Han grundade den fruktade tjekan

Feliks Dzierżyński och Josef Stalin 1924.
Foto: wikipedia.

Feliks Dzierżyński föddes 1877 på familjegodset Dzierżynowo i guvernementet Vilna i dåvarande Tsarryssland. Familjen tillhörde den polska lågadeln och fadern hade studerat i S:t Petersburg. Själv gick i skola samtidigt med nationalhjälten Józef Piłsudski, som fann honom asketisk och ikon-lik.

Dzierżyński blev till följd av sina politiska aktiviteter relegerad från gymnasiet i Vilnius men fortsatte sina aktiviteter i det polsk-litauiska socialdemokratiska partiet och deporterades därför till Sibirien inte mindre än tre gånger. En av gångerna lyckades han fly till Berlin där han knöt kontakt med socialisten Rosa Luxemburg. Hennes porträtt kom senare alltid att pryda hans tjänsterum som chef för hemliga polisen i Ryssland, som efter 1917 hade blivit Sovjetunionen.

Redan 1905 hade Dzierżyński anslutit sig till de förrevolutionära aktiviteterna i S:t Petersburg. Han uppmärksammades av Lenin som en god organisatör och blev av denne ansedd som en revolutionens hjälte. Först 1917 blev han kommunist och gjorde nu en snabb karriär i det unga Sovjetunionen som Lenins handgångne man och organisatör av den första säkerhetspolisen i Sovjetunionen – tjekan.

Dzierżyńskis främsta uppdrag blev att på Lenins order bekämpa kontrarevolutionära element vilket resulterade i ett skräckvälde med massavrättningar utan rättegång.

Han dog 1926 och Stalin prisade honom som en sann proletär hjälte. Många statyer över honom har rests runt om i Sovjetunionen, den främsta står framför Ljubjankafängelset i Moskva där Dzierżyński hade haft sitt högkvarter. I Warszawa fanns under kommunisttiden en staty på Plac Dzierżyńskiego som avlägsnades efter kommunismens fall 1989. I det forna Östberlin fanns ett elitregemente uppkallat efter Dzierżyński vars främsta uppgift var att om det skull komma till krigshandlingar i första hand slå till mot Västberlin.

Hans Göran Tommila

Marskalken återupprättade Polen efter första världskriget

Józef Piłsudski, oljemålning av Jacek Malczewski.

Józef Piłsudski blev den som 1918 återupprättade Polen som suverän stat efter 123 års ockupation. Han föddes år 1867 på familjens gods i Zułowo i Litauen; på mark som annekterats av Tsarryssland vid Polens tredje delning år 1795. Piłsudski tillbringade sin skoltid på det ryska gymnasiet i Vilnius, samtida med honom var Feliks Dzierżyński, som senare grundade den sovjetiska underrättelsetjänsten tjekan.

Efter gymnasiet läste Piłsudski medicin på universitetet i Charkov i Ukraina men blev relegerad på grund av sina politiska aktiviteter. Samma sak hände vid universitetet i Dorpat (Tartu) i Estland. Som aktivist och ledare för det polska socialdemokratiska partiet kom han i konflikt med de tsarryska myndigheterna och blev deporterad till trakten av Irkutsk i Sibirien. Oaktat han var ledare för ett socialistiskt parti stod hans håg till ett återupprättat Polen i nationalistisk anda, något som kom till uttryck när han senare i en metafor gav uttryck för att han med sin politiska aktivitet tagit spårvagnen fram till sitt mål och att det nu var dags att sluta med att i socialistisk anda kalla varandra ”Kamrat” och istället övergå till ”Herr”.

Flera år före första världskrigets utbrott hade Piłsudski med tillstånd av myndigheterna i den av Österrike annekterade delen av Polen upprättat militära enheter som kunde göra raider in i den tsarryska delen. Vid ett tillfälle kom man genom ett tågrån över en större summa pengar till den fortsatta kampen mot det tsarryska väldet i Polen. Under en del av det första världskriget kämpade Piłsudskis styrkor på centralmakternas sida mot Tsarryssland. När han bröt med centralmakterna blev han internerad i Magdeburg av tyskarna för att sedan lagom till krigsslutet kunna återkomma till Warszawa, ställa sig i spetsen för det återupprättade Polen och bli dess president. Under kriget mot Sovjetunionen år 1919-1920 räddade Piłsudski i det slag som kallas Undret vid Wisła landet från att bli sovjetiserat. En ung attaché vid franska ambassaden i Warszawa vid namn Charles de Gaulle tog stort intryck av Piłsudskis militära strategier. De Gaulle står ju för övrigt staty i Warszawa. Mindre känd är Piłsudskis liberala inställning till Polens judar och hans frånfälle 1935 blev en svår förlust för dem. Vid ingången till Łazienkiparken i Warszawa står en staty av Józef Piłsudski, och gator och boulevarder som efter 1989 uppkallats efter honom återfinner man över hela landet. Väl känd är den under hela mellankrigstiden varande konflikten mellan Litauen och Polen genom Piłsudskis annektering av den polsk/litauiska staden Vilnius med området runtomkring där det bodde en stor polsk minoritet. Efter andra världskriget återförde Sovjetunionen Vilnius till Litauen varvid Polen ju förutom förlusten av staden även slutligen kom att förlora sina stora områden Kresy öster om den så kallade Curzonlinjen med de legendariska polska städerna Grodno, numera Hrodna i Vitryssland och den 600-åriga polska kulturstaden Lwów numera Lviv i Ukraina.

Piłsudskis hjärta begravdes i Vilnius medan hans kropp ligger i Wawelkatedralen i Kraków.

Hans Göran Tommila

Överste Emilia stred mot tsaren

Emilia Plater.
Bild: wikipedia (beskuren).

Den som studerar kartor över polska städer finner att de, vid sidan av gator uppkallade till minne av slaget vid Monte Cassino, USA:s president Theodore Roosevelt, slagen vid Stalingrad och Grunwald, oftast också har en gata uppkallad efter Emilia Plater. Denna idag föga omtalade gestalt i Polens historia föddes i Vilnius/Wilno 1806 och avled 1831, endast 25 år gammal. Hon växte upp i en gammal polsk-litauisk adelsfamilj och hennes litauiska namn var Emilija Pliaterytė. Hon blev patriotriskt uppfostrad och fick utbildning i såväl ridning, fäktning som teckning. Hon behärskade tyska och var väl bekant med både Goethe och Schiller. Hon inspirerades av Adam Mickiewicz och beundrade särskilt hans diktverk Grażyna.

Emilia Plater kan på goda grunder betecknas som en Polens Jeanne d’Arc. Under novemberupproret mot Tsarryssland 1830-1831 ställde hon sig i spetsen för en militär enhet och kämpade mot de ryska trupperna för Polens sak. Striderna utgick från början från hennes egna trakter kring Daugavapils i nuvarande Lettland, men tidigare en del av Polen, och fortsatte med nya slag vid såväl Kaunas nio mil väster om Vilnius som vid Siaukiau i nuvarande Litauen. Olika bedömningar finns bland historikerna om denna styrkas existens och storlek, vissa anser att den kan ha uppgått till 280 infanterister och 60 kavallerister. En del historiker har tvivlat på att hon tog så stor del i striderna som återberättats.

Hon skapade en egen uniform som hon lovade att inte gå ur förrän Polen var befriat. Emilia Plater ledde sin styrka med kaptens grad i fullt revolutionärt patos. Kaptens grad var då den högsta grad som kunde uppnås av en kvinna. Styrkan kan kanske närmast liknas vid en jägarkår. Hennes tid på jorden blev emellertid kort, hon drabbades av sjukdom och dog redan 1831.

Emilia Plater är begravd i en liten by i Litauen vid namn Justianowo invid Lazdijai nära den polska gränsen. Till följd av hennes propolska och antiryska engagemang i novemberupproret lät de ryska myndigheterna efter hennes död konfiskera all hennes egendom.

Emilia Plater har status som nationalhjälte i hela det historiska polsk-litauiska området, i såväl Vitryssland, Litauen som Polen. Under mellankrigstidens republik hedrades hon med sin bild på en sedel med valören 20 złoty.

Polens nationalskald Adam Mickiewicz har i sin exil i Paris 1832 tagit hennes gärning som tema i ett verk ”En överstes död” (Śmierć Pułkownika). Även författaren Georg Büchner har behandlat hennes insatser och öde litterärt. I senare tider har Emilia Plater kommit att framstå som en feministisk förebild. Under Warszawaupproret hade hon en militär enhet uppkallad efter sig.

