka på genusdebattens och medielandskapets utveckling under tre decennier, och visar hur tidigt hon använde sig av ett transfeministiskt perspektiv.

Kozyra har en förmåga att i videoinstallationerna locka in betraktaren och göra dem delaktiga i inte sällan etiskt utmanande situationer. Projekten är också ett sätt för konstnären att konfrontera och bearbeta sina inre rädslor. I Men’s Bathouse, som vann ett hedersomnämnande på Venedigbiennalen 1999, har Kozyra filmat i männens del på Budapests anrika Gellért badhus. På ett liknande vis opererar fotoserien Olympia (1996), vilken kom till när Katarzyna Kozyra under en längre tid behandlades med cellgifter mot Hodgkins sjukdom.

Läs vidare >>

Kungakrona utan glans

Ur den nya tv-serien Korona Królówa (Kungarnas krona).

När kulturminister Piotr Gliński tillträdde 2015 talade han sig varm för gestaltningen av Polens historia på film. Han ville gärna se Hollywood ta sig an ärorika händelser i landets förflutna. Det skulle lära polackerna att uppskatta sitt land på ett bättre sätt, menade Gliński. I hans vision om kulturens framtid i det polska samhället ingick alltså att filmare och tv-producenter skulle ägna sig åt patriotiska ämnen.

Av den anledningen har han engagerat sig i vilka filmer som borde visas på Filmfestivalen i Gdynia – ämnen ur den polska historien har varit viktigare än filmernas konstnärliga kvalitet.

Som ett inslag i historiepolitiken har nu statskontrollerade TVP spelat in en ny historisk och uppbygglig tv-serie, Korona Królów (Kungarnas krona), en berättelse från 1300-talet då Polen regerades av ätten Piast. En spännande och händelserik period med konflikter och intriger, som gjord för att hålla tittarna kvar vid apparaterna. Polens svar på Game of Thrones, helt enkelt.

Ett par pilotavsnitt har sänts i veckan, men kritiken är inte nådig.

Taffligt agerande, usel dialog och full av sakfel, skriver sajten wirtualnemedia.pl, som ändå tycker att det är bra att serien sänds. Det ger polackerna en uppfattning om hur det var i Polen under medeltiden.

Mest en såpopera i medeltida dräkt, recenserar tidskriften Newsweek Polska. Den bringar ingen klarhet om de politiska konflikterna under perioden, det finns ingen dramatisk spänning mellan huvudpersonerna. En glanslös historia helt enkelt.

Tidningen utgår ifrån att produktionen har haft för liten budget, men anser att ett konstnärligt verk kan bli bra även under blygsamma förhållanden.

Tummen ner, kort sagt.

Å andra sidan har de hittills sända avsnitten haft över 4 miljoner tittare vardera. (wB 3 jan 18)

Gammaldags digitalt ljud …

Musik via floppy disc.

Vad all kan man inte använda gamla floppy-discar till? Musik är ett alternativ, tycker Paweł Zazdrożniak.

Inte nog med att man bygger styrsystem för gamla datordelar – att sedan ha förmågan att göra om de begränsade ljud som de har och skapa musik av det!

Vad sägs om Jingle Bells på polskt floppy disc-manér?

Lyssna här!

Lucia i Warszawa

Lucia Agata Kotlicka med sina tärnor.

Den 16 december samlades medlemmarna från Polsk-svenska föreningen i Warszawa, Samfundet ”Polska Gemenskapen” (Stowarzyszenie ”Wspólnota Polska”) och Centrum för Internationell debatt (Ośrodek Debaty Międzynarodowej) för ett traditionellt Luciafirande, som tilldrog sig i Dom Polonii på Krakowskie Przedmieściegatan 64 i Warszawa.

Småtärnor och pepparkaksgubbar fanns också på plats.

Lucia var Agata Kotlicka, som tillsammans med Kören Amici Canentes från Warszawa Universitet (dirigent Dorota Krzemińska) sjöng lucia- och julsånger inför de församlade gästerna.

Kören Amici Canentes från Warszawas universitet gav ett mäktigt vokalt stöd.

Text och bild: Stanisław Godula

Polsk musiker i USA blir film

Jack Black spelar den polske musikern Jan Lewan.
Foto: Netflix.