Hans Göran Tommila

Wałęsa: Vi ska alltid bevara Järnmannen från Sverige i våra hjärtan

Sven Järn var en av dem som körde hjälptransporter till Polen under de svåra åren. Samtidigt passade han på att smuggla tryckeriutrustning och informationsmaterial åt Solidaritet.

Peter Brandkvist berättar om Järnmannen från Sverige.

Peter Brandkvist och legendaren Sven Järn vid en sammankomst med Svensk-Polska Föreningen i Stockholm.
Foto: Wiola Jutek

Han lastade av hjälpsändningar från Sverige i Poznań och Szczecin i väster, Bielsko-Biała och Zakopane i söder, Lublin i öster, Giżycko i norr och naturligtvis i Warszawa. Mottagare var barnhem, ålderdomshem, sjukhus, kloster, kyrkor överallt där det fanns behövande, under en svår tid. Polen var stängt men Sven Järn tog sig in överallt med sin lastbil. När han kom till en vårdinrättning i Suwałki fanns det 60 patienter och en rullstol. Nästa gång tog han med sig 60 rullstolar till dem!

Läs vidare >>

– Ett polskt flygplan landade på gården …

Ett hemligt flygplan har landat.

1948 var andra världskriget slut och Polen hade fått en kommunistisk regering. Vi har hört talas om människor som under dramatiska former flydde Folkpolen – två av dem landade 1948 på en åker i Simrishamn.

Åkern tillhörde familjen Joneberg, som belades med tystnadsplikt – särskilt vad gällde medierna. Fotoförbud utfärdades, men Anna-Lisa Joneberg tog ändå några bilder.

Det är bilder som kopierats från gamla negativ och som nu för första gången publiceras offentligt.

Ur familjearkivet: Ett hemligt flygplan har landat på åkern. Man har rullat in det på gården. Notera de dubbla vingarna.

En ruggig dag i november 1948 inträffade en stor överraskning för familjen Joneberg i Simrishamn.

På åkern där betskörden låg och där 10–15 kvinnor drog upp betor landade plötsligt ett flygplan med dunder och brak. Det blev det panik bland kvinnorna. Ut ur planet steg två frusna och dåligt klädda, men vänligt sinnade män. De kunde ingen svenska. Polis tillkallades och männen blev snabbt omhändertagna. Men vad skulle man göra med flygplanet? Det fanns inte en droppe bränsle kvar och planet satt fast i den skånska myllan. Hur skulle man få bort flygplanet från åkern?

Ur familjearkivet.

– Vi drog loss planet med hjälp av en traktor och placerade det på familjens gård, säger Bo-Erland Joneberg som då var 8 år gammal.

Gården spärrades av med dubbla avspärrningar och hemvärnsmän i full mundering och med skarpladdade gevär sattes att bevaka gården. Ingen fick komma nära planet och det rådde fotoförbud. Journalister blev barskt avvisade.

En av de deltagande hemvärnsmännen skriver i ett brev till Bo-Erlands kusin att en av hemvärnsmännen tydligt med sitt vapen markerade för två journalister från tidningen Arbetet att de inte fick beträda området. Bara nyfikna barn kunde komma lite närmare och beskåda maskinen.

Det visade sig att det var ett polskt biplan* med beteckningen SP-APN. Två män ville lämna det kommunistiska Polen och ta sig till väst. Deras ursprungliga plan var att landa på Bornholm, men på grund av dåligt väder kom de in över svenskt territorium. Bränslet räckte precis så att de kunde ta sig in över land och landa på åkern vid Jonebergs gård nära havet.

Ur familjearkivet: Ett hemligt flygplan har landat på åkern. Man har rullat in det på gården.

Två veckor senare kom det lastbilar från Polen med mekaniker. De skruvade isär flygplanet, lastade det på lastbilarna och körde iväg så fort som möjligt, berättar Bo-Erland Joneberg.

Men vad hände med de två polska männen? Man vet att de kördes iväg till Citadellet i Landskrona, som då var flyktinganläggning. Ingen fick veta vad de två flygarna hette och de har aldrig tagit kontakt med familjen Joneberg.

Stannade de i Sverige? Det kommer vi aldrig att få veta.

Det var många som försökte fly från det kommunistiska Polen på olika sätt, men att kapa ett flygplan och flyga lågt ovanför Östersjön kan ses som en unik metod, och det måste ha krävt en hel del mod från dessa två män.

Janina Ahlgren
Foto: Anna-Lisa Joneberg

* Biplan är flygplan med två vingar, den ena ovanför den andra. Biplan var vanliga i flygets barndom.

Jan Karski-monument – nu även i Kraków

Kuriren Jan Karski.
Foto: Karin Maltestam

Intill Remuh-synagogan vid Szerokagatan i Krakóws tidigare judiska stadsdel Kazimierz finns nu en staty till minne av Jan Karski – den legendariske motståndsmannen, som med fara för sitt liv smugglade ut vittnesbörd om nazisternas förintelseläger och förföljelse av judarna.

Liksom flera andra monument av Karski är även detta i form av en bänk, där man kan slå sig ner vid hans sida och lyssna till hans viktiga berättelse. Skulpturen är gjord av Karol Badyna och invigdes för ett par år sedan.

Monument till hans minne finns utanför POLIN-museet i Warszawa, i Łódź, i Kielce, utanför polska generalkonsulatet i New York, i Tel Aviv och nu även i Kraków!

Text och bild:
Karin Maltestam

Upproret i Poznań 1956

Idag är det kanske inte så många som minns upproret i Poznań 1956, då arbetarna protesterade mot usla levnadsförhållanden och kommunistregimen pressad av Moskva skickade ut sina soldater att skjuta på den egna befolkningen.
Våren 1981 – och ett halvt år före krigstillståndet – reste det lokala Solidarność ett minnesmärke över upproret.
Terho Paulsson berättar om revolten för drygt 60 år sedan.

Arbetarna i Poznań demonstrerade för bröd och bättre levnadsomständigheter.

År 1953 dog Stalin. Försiktiga krav på liberalisering började höras. I DDR bröt i juni ut ett arbetaruppror som krossades av sovjetiska stridsvagnar. I februari 1956 tog Nikita Chrusjtjov i ett tal avstånd från personkulten av Stalin.

Läs vidare >>

Till minne av gettoupproret 1943

President Andrzej Duda talade vid Gettohjältarnas monument på 75-årsdagen av gettoupproret.
Foto: KPRP

Den 19 april är det 75 år sedan gettoupproret bröt ut i Warszawa, och minnet av offren hedrades på torsdagen. Inför de sista deportationerna beslöt den judiska motståndsrörelsen att göra revolt med hjälp av insmugglade vapen, bl.a. från USA. En av upprorsledarna var Marek Edelman som efter kriget blev hjärtläkare.

Upproret slogs ner av den överlägsna nazistiska krigsmakten och efter en månads brutala och hopplösa strider var det slut. 7 000 av gettots invånare hade dödats under striderna, de 50 000 som ännu var i livet deporterades till framför allt Treblinka.

I minnesceremonierna deltog bland andra president Andrzej Duda, premiärminister Mateusz Morawiecki, den israeliska ambassadören i Polen, Anna Azari, Ronald Lauder, ordförande för Judiska världskongressen.

Tusentals frivilliga delade denna dag också ut papperspåskliljor att fästa på kläderna. Blomman är en symbol för minnet och respekten för gettoupproret och bakom utdelningen ligger Polin, Museet för de polska judarnas historia som för sjätte året i rad på det sättet vill sprida kunskap om upproret.

(Polskie Radio, natemat.pl, Rzeczpospolita 19 april 18)

Den osannolika historien om soldatbjörnen Wójtek

Soldatbjörnen Wójtek tyckte om att brottas med kamraterna.
Foto: wikipedia.

Vid Uppsalaföreningens årsmöte berättade Arthur Sehn om en liten björnunge som kom att tjänstgöra inom en polsk militärkår under andra världskriget.

När Polen under andra världskriget ockuperades av såväl Tyskland som Sovjetunionen blev ett stort antal polska fångar deporterade till Centralasiens gulagläger. Lägren var hemska och många krigsfångar dog där. När Sovjet började tappa mark mot Nazi-Tyskland, bestämde man sig istället för att erbjuda fångarna, däribland polacker, möjligheten att kämpa i utbyte mot friheten.

Många polacker såg detta som sin enda chans att komma hem igen och beslöt sig därför för att ta till strid mot tyskarna. Till general utsågs Władysław Anders som hade tysk-baltiskt påbrå. Enheterna fick efter amnestin bege sig närmare de brittiskkontrollerade områdena i Centralasien för att beväpnas. Tanken var att de polska enheterna på 80 000 man, varav 35 000 civila, skulle bege sig till Irak för att där hejda en eventuell tysk framfart över Kaukasus. På vägen kom de polska förbanden någon gång i mars-april 1942 att köpa en ensam björnunge från en iransk pojke i utbyte mot bl.a. fick en schweizisk armékniv. Wójtek som björnungen kom att heta, var en syrisk brunbjörn som skiljer sig från vår motsvarande ras genom en ljusare päls. Björnungen kom att följa med till såväl Irak som Syrien och Palestina. Under färden växte han sig stark på mjölk som han drack ur en vodkaflaska, men enligt rapporterna så ska han också ha varit förtjust i både öl och cigaretter som han mumsade i sig. Efter viss tveksamhet från de brittiska myndigheterna lät man skriva in honom i rullorna under namnet Wójtek Perski (Persern). Fullvärdig medlem av Andra kompaniet blev Wójtek när han tillsammans med kompaniet tog sig från Egypten till Italien, och liksom övriga soldater tilldelades han en egen matranson.

Men Wójtek var en social kille. Sin storlek till trots umgicks han med kompaniets medlemmar och var såväl tam som lekfull. Han deltog också i slaget vid Monte Cassino, där hans roll i ska ha varit att bära fram missiler till sina kamrater. Arthur Sehn förhåller sig skeptisk till den insatsen, men konstaterar likväl att Wójtek fyllde sin roll i segern vid Monte Cassino.

Efter slaget flyttades förbanden till Storbritannien där de demobiliserades. Många soldater valde att återvända hem, medan andra stannade kvar hellre än att återvända till det nu Sovjet-ockuperade Polen.

Frågan var vad som skulle ske med Wójtek? Han kom att hamna på Edinburgh Zoo där han levde ett delvis undanskymt liv. Det berättas att han alltid piggnade till när polskspråkiga besökare tog vägarna förbi. Det hände också att hans gamla armékamrater hälsade på honom och då ska de andra besökarna ha blivit väldigt förvånade när de plötsligt såg hur en man kunde plötsligt hoppa över stängslet och omfamna Wójtek.

År 1963 gick Wójtek dessvärre bort i en ålder av 21 somrar. Till hans minne har sedermera rests en staty i Prince Gordon Park i Edinburgh. Det skall även finnas uppemot tjugo statyer till hans minne runtom i Polen.

Under det uppskattade föredraget visades också många bilder på Wójtek. Innan Arthur Sehn tackades med applåder så hann han med att rekommendera Norman Davies – Trail of Hope som lektyr för den vetgirige som vill veta mer om soldatbjörnen Wójtek.

Adam Sabir

Svenska Alice i den polska motståndsrörelsen

Men minnet lever i Żywiec och 2014 sattes en vacker skulptur upp i slottsparken – ”Ławeczka Alicji Habsburg” av Bronisław Krzysztof.

Skulle Alice Ankarcrona född i Hölö kunnat bli drottning i Polen? Frågan låter kanske absurd – men historien tar många oväntade språng, så varför inte.

Alice Ankarcrona (1889-1985) bedårades av den österrikiske envoyén och polske greven Ludwig von Badenis storstilade baler i Stockholm på 1910-talet. 1911 gifte de sig och flyttade till Bryssel där hon kom i kontakt med delar av den europeiska aristokratin. Men maken Ludwig insjuknade mentalt och avled efter fyra plågsamma år. Han lämnade efter sig en minderårig son Kasimir som ärvde hans vidsträckta egendomar i Galizien mellan Lwów och Tarnopol, däribland Badenipalatset i Busk. Alice flyttade till Busk för att förvalta egendomen. Under det polsk-ukrainska kriget 1918 måste hon passera stridslinjerna vid Lwów men lyckas ta sig fram på hästkärror och till fots för att förenas med sin lille son på Busk.

Läs vidare >>

Det anrika Żywiec-bryggeriets öden

Etiketten med ett dansande Krakówpar gjorde succé i USA.

Det berömda bryggeriet Arcyksiążęcy Browar w Żywcu grundades 1856 och ingick i ärkehertig Albrecht Friedrich Habsburgs egendomar i Żywiec. Det producerade inte mindre än fem olika öltyper och var berömt för sin kvalitet. Vid nazisternas ockupation av Polen 1939 konfiskerades bryggeriet, gavs namnet Saybuscher Beskidenbrauerei (Saybusch = tyska namnet på Żywiec) och försåg sedan Gestapo och de nazi-tyska officersmässarna med Saybuscher Quell och Beskiden-Gold.

Żywiec gamla etikett från 1856 med Habsburg-kronan.

Vid krigsslutet konfiskerades bryggeriet åter, nu av den polska kommunistregimen i enlighet med 1944 års jordreform. Utrustningen var delvis förstörd av de retirerande nazisterna, men med tiden kom en kvalitetsmässigt låg produktion igång. Omkring 1956 lyckades en polsk-amerikan introducera ölet Żywiec Jasne Pełne på den amerikanska marknaden, bl.a. genom att låta designa en ny etikett med ett dansande Krakówpar. Ölets internationella renommé steg och idag produceras flera olika sorter med världsklass vid ett högteknologiskt bryggeri i Żywiec. Under efterkrigstiden har ägaren ändrat namn ett tiotal gånger och heter idag Żywiec S.A. med Heineken-koncernen som majoritetsägare.

När bryggeriet konfiskerades ägdes det av grundarens sonson Karl Albrecht Habsburg och hans svenskfödda maka Alice. Deras arvingar inledde i början av 1990-talet en process, i vilken de krävde kompensation av polska staten för konfiskeringen av bryggeriet samt att Habsburg-Lothringens krona och årtalet 1856 skulle tas bort från etiketten. Åtalet väcktes av den ende av arvingarna som hade polskt medborgarskap, Alices son i första äktenskapet Kasimir som gått i kloster och kallade sig fader Joachim efter sitt skyddshelgon. Efter många år av processande ända upp i Högsta Domstolen ingick arvingarna 2005 en förlikning som gav dem en ekonomisk kompensation (symbolisk enligt sonen Carl Stefan Habsburg). Etiketten från 1856 med Habsburg-kronan och årtalet 1856 fick finnas kvar.

Har Żywiec blivit Heineken frågar sig ölentusiasterna. Nej, bryggeriet licenstillverkar visserligen Heineken, men utöver sitt egentliga Żywiec-sortiment.

Terho Paulsson

Duda stoppar degraderingslagen

President Andrzej Duda.
Foto: wikipedia.

Parlamentet har stiftat en ny lag som går ut på att generalerna i kommunistregimen, bland dem den förra presidenten general Wojciech Jaruzelski (död 2014) och förre inrikesministern general Czesław Kiszczak postumt ska berövas sin militära rang. De två anses ha det största ansvaret för krigstillståndet i Polen 1981, då över 90 personer dödades av säkerhetspolisen.

Nu ligger lagen på president Andrzej Dudas bord. Och han lägger in sitt veto.

Han menar att lagen innebär en kränkning av de militära normerna i en demokratisk stat, och protester har hörts både från aktiva militärer och från krigsveteranernas organisationer.

Men PiS anser att historisk rättvisa skapas när toppmilitärer som under åren 1943 1990 begick brott mot den polska nationen degraderas.

Motståndare till lagen menar att den är ett bevis på att PiS vill förvanska Polens historia och hämnas på människor som inte kan försvara sig längre.

PiS presschef Beata Mazurek säger att partiet är besviket över presidentens beslut, men att man inte avser att kommentera det.

Duda har en gång tidigare inlagt sitt veto mot en lag, det var för ett år sedan när villkoren för Högsta domstolen och Nationella Domstolsrådet ändrades. Då väckte det förvåning – dittills hade han snällt undertecknat allt som PiS i rasande fart beslutat ända sedan valet 2015. Förra våren var han emellertid i konflikt med en av PiS-ledaren Jarosław Kaczyńskis gamla vänner, dåvarande försvarsministern Antoni Macierewicz som struntade i att försvarsdepartementet och presidenten enligt grundlagen gemensamt ska besluta om de väpnade styrkorna. Duda vann så småningom den konflikten och Macierewicz fick avgå. (Polskie Radio, natemat.pl och wB 30 mars 18)

IPN och Ukraina är överens

Runt 100 000 polacker mördades av Ukrainska Upprorsarmen i Volhynienområdet 1943-44.
Foto: wikipedia.