Jan Lewan – eller Lewandowski som han hette i Polen – var musikern som emigrerade till USA, slet hund men gjorde karriär och nominerades till en Grammy. Han turnerade med sin orkester och framträdde bland annat för USAs nuvarande president Donald Trump.

En solskenshistoria alltså.

Men han bedrev också affärsverksamhet som inte gick så bra och efter konkursen fick han flera års fängelse för att ha lurat pengar av 4 000 personer runt om i landet.

När han kom ut ur fängelset återvände han till musiken och blandade sina gamla polka-takter med rap.

Berättelsen om den polsk-amerikanske Jan Lewan har filmats och visas i januari på streamingbolaget Netflix. Huvudrollen spelas av komikern Jack Black. (natemat.pl 18 dec 17)

 

Hédi Fried – Min oro

Hédi Fried 93 år.
Bild till dokumentären Hédi Fried – Min oro av Håkan Pieniowski och Birgitta Öhman.

Hédi Fried, 93 år, är en av de få överlevande som idag fortfarande kan berätta om Förintelsen under andra världskriget. Om henne har filmarna Håkan Pieniowski och Birgitta Öhman gjort en dokumentär som visas i SVT den 25 januari.

Hédi fördes i boskapsvagn till Auschwitz. Vid ankomsten skildes hon från sina båda föräldrar och lämnades ensam kvar med sin mindre syster Livia.

Hédi Fried håller sin familjebild. Både mor och far gasades och brändes i Auschwitz.
Bild ur dokumentären Hédi Fried – Min oro av Håkan Pieniowski och Birgitta Öhman.

Hédi hann aldrig säga adjö till sina föräldrar. Både mor och far gasades och brändes. I filmen vänder sig Hédi till oss alla och ber oss att en sista gång noga lyssna till hennes berättelse. Filmens form understryker allvaret i hennes ord och blick rakt in i kameran. Osentimentalt väver hon sin starka berättelse runt några få brev och fotografier från tiden då hon fortfarande svävade i okunskap om vad som väntade henne och hennes familj. I filmen vädjar hon till oss att inte glömma det som hon idag oroar sig för, och som kan komma att hända igen. Hédi vet att framtiden beror på oss.

Håkan Pieniowskis och Birgitta Öhmans film om Hédi Fried som sänds i SVT 2 den 25 januari 2018 kl. 20.00.

Filmen ligger på SVT Play fram till november 2018.

 

Agatha Rae – polsk författare som nu kommer ut på svenska

Agatha Rae – eller Joanna Bogusławska som hon egentligen heter. Foto: Justyna Prabucka Photography.

Förlorad i tidens grepp heter en bok som landade på redaktionen. Den visar sig handla om en handfull personer som oväntat vaknar upp i en gigantisk skog, de är av olika nationalitet och kommer från olika tidsperioder … Magisk realism kallas genren, som beskriver en verklighet med absurda eller övernaturliga inslag.

I Förlorad i tidens grepp försöker karaktärerna ta sig hem efter uppvaknandet i den främmande skogen och då råkar de ut för diverse bisarra händelser. I slutändan finner de att de faktiskt har mer gemensamt än de har haft en aning om.

Författaren, Agatha Rae, är polska och bor i Gdynia. Egentligen heter hon Joanna Bogusławska, är lärare i engelska och skriver böcker samtidigt som hon arbetar med sin doktorsavhandling på universitetet i Gdańsk.

Jag har alltid tyckt om att skriva, att hitta på historier, säger Joanna Bogusławska. Det bara bubblar upp idéer till noveller och berättelser. En liten amerikansk förläggare upptäckte mig på nätet och gav mig chansen att prova mina vingar. Det visade sig att det finns människor som tycker om att läsa det jag skriver. Att min bok får komma ut i Sverige har ökat skrivarlusten ännu mer.

Den genre jag gillar mest kallas magisk realism, det handlar om människor som hamnar i märkliga situationer. Det som drabbar mina karaktärer tvingar dem att rannsaka sig och lägga om sina liv, de måste hitta ett sätt att hantera de nya omständigheterna, och längs vägen upptäcker de något om sig själva och sina relationer. Jag tror att det är viktigt att man ständigt återupptäcker och återuppbygger sig själv, det är en betydelsefull del av varandet och jag överför den tanken till mina karaktärer, konstaterar Joanna Bogusławska.

Förlorad i tidens grepp är den första av hennes böcker som kommer ut på svenska. På engelska har hon skrivit sex böcker, bland dem Oenone, The Garden och The Belt samt en novellsamling tillsammans med Danielle Lee Zwissler, Coming Home for Christmas. Just nu skriver Joanna Bogusławska en roman på polska.

Min främsta förebild är författaren och journalisten Katarzyna Tubylewicz, säger hon. Jag slukar hennes böcker, både fiction och non-fiction. Hon översätter också svenska författare till polska – som Jonas Gardell och Maj-Gull Axelsson. Bland andra polska författare gillar jag till exempel Andrzej Sapkowski, vars Witcher-saga är ett mästerverk.

Men varifrån kommer namnet Agatha Rae?

Jo, säger Joanna Bogusławska, jag behövde en pseudonym för att skilja de här böckerna från böcker och artiklar som jag har skrivit om hur man lär sig engelska i Polen. Så såg jag Döden på Nilen av Agatha Christie och tänkte att Agatha var ett bra förnamn. Och Rae har jag lånat från en amerikansk vän, Carrie Rae, som har hjälpt mig både som redaktör och med research.

Förlorad i tidens grepp ges ut av Everlasting Publisher 2017 och är översatt av förlaget. Det kommer en uppföljning så småningom.

Gunilla Lindberg

Hinna före Herren Gud

Författaren och journalisten Hanna Krall.
Foto: wikipedia.

Hanna Krall är polsk journalist, född 1935 i Warszawa. Hennes familj dödades i Majdanek, själv överlevde hon tack vare att polska familjer höll henne gömd till efter kriget. På 1960-talet var hon utrikeskorrespondent i Moskva och gav ut två reportageböcker därifrån. Krall har ofta jämförts med Nobelprisade vitryska Svetlana Aleksijevitj och den polska världsreportern Ryszard Kapuściński.

På 1970-talet fick Hanna Krall internationell uppmärksamhet för sina intervjuer med Marek Edelman, den siste överlevande ledaren från gettoupproret i Warszawa 1943. Intervjuerna gavs ut i bokform på polska 1997, men redan 1982 översatte Lennart Ilke dem till svenska. Nu 35 år senare har Ilke arbetat om sin version för Ersatz förlag.

Marek Edelman var 20 år när kriget bröt ut, det krig som också var inledningen till nazisternas klappjakt på judar. Den judiska befolkningen trängdes samman i getton under miserabla förhållanden och forslades sedan utmattade av svält och tyfus till dödslägren. Edelman hade till uppgift att övervaka dem som kom till Umschlagsplatz, den plats där boskapsvagnarna väntade.

Edelman är inte lättintervjuad. Han vill ogärna berätta för människor vill inte höra det han har att berätta – den råa verkligheten med svälten, sjukdomarna, striderna. En hjälte bör uttala sig med patos, högstämda ord och hatiskt i stället för att lågmält redogöra för hur smutsigt, kaotiskt, förfärligt det var.

Och egentligen spelar det ju ingen roll hur det egentligen var, säger Marek Edelman som har tigit fram tills han öppnade sig för Hanna Krall.

Parallellt passerar glimtar från hans tid som hjärtläkare efter kriget – även här handlade det om att ta snabba beslut om okonventionella metoder för att rädda människor som annars skulle ha dött.

När Herren har bestämt sig för att avsluta någons liv ville Edelman lura honom, hjälpa någon att överleva ännu en tid trots att det egentligen var omöjligt och även om det bara gäller några månader. Även på kort tid kan man hinna uppleva lycka.

Minnena flyter delvis ihop, men de handlar om samma sak: om att ta risken att rädda livet på någon med oprövade metoder. Går det bra är alla nöjda – men efter kriget tillkommer en ny dimension, läkarna tvekar inför att testa nya operationsmetoder av oro för att uppfattas som de som experimenterar med människoliv.

Översättaren Lennart Ilke har som så ofta gett polsk litteratur en lysande svensk språkdräkt.