IPN (Nationella Minnesinstitutet) har kommit överens med ukrainska arkiv om att Polen ska få tillgång till dokumentation om den s.k. polska NKVD-operationen 1937–38 då 111 000 polacker mördades av sovjetiska säkerhetstrupper. Det säger IPN-chefen Jarosław Szafer, som konstaterar att det finns problem mellan de två länderna, men också mycket att vara stolt över.

Därmed är historikerkonflikten mellan de två länderna åtminstone tillfälligt lagd på is. Grannrelationerna är av historiska skäl inflammerade och ibland utdelar man av små patriotiska nålstick, som när kulturminister Piotr Gliński i höstas tillsammans med en delegation historiker från IPN (Nationella Minnesinstitutet) inte fick tillstånd att gräva upp kvarlevorna efter Volhynienoffren för nya undersökningar. Då stoppades också ukrainska forskare vid den polska gränsen.

Volhynienmassakern 1943–44 är i polsk historieskrivning en händelse där ukrainska nationalister mördade över 100 000 polska bybor i gränsområdet mellan länderna. I Ukraina betraktas det som flera mindre händelser i det pågående andra världskriget.

I den kontroversiella IPN-lagen som trädde i kraft efter årsskiftet fanns också en paragraf som förbjuder propaganda för den s.k. Bandera-ideologin – dvs. som kränker den polska uppfattningen att Volhynienmassakern var folkmord. Den ukrainska nationalistledaren Stepan Bandera är nationalhjälte efter striderna mot Ryssland, och Ukraina har begränsad förståelse för Polens inställning, i synnerhet som Bandera inte ska ha varit med i mordorgierna.

Tidigare idag sade vice utrikesminister Bartosz Cichocki att Polen inte försöker blanda sig i vem Ukraina väljer att ha som nationalhjälte, men att regeringen inte kan acceptera att människor inte längre har rätt att begrava sina döda – dvs. offren efter massakern 1943–44.

Ändå har Polen varit den ivrigaste förespråkaren för ett närmande mellan EU och Kiev, och det är Polen som hjälper grannlandet med gasleveranser när Moskva av politiska skäl stänger av naturgasen till Ukraina. En annan beröringspunkt är den miljon ukrainska arbetare som varje år får jobb i Polen, där så många arbetsföra personer har rest västerut för att tjäna lite bättre. (Polskie Radio, unian.info och wB 26 mars 18)

Ziobro backar om IPN-lagen

Justitieminister Zbigniew Ziobro.
Foto: Richard Hołubowicz, wikipedia.

Justitieminister Zbigniew Ziobro tycks nu backa från den kontroversiella IPN-lagen som gör det straffbart att offentligt säga att Polen var delaktigt i Förintelsen. Avsikten med lagen är att värna om bilden av Polen utomlands eftersom det då och då förekommer att medier använder uttryck som ”polska dödsläger”, men den har medfört att relationerna med Israel, USA och Ukraina har blivit påtagligt frostiga.

Ziobro, som själv har utarbetat IPN-lagen, har nu kommit fram till att den är dysfunktionell, kan komma att underminera den polska statens auktoritet och att vissa partier kanske strider mot grundlagen. Han överlämnade därför frågan till Konstitutionsdomstolen på tisdagen. Det kan emellertid ta lite tid innan domstolen hinner granska lagen – som för övrigt undertecknats av president Andrzej Duda, själv jurist och akademisk lärare i juridik. Enligt de omstridda reglerna från december 2015 får Konstitutionsdomstolen inte ge företräde åt akuta och angelägna fall utan måste ta stort som smått i datumordning efter hur de kom in till domstolen.

Såväl president Andrzej Duda som premiärminister Mateusz Morawiecki har ända sedan lagen trädde i kraft den 2 mars flera gånger offentligt sagt att lagen är både riktig och viktig för att ingen ska kunna förfalska historien till Polens nackdel.

Men nyligen framkom i ett hemligstämplat protokoll att USA tydligt sagt ifrån att det inte blir några politiska möten på högsta nivå (mellan president Trump och Duda eller Morawiecki) så länge IPN-lagen gäller. Under samtalet påpekades också att antipolska stämningar sprider sig i den amerikanska kongressen som beslutar om pengar till gemensamma militära projekt samt att eventuella åtgärder mot den polsk-amerikanske historikern Jan Tomasz Gross, som forskat om antisemitism och pogromer i Polen under 1900-talet, skulle få dramatiska följder.

Både Washington och Warszawa förnekade inledningsvis att ett sådant protokoll fanns, men det polska utrikesdepartementet tillsatte samtidigt en utredning som skulle hitta den som läckt om protokollet.

Regeringen är mycket angelägen om att relationerna med USA ska vara de allra bästa, och man kan alltså anta att Jarosław Kaczyński, ordförande i regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) och Polens egentliga ledare, har insett att det här kommer att kosta för mycket och därför hintat Ziobro om att något behöver göras. (wyborcza.pl, Le nouvel Observateur och och wB 22 mars 18)

De polska habsburgarna

Alicja Habsburg, född Ankarcrona. Skulptur i parken i Żywiec.
Foto: wikipedia.

Det tyska furstehuset Habsburg regerade i stora delar av Europa under flera århundraden. Med start på 1200-talet i Österrike kom ätten så småningom att styra över stora delar av Europa. 1918 upplöstes det habsburgska riket, men dynastin fanns kvar.

Efter första världskrigets slut fanns planer på att sätta en Habsburg på den polska tronen. Så blev det inte, men delar av familjen Habsburg bodde i Polen, kämpade under andra världskriget för Polen – även i den underjordiska motståndsrörelsen.

Terho Paulsson berättar om 1900-talets habsburgare som har förgreningar även i Sverige.

Läs vidare >>

Duda jämför EU med ockupationsmakterna på 1800-talet

President Andrzej Duda
Foto: Radosław Czarnecki, wikipedia.

Efter 123 år av delningar blev Polen för 100 år sedan åter en suverän stat. Idag har vi ett verkligt fritt och oberoende Polen, ett land där det blir allt bättre att leva. Det sade president Andrzej Duda i ett tal i Kaminenna Góra härförleden med anledning av just att Polen i år firar sina 100 år som självständig stat.

Man hör ofta folk fråga vad vi ska ha Polen till, att EU är det viktigaste, men låt oss då komma ihåg de 123 åren av ofrihet, sade presidenten. I slutet av 1700-talet förlorade Polen sitt oberoende och försvann från kartan. Även på den tiden fanns det människor som tyckte att det vore bättre att sluta med alla uppror och krig så att det äntligen blev fred. Men snart förstod man att upproren måste fortsätta, eftersom polackernas öde nu avgjordes i främmande länders huvudstäder, man tog beslut i våra frågor, man tog de pengar som vi har arbetat ihop och faktiskt satte in dem på andra konton.

Man måste få känna att man arbetar för sitt eget land, bygger sitt fosterland och sin framtid, att man har makten att avgöra vem som ska styra landet och vem som inte ska göra det.

Det är det som är själva kärnan i frihet, självständighet och suveränitet – att du själv bestämmer över dig och ditt land. Därför är det värt att försvara vårt oberoende och vår suveränitet till vilket pris som helst, underströk Duda och uppmanade åhörarna att påminna barnen om det.

Andra PiS-politiker har varit inne på samma linje som Duda och påpekat att det är dags att polackerna reser sig upp från sin knästående (dvs. underdåniga) ställning och att Polen behandlas som en andraklass-stat av EU.

Ledande EU-parlamentariker från oppositionen, Michał Boni, Julia Pitera och Róża Thun, har protesterat mot Dudas tal. De skriver i ett uttalande att EU inte har invaderat Polen och att den skandalösa jämförelsen strider mot miljoner polackers känslor.

Tvärtom gick Polen in i EU efter en riksomfattande folkomröstning, och som alla vet har Polen under åren 2004–2017 fått sammanlagt nästan 100 miljarder euro (1 057 miljarder svenska kronor) ur EUs fonder. Presidentens uttalande är vilseledande, oansvarigt och pinsamt okunnigt – eller ännu värre: en del av en avsiktlig desinformationskampanj som ska svärta ner EU i polackernas ögon, skriver de. (TVN, wPolityce 13 mars 18)

40 anmälningar om brott mot IPN-lagen

Umschlagsplatz i Warszawa där nazisterna tvingade upp judarna från gettot i boskapsvagnar för transport till koncentrationsläger. Foto: wikipedia.

Över fyrtio fall av brott mot IPN-lagen har anmälts, och det är oväntat många när lagen bara varit i kraft i ett par veckor, säger polska jurister.

Ett av dem är en BBC-film från 2015 med titeln ”Auschwitz – dödsfabriken” som gjordes inför 60-årsminnet av befrielsen av lägret i januari 1945. I filmen, som är gjord av Laurence Rees, brittisk historiker som skrivit flera böcker om andra världskriget, talar man om polska getton för judar.

Åklagarna på IPN (Nationella Minnesinstitutet) kommer att granska varje anmälan för sig och besluta om eventuellt åtal. (Rzeczpospolita 15 mars 18)

Kampen om POLIN

Polin – Museet för de polska judarnas historia. Bilden visar den suggestiva entrén. Foto: G. Lindberg.

Kulturminister Piotr Gliński vill inrätta ett nytt museum i Warszawas getto, ett museum av ”kärlek och broderskap” mellan de båda folken.

Vi har jobbat länge med att inrätta denna nya institution, meddelade Gliński på en presskonferens.

Beskedet kom samma dag som POLIN (Museet över de polska judarnas historia) öppnade sin nya utställning ”Främling hemma” där man dokumenterar de antisemitiska händelserna kring Mars -68 och den framtvingade emigrationen av ca tjugo tusen judar. Det är också samtidigt som de polsk-israeliska relationerna är sämre än någonsin, många har en déjà vu-upplevelse från Mars 68 och västerländska (inte bara västerländska) medier talar och skriver om den polska regeringens sympatier för extremhögern.

Det framstår som ganska klart att POLIN inte är ett museum som PiS-regeringen skulle vilja se det. Liksom Andra världskrigets museum i Gdańsk där försöken att ta över museet pågått i flera år (byte av museichefen, sammanslagningar med andra museer etc.). Nu vill regeringen ta över även POLIN-museet. Av flera skäl (bland annat av ägarskäl) blir det svårare än med museet över Andra världskriget. I Gdańsk skildrades kriget ur ett inte tillräckligt ”polskt” perspektiv, och detsamma gäller POLIN.

Den politiska agendan är självklar – att skapa en ”polsk”, som regeringspartiet PiS uppfattar det, motvikt till POLIN. Museet ska ligga mitt i Warszawas centrum, på Siennagatan vid resterna av den bevarade gettomuren. Själva byggnaden var förr i tiden ett barnsjukhus.

Att initiativet offentliggörs just nu har säkerligen att göra med att kulturministern inte lyckas ta över POLIN och kontrollera det. Försök har gjorts: nyligen har man skapat ett nytt POLIN-råd, där PiS-politikern Jaroslaw Sellin, som för övrigt var mycket aktiv vid övertagandet av Museet över Andra världskriget, ska ha en viktig roll.

Sammansättningen av det nya rådet har fått högermedier att protestera mot att en del av ledamöterna i rådet inte sympatiserar med regeringen. De öppet antisemitiska nyhetssajterna skriver att POLIN kontrolleras av gamla kommunister och żydokomuna (judiska kommunister).

Kulturministern svarar att departementet bara kan utse en tredjedel av kandidaterna.

Det är uppenbart att de nuvarande makthavarna inte så lätt kan ta över POLIN-museet som är en halvprivat institution och där man måste ha alla tre parternas (staden Warszawa, kulturdepartementet och Judiska historiska institutet) samtycke för att ändra statuterna. Ett övertagande av museet skulle skapa ytterligare en internationell skandal. Däremot kan man inrätta ett nytt museum i Warszawas getto och i framtiden slå ihop de båda.

Dorota Tubielewicz Mattsson

Macierewicz: Vi måste visa polackernas hjältemod

Förre försvarsministern Antoni Macierewicz.
Foto: Raul Mee, wikipedia.

Vi han inte bortse från någon möjlighet att visa polackernas hjältemod under andra världskriget. Det säger förre försvarsministern Antoni Macierewicz. De 40 000 vittnesmål som fader Rydzyk har samlat in från 40 000 polacker som under kriget hjälpte judar måste nu offentliggöras, översättas och presenteras för hela världen.

Materialet ska finnas hos stiftelsen Lux Veritatis, grundad 1998 av den beryktade prästen i Toruń. Stiftelsen ska ha mängder av opublicerade vittnesmål och dokument, bland dem över åttatusen video- och ljudinspelningar.

Vittnesmålen måste nu visas upp för världen, menar Macierewicz, för att tydligt visa att polackerna, som regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) formulerat förslaget till parlamentet, ”är hjältar som i en akt av hjältemod, otrolig tapperhet, medkänsla och mänsklig solidaritet, trogna de högsta etiska värdena, av kristen barmhärtighet och följande det suveräna Polens etos, räddade sina judiska grannar från Förintelsen, som planerades och genomfördes av de tyska ockupanterna”. ( natemat.pl och Radio Warszawa 8 mars 18)

PiS tonar ner antisemitismen 1968

Åhörarna protesterade under president Dudas tal den 8 mars.
Skärmdump från TVN.

Den 8 mars var det 50 år sedan marshändelserna 1968 bröt ut, och både president Andrzej Duda och premiärminister Mateusz Morawiecki hade i sina uttalanden en annan vinkel än den vanliga.

President Duda deltog i en ceremoni vid Warszawas universitet och sade där att det inte var polacker utan kommunister som var skyldiga till den antisemitiska kampanj som drev ut de polska judarna ur Polen.

Min generation har alltså ingen anledning att be om ursäkt, sade han men gjorde det ändå.

Sedan hyllade han alla dem som kämpat för friheten både 1956 och 1968, för det var kampen för friheten som marshändelserna egentligen handlade om. Den antisemitiska kampanjen var regimens svar på studenternas protester mot ofrihet och censur, och den ledde till att Polens judar tvingades emigrera.

Men kampanjen har varit till nackdel för Polen, vi har gått miste om det som den judiska befolkningen kunde ha bidragit med, sade presidenten. Judarna är en intellektuell elit, framgångsrik och respekterad i andra länder.

Som president vill jag uttala min respekt för alla som kämpade för friheten 1956 och 1968, sade han, och dem som blev utvisade vill jag be om ursäkt.

Under talet hördes protester från delar av publiken, man anklagade presidenten för hyckleri och påminde om de kritiserade domstolsreformerna. Medborgarrörelsens vita ros syntes också bland åhörarna.

Även premiärminister Mateusz Morawiecki har uttalat sig på det sätt som nu tycks vara ett uttryck för regeringspartiet Lag och Rättvisas (PiS) historiepolitik.

Vi hör ofta att vi bör skämmas över det som hände i mars -68, men jag tycker att vi främst ska vara stolta över de polacker som kämpade för friheten då, sade Morawiecki.

Man lyfter alltså fram studentprotesterna på bekostnad av de trakasserier som polackerna med stöd av regimen utsatte judarna för och som tvingade de flesta av dem att utan återvändo lämna Polen. Det är kampanjen som omvärlden minns. (Polskie Radio, natemat.pl 8 mars 18)

Utrikesdepartementet: En utredning är redan igång

Om en tjänsteman på ambassaden har gett en reporter ett hemligstämplat dokument, så är det ett lagbrott. Det säger vice utrikesminister Bartosz Cichocki sedan nyhetsportalen onet.pl avslöjat att USA inför restriktioner på högsta nivå i samarbetet med Polen.

I veckan avslöjade onet.pl att USA informerat polska ambassaden om att så länge den kontroversiella IPN-lagen gäller är det inte aktuellt med några samtal mellan de två länderna på högsta nivå. Man påpekade också att antipolska stämningar sprider sig i den amerikanska kongressen, som beslutar om anslag till det militära samarbetet. Utöver det konstaterades att eventuella juridiska åtgärder mot den polsk-amerikanske historikern Jan T Gross skulle få dramatiska följder. Protokollet från mötet hemligstämplades, men hamnade hos nyhetsportalen onet.pl. Såväl regeringen som USAs utrikesdepartement dementerade omedelbart uppgifterna, men biträdande utrikesministerns kommentarer tyder på att det finns substans i dem.

Vi har en konstant dialog med USA och det är ett faktum att det förekommer att även de bästa allierade, som Polen och USA, har olika åsikter ibland, säger Cichocki. Men vi använder oss inte av utpressning och ultimatum i den dialogen.

Det finns en misstanke om att någon gjort ett hemligt dokument tillgängligt för journalister, och det pågår ett förfarande i den frågan, säger han. Diplomati är till just för att allt inte ska diskuteras offentligt. Om vi skulle börja offentliggöra allt som sägs skulle ingen vilja prata med oss. Om en regeringstjänsteman avslöjar ett hemligt dokument betyder det att han begått ett brott, och en undersökning är redan igång.