Gunilla Lindberg

Religionens comeback i europeisk politik

 

Gabriel Byström. Foto: Ordfront förlag.

I sin intressanta genomgång av hur religion och politik åter samarbetar i vår tid tar Gabriel Byström i sin bok Med Guds hjälp, om religion och politik i Ryssland, Ungern och Polen (Ordfront 2017).
Byström, tidigare kulturredaktör på Göteborgs-Posten, bygger sin bok på intervjuer med präster, politiker och analytiker i de tre länderna och ger en grundlig bild av utvecklingen under de senaste åren.

Avsnittet om Polen är inte så omfattande, men redan vid läsningen av kapitlen om Ryssland och Ungern blir bilden tydlig: det finns en väl genomtänkt strategi där makthavarna med ord och pengar understryker religionens betydelse och där kyrkan tackar med att framhålla regeringspartiets förträfflighet.

Genom att knyta kyrkan till sig har både den ryske presidenten Vladimir Putin och den ungerske premiärministern Viktor Orban fått en ny politisk kanal, där man kan påverka människor man annars kanske inte har nått.

I Polen är religiositeten mer än ett formellt politiskt redskap – polackerna har under sekler av delningar och ockupation haft kyrkan som fristad där nationens språk, kultur och traditioner har tagits tillvara. PiS-ledaren Jaroslaw Kaczynski, som är Polens mäktigaste man, är säkert varmt troende men det har inte hindrat honom från att använda kyrkan politiskt.
Inte minst genom den polskfödde påven Johannes Paulus II är många polacker kärleksfullt knutna till landets katolska kyrka, och kyrkan som uppvaktas flitigt av regeringspartiet PiS (Lag och Rättvisa) med generösa bidrag och stor positiv uppmärksamhet tackar med att ge sitt stöd.
I fallet Ryssland tycks det uppenbart att Putins andliga engagemang mest är en kuliss, men Kaczynski är sedan decennier nära lierad med framför allt prästen Tadeusz Rydzyk, som idag hör hemma bland Polens rikaste 100 affärsmän.

Efter valsegern 2015 tackade Kaczynski fader Rydzyk för att han ställt sitt medieimperium i PiS tjänst och särskilt i Radio Maryja uppmanat sina trogna lyssnare att rösta på PiS, som skulle bekämpa dekadensen i väst som allt mer trängde sig på.

Alla de tre länderna känner sig utvalda i religiöst sammanhang. I Polen är ned Jungfru Maria som ör nationen bevågenhet, vilket man kunde se 1655 när svenska trupper slogs tillbaka vid Czestochowa eller 1920, när marskalk Pilsudski oväntat stoppade Röda armen utanför Warszawa.
Men alla gånger när Polen delats, ockuperats – varför ingrep Maria inte då? Förklaringen är att det inte var tillräckligt många som bad till henne om hjälp då – under Warszawaupproret till exempel trodde man att man skulle klara kampen utan stöd från himmelen, säger en av Byströms intervjupersoner.

På 1600-talet kröntes Maria till Polens drottning – om av tacksamhet eller mer i besvärjande syfte är oklart. Men till Byströms exempel på hur polska politiker alltjämt tar religionen på yttersta allvar kan tilläggas att Jesus för lite drygt ett år sedan kröntes till kung i närvaro av president Andrzej Duda, Kaczynski och alla andra av betydelse i regeringspartiet.

Samtidigt har makthavarna i Polen problem med den nye påven Franciskus, och när påven uppmanade alla församlingar att ta sig an en flyktingfamilj konstaterade man frankt att påven hade fel – det kan han ha när han inte uttalar sig i trosfrågor.

Byströms bok kan bli en ögonöppnare för dem som inte följer de här frågorna. Religionen har gjort comeback i Europas politik.

Gunilla Lindberg

Visst fan angår oss Polens affärer!

Carl Michael Bellman. Efter en målning av Per Krafft d.ä..

Vad rör dig Polens affärer är ett citat som hörs ibland, inte minst i svensk-polska kretsar. Det används för att visa att Bellman och svenskarna på 1700-talet var ointresserade av eller rentav negativa till Polen.

Men hur var det egentligen med det?