Avslöjandet strider mot de polska intressena, menar ministern, det ligger inte i vårt intresse att det ska bli en press på regeringen att ändra lagen.

Det existerar ingen kris mellan USA och Polen, det finns en diskussion och det har vi aldrig dolt. Sådant händer med de bästa allierade.

På onsdagen reste president Andrzej Dudas utrikesrådgivare Krzysztof Szczerski till Washington och enligt Washington Post ska han träffa Wess Mitchell, som ska ha varit den som informerade polska ambassaden om de amerikanska restriktionerna. (wPolityce och onet.pl 7/8 mars 18)

Mars -68 – de polska judarnas ”otacksamhet”

Studentdemonstrationen på universitetets gård den 8 mars 1968. Bild från IPN.

Det är exakt 50 år sedan den antisemitiska kampanjen i Polen som resulterade i att tusentals polska judar lämnade eller tvingades lämna sitt fosterland.

”Man ställer tesen om vår nations skuld gentemot judarna. Man skriver och talar om polska koncentrationsläger, om polackernas massmord på judarna och om vårt ansvar för judarnas martyrskap. Cynismen och förljugenheten har nått sin kulmen” läser vi i tidningen Kurier Polski i mars 1968. Skribenten Roman Gontarz stod inrikesdepartementet nära. Och detta ingick i en av de mest omfattande propagandakampanjerna i Polens historia.

När texten publicerades höll studentprotesterna att ebba ut, de protester som inleddes med den stora manifestationen på universitetet i Warszawa den 8 mars. Studenter protesterade och strejkade, de krävde respekt för sin grundlagsskyddade yttrandefrihet. Det kommunistiska partiet, ”folkstyret”, svarar med misshandel, repressalier och arresteringar.

I partipamparnas politiska tal och i medierna talar man om studentprotesterna som en del av den judiska konspirationen mot Polen. Det var judiska uppviglare som stod bakom den polska ungdomen, menade man. Det etablerade etablissemanget, ”sionisterna”, var genomsyrat av hat till den polska nationella traditionen.

Den antijudiska kampanjens arkitekt var dåvarande inrikesministern Mieczysław Moczar. Kampanjen hade utformats redan i början av 1960-talet, i samband med det bildades en ny fraktion inom partiet, kallad ”Partisanerna”. ”Partisanerna” var oftast anställda i säkerhetstjänsten eller arméofficerare som ivrigt framhöll sin patriotiska bakgrund och tillhörigheten till Armia Ludowa (Folkarmén) under Andra världskriget – i motsats till de partifunktionärer som tillbringat kriget i Sovjet och fick sin politiska skolning där. Moczar var just en sådan ”partisan”.

Deras kännetecken var en specifik form av nationalism, uttryckt med hjälp av den kommunistiska doktrinens språk. Antisemitismen fick en framstående roll i denna nationalistiska världssyn. Den fördes fram helt öppet och fick den kommunistiskt korrekta beteckningen ”antisionism”. Det handlade också om motvilja mot allt som inte var polskt och om ett slags förkärlek för den militära traditionen. ”Partisanerna” var även starka motståndare till alla former av liberalisering av det politiska livet.

Det låg nära till hands att söka de skyldiga till studentupproren bland judarna. Och kampen mot dem inleddes.

”Innan man ökade spridningen av antisocialistiska åsikter i akademiska miljöer började man arbeta idogt för att bryta de patriotiska och progressiva traditionernas kontinuitet, (…) man demonstrerade ostentativt sin opolitiskhet, sin brist på nationell tillhörighet och brist på historisk medvetenhet. I själva verket handlade det inte om att vända politiken ryggen. Istället var det en nygammal politik, den av nationell nihilism och kosmopolitism”, skrev Kurier Polski i april 1968.

De som anklagades för studentoroligheterna var förutom de mytiska sionisterna även den intellektuella eliten. Många som Leszek Kołakowski och Zygmunt Bauman förlorade sina jobb på universitetet och flera författare fick publiceringsförbud. De intellektuella anklagades för egoism och förakt för den ”enkla människan” och för den nationella andans makt. De anklagades för att gå Västs ärenden. Den ”sionistiska konspirationen” syftade till att förstöra den nationella martyrologin och minnet av det polska heroiska förflutna.

Den antisionistiska propagandan ägnade en hel del uppmärksamhet åt västmediernas ”lögner” om de polsk-judiska relationerna under Andra världskriget. De anklagades för att förringa polackers lidande under kriget och för att sudda ut minnet av förintelselägren. Mycket uppmärksamhet ägnades åt de västhistoriker som skrev om polacker som angav judar under Andra världskriget, och samtidigt publicerades texter om heroiska polacker som räddade judar undan nazisterna. Polackernas hjältemodiga insatser försvårades av ”judarnas tragiska passivitet och motstånd från judiska kollaboratörer, polisen, Judenrat och Gestapo, det judiska gestapo” skrev Za Wolność i Lud (För frihet och folk). På så sätt ställde man det polska hjältemodet mot den judiska otacksamheten. ”Varför tiger ni?” frågade man de judar som ”under många år ätit polskt bröd”.

Minnet av Marshändelserna som just nu högtidlighålls i Polen väcker obehagliga associationer. Associationer av ett deja vu då premiärminister Mateusz Morawieckis tillrättalagda ord under ett tal vid universitetet i Warszawa stod i bjärt kontrast till att historiker som ägnat sig åt Warszawas getto nu har avskedats för att ”historiepolitiken tagit en annan vändning”.

Dorota Tubielewicz Mattsson

USA förnekar hemliga restriktioner mot Polen

President Andrzej Duda och premiärminister Mateusz Morawiecki. Montage: wB.

USA har infört särskilda sanktioner mot Polen med anledning av den kontroversiella IPN-lagen. Innan lagen har ändrats kommer varken president Andrzej Duda eller premiärminister Mateusz Morawiecki att vara välkommen i Washington.

Det hävdar nyhetsportalen onet.pl och hänvisar till protokollet efter ett möte på polska ambassaden i USA för den 20 februari. Delar av protokollet ska ha hemligstämplats. Där ska det framgå att en av topparna på det amerikanska utrikesdepartementet, Wess Mitchell, sagt att IPN-lagen är oacceptabel för USA eftersom den inskränker yttrandefriheten. Tills frågan är löst inför USA ett förbud mot kontakter på högsta nivå – det blir alltså inte tal om möte mellan t.ex. presidenterna. Mitchell ska också ha sagt att de antipolska stämningarna växer i kongressen, och det är där man beslutar om finansiering av gemensamma militära projekt. Utöver det ska amerikanerna ha konstaterat att om den polsk-amerikanske historikern Jan T Gross åtalas enligt IPN-lagen kommer följderna att bli dramatiska. Gross har forskat på antisemitismen i Polen och skrivit om pogromerna i Jedwabne 1941 och Kielce 1949. Han hedrades på 1990-talet med en polsk utmärkelse för sin forskning, en utmärkelse som PiS vill ta tillbaka. Gross har också kritiserat IPN-lagen och sagt att Polen försöker förfalska Förintelsens historia.

Uppgifterna om sanktionerna kom först i tidningen Dziennik Gazeta Prawna, skriver onet.pl. Där påpekade man att det måste finnas en anledning till att president Andrzej Duda under fyra dagars besök i Sydkorea i februari inte lyckades få till ett möte med USAs vicepresident Mike Pence, som också var där.

Premiärminister Mateusz Morawiecki ska enligt onet.pls källa omedelbart ha insett situationens allvar och skickat iväg vice utrikesminister Marek Magierowski till Washington för att reda ut problemet. Magierowski lyckades komma till tals med flera viktiga personer inom den amerikanska administrationen, bland dem Wess Mitchell. Han ska ha fått lugnande besked med sig hem.

Onet.pls uppgifter har dementerats av både USA och Polen. På tisdagen sade det amerikanska utrikesdepartementet att USA inte stoppat säkerhetssamarbete eller samtal på hög nivå med anledning av IPN-lagen.

Företrädare för regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) säger också att uppgifterna är falska. Man påminner om att onet.pl tillhör den tyska Axel Springer-koncernen – enligt PiS främjar utländska medier (läs: tyska) sitt eget lands intressen, vilket är anledningen till att man vill inskränka förekomsten av utländska medier så mycket som möjligt.