Den 5 augusti 1772 kapade stormakterna Ryssland, Preussen och Österrike åt sig var sin stor bit av Polen. Denna Polens första delning inspirerade Carl Michael Bellman att några år senare skriva Fredmans epistel nr 45, med titeln Till fader Mollberg rörande hans harpa och tillika ett slags ad notitiam att Mollberg led oskyldigt på krogen Rostock.

Bellman skildrar hur dansmästaren och musikanten Mollberg blir slagen gul och blå och hans harpa förstörd av några medgäster på krogen Rostock på Västerlånggatan 45 i Stockholm.

Illustration till Fredmans epistel nr 45: Den stackars Mollberg misshandlas för att han talat positivt om Polen. (Konstnär: Elis Chiewitz, Stockholmskällan.)

Han satt nämligen och spelade drottningens pålska i Pålen (= den polska drottningens polska), varvid en skoflickare högg honom på truten och en annan kroggäst vredgat utbrast: Hvad fan angå dej Pålens affärer? Affärer betyder här ’politiska angelägenheter, statssaker’.

Mollberg gjorde sedan saken värre genom att helt högt tala om och kommentera Pål’ns conjunctur (belägenhet och politiska situation). Då slog en ”vindögd madam” med flaskor och glas hans harpa i kras, och skoflickaren högg honom i nacken. Mollberg uppfattades som ett slags propagandist för Polen. Stämningen bland de aggressiva kroggästerna kan ha varit representativ för ryskt inflytande på den sena frihetstidens politik. Han som fällde orden om Polens affärer angick Mollberg var sannolikt en ryssvän. Ryssland var länge kraftigt inblandat i polsk politik.

Stämningen på Rostock var antipolsk, och några gäster utropade: Pålen är straffadt, des öde utmätt! Och de fick ju rätt: Polen återuppstod inte förrän 1918.

Mollberg klagar och frågar: Led jag ej orätt? Harpan är sönder och näsan är sår”. Han antyder att han kan tänka sig att fly till något annat land, där han kan spela för Bacchus och Venus och ”bland virtuoser ta stämma och rang”. Detta har setts som en av de första appellerna för yttrandefrihet i den svenska litteraturen.

Apropå de bevingade orden ”Hvad fan angå dej Pålens affärer?” kan man erinra om att Polens affärer i århundraden angått Sverige, bland annat i flera krig, från mitten av 1500-talet till en bit in på 1700-talet.

De här epistelorden har uppfattats och citerats på olika sätt. De har felaktigt tillskrivits Mollberg och Fredman, och de har kallats ”det gamla ordspråket, en utnött fras, den gamla strofen”. Någon har sett dem som Bellmans ”likgiltiga stäv om Polens affärer” och rent av tolkat dem som ”Bellmans avvisande av Polens affärer”.

Man har också använt dem med den ändrade formen Vad angår oss/mig Polens affärer? som en formel för svenskt lättsinne och som ett uttryck för att man inte ska lägga sin näsa i blöt och att vi inte kan eller ska engagera oss i något som händer långt bort i världen.

Under de senaste åren har många känt ett behov att begrunda de bevingade orden. För visst angår oss Polens affärer och ”conjunctur”!

Bo Bergman

Fornbyn Biskupin är Polens Birka

Fornbyn Biskupin sett från andra sidan sjön – ett försvarsverk med torn och vallar som skyddade dem som bodde i husen mot anfall. Foto: wikipedia.

Att gå på arkeologifestival i Biskupin är inte som vilket museibesök som helst. Tvärtom – i stället för se men inte röra räknar arrangörerna med att man entusiastiskt ska delta i verksamheten. Besökarna väntas testa allt som verkar roligt – att rida, ta en tur i drakskeppet på sjön, prova bärnstenssmycken eller få håret flätat på gammalt sätt. Naturligtvis kan de samtidigt smaka nybakt bröd på handmalet mjöl, skära brödet med en kniv vars egg slipats mot en våt sten, och kanske ta en tugga av korven, där det hackade köttet hålls samman av ett äkta fjälster.

Läs vidare >>

Det förflutna dör inte. Andrzej Stasiuks Östern

Författaren Andrzej Stasiuk. Foto: Kamil Gubala

Andrzej Stasiuk tar oss i sin nya bok Östern (Ersatz 2017) på en resa i tid och rum. Den här gången besöker vi Östern, men inte som en objektiv geografisk plats utan som ett politiskt och kulturellt universum. Precis som i andra böcker är hans uppfattning av rummet helt beroende av tiden och den mänskliga perceptionen. Därmed är rummet alltid ett föremål för tolkning.

Stasiuk filtrerar östern som rumsbegrepp med det förflutna – det kommunistiska systemet blir här en stämning, ett nostalgiskt minne skapat av vardagens trivialiteter, besöken hos morföräldrarna, vänskapen och de första självständiga eskapaderna. Allt detta utspelar sig mot bakgrund för det kommunistiska systemet. Därför reser Stasiuk österut, till det Ryssland som var vaggan för den ideologi som formade miljoner människors liv. Hans nyfikenhet för honom även till Kina där kommunismen ”is still going strong” och där den tar sig andra former.

Läs vidare >>

Icke helt och hållet ska jag dö …

En kväll tillägnad poeten Zuzanna Ginczanka.

Non omnis moriar eller Icke helt och hållet ska jag dö är namnet på ett evenemang om den polsk-judiska poeten Zuzanna Ginczanka (1917-1944), en av de mest lovande kvinnliga poeterna i mellankrigs-Polen.

Ginczanka arresterades och mördades vid slutet av andra världskriget. Nu är intresset för Ginczanka återuppväckt och hennes poesi ska för första gången presenteras för svensk publik i Irena Grönbergs och Tomas Håkansons översättningar.

Författaren Agneta Pleijel och den polske poeten och kulturskribenten Jarosław Mikołajewski samtalar om Ginczankas liv och poesi. Ginczankas barndomsvän Ludwika Stauber berättar i ett bildspel, sammanställt av Maria Stauber, om den gemensamma uppväxten i östra Polen, mellankrigsperioden i Warszawa och de tragiska krigsåren. Konstnären Krystyna Piotrowska visar Ginczankas porträtt i suggestiva tolkningar. Och hennes poesi ljuder både på svenska och polska i en performance ”Ginczankas rum” med skådespelerskorna Marall Nasiri från Dramaten och Maria Dębska i Tomasz Cyz regi.

NON OMNIS MORIAR

Datum: torsdagen den 30 november, kl. 18.00

Plats: Beckmans Designhögskola, Brahegatan 10, Stockholm

Fri entré

Arrangör: Vänföreningen för Museet de polska judarnas historia POLIN med stöd av Stockholms stad och i samarbete med Beckmans Designhögskola, Slaviska språk SU, Judiska församlingen och Polska Institutet.

Dryck med tilltugg serveras

OBS! Samtalet börjar kl. 18.00

Łódź är nu en av Unescos kreativa städer

Filmskolan i Łódź . Foto: wikimedia commons.

Staden Łódź har tillsammans med 64 andra städer i världen anslutits till Unescos nätverk Creative Cities och anledningen till det är inte oväntat Filmskolan, där så många berömda regissörer både fått sin utbildning och själva undervisat nya elever. I Łódź finns också filmstudior och ett filmmuseum.

Creative Cities är ett initiativ som ska främja innovation och kreativitet som viktiga drivkrafter för en mer hållbar och inkluderande stadsutveckling på sju områden: hantverk och folk konst, design, film, gastronomi, litteratur, mediekonst och musik. Det räknar nu sammanlagt 180 städer i 72 länder. Städerna i nätverket förbinder sig att utveckla och utbyta de bästa metoderna för att främja kreativa industrier, stärka deltagandet i kulturlivet och integrera kulturen i hållbar stadsutvecklingspolitik, skriver Unesco på sin webbplats.

Nästa år håller Creative Cities Network rum i Kraków och Katowice, som båda ingår i nätverket – Kraków som litteraturstad och Katowice som musikstad.

Filmskolan i Łódź grundades 1948 i avsikt att utbilda människor för den då ganska nya filmkonsten, men också för att tillgodose de polska teatrarnas behov av skådespelare, regissörer, fotografer, producenter, manusförfattare o.s.v.