I den kontroversiella IPN-lagen stadgas att det är förbjudet att mot kända fakta hävda att Polen som stat var skyldigt eller medskyldigt till de dåd som begicks av Tredje riket under andra världskriget. Detsamma gäller brott mot freden, brott mot mänskligheten eller krigsbrott – och det är här många reagerar med tanke på den antisemitism som förekom bland polacker under kriget och med tanke på pogromen i Jedwabne 1941 då över 300 judar mördades av sina polska grannar. (onet.pl, Dziennik Gazeta Prawna, Polskie Radio och wB 6 mars 18)

Polen minns polacker som räddade judar

Paret Józef och Wiktoria Ulma sköts tillsammans med sina barn av nazisterna 1944 för att de hade gömt judar.

Den 24 mars varje år ska Polen hedra polacker som räddade judar under andra världskriget. Det beslöt parlamentet på tisdagen.

Beslutet är ett led i regeringspartiet Lag och Rättvisas (PiS) historiepolitik som syftar till att lyfta fram de positiva sidorna i Polens historia och därmed uppmuntra medborgarnas patriotism.

Den 24 mars sköt den nazistiska militärpolisen paret Józef och Wictoria Ulma och deras sex barn i Markowa 1944 för att de gömt judar undan Förintelsen. Paret har postumt tilldelats utmärkelsen Nationens Rättfärdiga av Förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem.

Ett museum inrättades för två år sedan i Markowa till minne av polacker som räddade judar under kriget. Museet har fått sitt namn efter familjen Ulma.

Förslaget om en särskild minnesdag hade lagts fram av president Andrzej Duda. Det stöddes av en 399 av parlamentets 460 ledamöter. (Polskie Radio och wB 7 mars 18)

Parlamentet fördömer antisemitism

Femtio år efter kommunistregimens antisemitiska kampanj 1968 antog parlamentet på tisdagen en resolution där man fördömer antisemitism.

I resolutionen hänvisas till maktkampen inom kommunistpartiet som fick regimen att dra igång en kampanj mot landets judar av en omfattning som man inte sett sedan andra världskriget.

Parlamentet hyllar dem som deltog i kampen mot kommunismen och fördömer förföljelserna av judarna i mars 1968, vilket drev 20 000 människor att under förödmjukande former lämna landet.

Man får väl se dagens resolution som ett sätt att försöka blidka dem som blivit upprörda över den utökade IPN-lagen. Från 1 mars är det nu straffbart att offentligt hävda att Polen var medansvarigt i Förintelsen. Lagen har väckt stort uppseende och under de veckor som har gått sedan den antogs har debattens vågor gått höga. Relationerna med staten Israel svalnade betydligt – Israel uppfattar lagen som ett sätt att dölja gångna tiders antisemitism och pogromer. Även USA har sagt ifrån – varken president Andrzej Duda eller premiärminister Mateusz Morawiecki är välkomna till Vita Huset för samtal med president Trump eller hans administration innan konflikten med Israel är löst.

Med resolutionen tar regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) avstånd från antisemitism och lägger ansvaret på de förföljelser av judar som pågick efter andra världskriget på kommunistregimen. (Polskie Radio och wB 6 mars 18)

Femtio år efter marsrevolten 1968

I veckan är det 50 år sedan marshändelserna i Polen. Det var då kommunistregimen oroad av liberala strömningar i Tjeckoslovakien ökade trycket på befolkningen och lät de få kvarvarande judarna i landet bära skulden för de upplopp som följde.

Studentdemonstrationen på universitetets gård den 8 mars 1968. Bild från IPN.

Det finns några särskilt påtagliga händelser i Polens historia efter andra världskriget. Den ena är Poznańrevolten 1956, den andra krigstillståndet 1981 och däremellan marshändelserna 1968.

1956 inleddes en liberalisering i Polen och man hade stora förhoppningar om att landet gick mot en mer mänsklig socialism. Men 1968 kom bakslaget – den försiktiga liberaliseringen i Tjeckoslovakien oroade Sovjetunionen och regimerna i de övriga ”broderländerna”.

Samtidigt tog antisemitismen fart i samband med Mellanösternkonflikten och sexdagarskriget 1967, som ledde till att först Moskva och sedan Warszawa bröt de diplomatiska relationerna med Israel. På arbetsplatserna i Polen arrangerades möten där man fördömde sionismen, och inom kort anklagade generalsekreteraren Władysław Gomułka judarna för att motarbeta statens intressen och en systematisk utrensning av judar ut ur statsförvaltningen vidtog. Det gällde inte minst på universitet och högskolor.

En uppsättning av Mickiewicz pjäs Dziady (Förfädernas afton) på Nationalteatern i Warszawa stoppades eftersom den uppfattades som uppviglande, och det blev den utlösande faktorn för marsrevolten 1968.

Pjäsen handlar om uppror mot Ryssland under den tid när Polen var uppdelat; publiken kunde lätt överföra pjäsen till sin egen samtid och missnöjet med förtrycket från Storebror i öst. Folk vallfärdade till teatern och föreställningen fick stormande applåder.

När den stoppades blev det omfattande protester inte minst bland studenterna, och regimen satte in tusentals beväpnade militärpoliser. Många studenter tvingades lämna universitetet, bland dem Adam Michnik, idag chefredaktör för den stora tidningen Gazeta Wyborcza.

Våldet ledde till ett politiskt uppvaknande bland studenterna, revolten spred sig till andra polska städer, och tusentals demonstranter kastades i fängelse.

Kommunistpartiet arrangerade nu möten där arbetarna stödde regimen och krävde att ordningen skulle återställas genom att ”sionistiska revisionister och kosmopoliter” skulle rensas ut.

Protesterna fortsatte, liksom utrensningarna vid universitet och högskolor. Bland dem som avskedades var kända forskare som Leszek Kołakowski och Zygmunt Bauman. Delar av fakulteterna stängdes, varvid nästan 2 000 besvärliga studenter plötsligt inte längre var studenter.

På ett radio- och tv-sänt partimöte hävdade Gomułka att judiska studenter låg bakom upploppen, uttalade kritik mot judiska forskare och sade att han nu var beredd att utfärda utvandringspass. Det var en smärre sensation i sig – kommunistländerna ville i allmänhet inte att medborgarna skulle resa ut till väst. Men nu handlade det om att judarna skulle ut, och de skulle till Israel. Först måste de avsäga sig sitt polska medborgarskap – de fick inte komma tillbaka. De kunde inte heller räkna med att ta med sig sina ägodelar.

Med trakasserier och tvång drevs mellan 13 000 och 20 000 polska judar under förödmjukande former ut ur landet. Många reste verkligen till Israel men andra sökte sig till USA, Storbritannien – flera tusen kom också till Sverige.

Följden av detta blev ett politiskt uppvaknande bland de unga. De alltmer försämrade levnadsvillkoren fick även arbetarna att samlas och kräva medborgerliga rättigheter. 1970 dog arton människor när regimen slog ner hungerkravallerna i Gdynia med våld. Men under det decenniet utkristalliserades den rörelse som resulterade i bildandet av Solidaritet 1980. Krigstillståndet 1981–83 fördröjde frigörelsen men 1989 höll Polen sina första delvis fria val och röstade bort kommunistregimen. Utvecklingen gick åt samma håll i flera andra östländer, och när Berlinmuren öppnades i november samma år var Sovjets herravälde över Central- och Östeuropa över.

Argentinsk tidning dras inför rätta

Huvudentrén till Auschwitz.
Foto: Kent Larsson

IPN-lagen har bara varit i kraft sedan den 1 mars, men redan har den första förövaren anmälts till åklagare. Det är den argentinska tidningen Pagina12 som i en artikel om pogromen i Jedwabne 1941 publicerat en bild som visar partisaner som 1950 kämpade mot kommunistregimen och som dog 1950.

Lagen gör det straffbart att offentligt hävda att Polen var medansvarigt för Förintelsen eller i andra brott mot mänskligheten under andra världskriget eller under kommunistperioden och organisationen RDI, Reduta Dobrego Imienia (Det goda namnets försvar, dvs. Föreningen som värnar Polens goda namn) anser att den är tillämplig när det gäller Pagina12.

Att koppla ihop en pogrom med partisaner som kämpar mot kommunistregimen är manipulation mot den polska nationen och polska soldaters goda namn, hävdar organisationen som anmält tidningen till åklagaren. Avsikten är att pränta in i läsarna att Polen är ett antisemitiskt land, tidningen har visat stor okunnighet om historien och bör därför be det polska folket om ursäkt.

Detta blir första gången som den nya lagen provas i domstol, säger RDI, som gör kontinuerliga sökningar på internet för att hitta vad man uppfattar som kränkningar mot Polen.

Lagen har föranletts av att det ibland i utländska medier förekommer formuleringar som polska dödsläger, vilket polacker upplever som kränkande. Polen var under kriget ockuperat av Hitler-Tyskland som byggde lägren för både polacker och judar. Regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) vill understryka att den typen av felaktiga formuleringar förvränger historien på ett sätt som är negativt för Polen. Man har också uppmanat exilpolacker att rapportera om de stöter på något som med den nya lagen skulle vara förbjudet.

I första hand Israel har reagerat starkt och uppfattar lagen som ett sätt att frånskriva sig allt ansvar för de pogromer och den antisemitism som obestridligen funnits i Polen. Även USA har reagerat negativt och uppmanat Polen att reparera relationerna med Israel.

Organisationen RDI har gjort sig känt för sina protester mot den Oscarsbelönade filmen Ida, som man anser framställa polackerna på ett olämpligt sätt, och för att kräva att den polsk-amerikanske forskaren Jan T Gross ska berövas den statliga utmärkelse han på 1990-talet fick för sin forskning om antisemitism i Polen. (Polskie Radio och wB 3 mars 18)

Minnet av Pilecki högtidlighålls i Polen

Witold Pilecki under skådeprocessen 1948.
Foto: wikipedia.

När Polen den 1 mars firar minnet av de fördömda soldaterna ligger fokus på ryttmästaren Witold Pilecki, som frivilligt lät sig gripas och skickas till dödslägret Auschwitz för att kunna rapportera om vad som tilldrog sig där.

Museet för de fördömda soldaterna i Warszawa har arrangerat en utställning, men minnet av offren högtidlighålls över hela landet med konserter, demonstrationer och andra utställningar. För ett par år sedan gjordes en film om de fördömda soldaterna av regissören Jerzy Zalewski, Historien om Rój, som visas på många biografer idag.

En minnesplakett som satts upp på premiärministerns kansli avtäcktes på torsdagen av premiärminister Mateusz Morawiecki.

De fördömda soldaterna var rester av den underjordiska motståndsrörelsen som inte återgick till ett civilt liv efter andra världskrigets slut utan gömde sig i skogarna och fortsatte kampen, nu mot kommunistregimen. De brukar personifieras av den 17-åriga sjukvårdaren Danuta Siedzikówna, som gick under kodnamnet Inka, och som avrättades 1946.

Witold Pilecki lyckades skicka rapporter från Auschwitz som visade att utrotningen av judarna var noga planerad av Hitler-Tyskland.

Pilecki flydde 1943, tog sig till Warszawa och deltog i Warszawaupproret. Efter kriget hamnade han i Italien och skickades av exilpolacker tillbaka till Polen som spion. Han greps av kommunisterna 1948 och avrättades. Det finns inga uppgifter om var han ligger begravd.

Polacker i utlandet väntas högtidlighålla minnet av de fördömda soldaterna i helgen. (Polskie Radio och wB 1 mars 18)

Polen kampanjar om förståelse för IPN-lagen

Många polacker gömde och räddade judar under Andra världskriget trots hot om dödsstraff. Bland dem var Józef och Wiktoria Ulma som tillsammans med sina barn mördades av nazisterna 1944.

#Respektera oss. Under andra världskriget räddade polacker över 100 000 judar.

Så står det på dussintals långtradare som nu kör runt i Europa. Initiativet är en reaktion på den s.k. Ruderman-filmen, där USA uppmanas att bryta alla förbindelser med Polen och där de framträdande personerna gång på gång upprepar orden Polish Holocaust för att utmana tilläggen i IPN-lagen som väckt så stor internationell uppmärksamhet.

Regeringens avsikt med lagen är att få framför allt utländska medier att inte använda formuleringar som polska dödsläger men framför allt Israel har uppfattat den som ett försök att dra en slöja över antisemitism och pogromer i Polen.

Initiativet till kampanjen ska ha tagits av unga polacker och den finansieras av statliga Fundacji Wsparcia Rolnika Polska Ziemia (Polska Jordbruksstödsstiftelsen).

Förutom långtradarna med sitt budskap har man också tillverkat skyltar med texten #RespectUs, och en första laddning har nyligen skickats till Storbritannien, skriver den regeringsvänliga tidningen Niezależna.pl.

Lastbilarna har med sig informationsmaterial, som uppmanar läsarna att tänka självständigt. Man hänvisar till en rad välkända polska profiler, bland dem Chopin, Kopernikus, påven Johannes Paulus II och Irena Sendler.

Vi skriver från ett land där det under den nazistiska ockupationen 1939–45 var belagt med dödsstraff att rädda judar. Vi är förvånade över att världen drygt 70 år efter andra världskriget drabbats av minnesförlust. Vi ber er att tänka själva, att inte låta er manipuleras, att konfrontera lögnen med sanningen och att leva i den sanningen, skriver initiativtagarna.

Det är inte ovanligt att polska politiker använder bussar och långtradare för att informera medborgarna om vad de gör och vad de vill göra. Bland annat spreds informationen om barnbidraget 500+ på det sättet. (niezalezna.pl, Polskie Radio och wB 28 feb 18)

Polsk historiker: Karski skulle kunna ställas till ansvar

Historikern och journalisten Marcin Meller.
Foto: wikipedia.

Debatten om den nya IPN-lagen fortsätter, och i den senaste upplagan av tidskriften Polska The Times går historikern och journalisten Marcin Meller till ett rasande angrepp mot regeringen och mot förbudet att tala om Förintelsen så att det kan verka som om Polen som stat hade en del av ansvaret.

Regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) har på eget initiativ orsakat Polen den största katastrofen sedan 1989, säger Meller. Man kan fråga sig om det är gjort med berått mod, om det var en provokation för att ena väljarna inför en gemensam fiende – den här gången judar och ukrainare – eller om man helt enkelt inte förstod vilka konsekvenser det skulle bli.

Fram till i januari i år förekom polska dödsläger inte särskilt ofta i utländska medier. Tidigare regeringar i Polen har hanterat det här lugnt och sansat, polska ambassadörer har skrivit vänliga brev och förklarat hur det ligger till. Så vad ville man med den här lagen? Ville man öppna dörren och säga: Hej, vi är mycket mer antisemitiska än ni har trott? frågar Meller retoriskt.

Polen kommer att få ta konsekvenserna av detta i många år, säger han. Och faktum är att Jan Karski, mannen som underrättade världen om vad som hände med judarna i Polen under andra världskriget, han talade om att polacker förtryckte judar men också att polacker beklagade vad nazisterna gjorde mot judarna.

Jan Karski skulle kunna ställas till ansvar med hjälp av den nya lagen, konstaterar Meller.

Men ärligt talat: har någon någonsin ifrågasatt att ansvaret för Förintelsen ligger hos tyskarna? frågar han. Vi har öppet talat om att det fanns polacker som angav och dödade judar, och för det har vi vunnit respekt i världen. Men PiS sveper in allt i en skammens pedagogik, och det PiS har tillfogat Polen under de senaste veckorna har medfört att Polens röst bara har en tiondel av den tyngd vi tidigare hade.

Visste premiärminister Mateusz Morawiecki vad han sade när han i München påpekade att det fanns judiska förövare också? Han är ju själv historiker. Argumentet om att lagen skulle främja Polens goda namn faller ju samman när man ser konsekvenserna. Jag ser en parallell med 1968 då Polens dåvarande ledare Władysław Gomułka släppte loss demonerna – jag tror inte att Kaczyński heller kommer att kunna stoppa det han nu har satt igång, säger historikern Meller.

Kommunistregimens kampanj mot ”sionisterna” i mars 1968 ledde till att de flesta av Polens kvarvarande judar tvingades lämna landet. (Polska Times 27 feb 18)

”Polsk Holocaust” på Youtube

Skärmdump ur filmen om polsk Holocacust.

En film om ”Polish Holocaust” har publicerats på Youtube och skakat om den polska opinionen. Filmen antyder att Polen bär ansvaret för Förintelsen av judar under Andra världskriget. Den är producerad av den amerikanska Ruderman Family Foundation som reagerat mycket starkt på den nya IPN-lagen som gör det straffbart att anklaga Polen för medansvar för Förintelsen. I den några minuter långa filmen, som ingår i kampanjen ”Never Deny”, talar personer som ska representera de amerikanska judarna. Alla upprepar den felaktiga frasen ”Polish Holocaust”. Däremot sägs inget om att nazisterna stod bakom och är ansvariga för Förintelsen.

Jag kommer att hamna i fängelse för vad jag nu tänker göra, säger en ung man i filmen. Och en kvinna ser på sina två söner och upprepar: Jag kommer att sakna dem när jag inte är med dem. Inget polskt fängelse kan skrämma mig, säger en äldre man.

Alla som uppträder i filmen upprepar detta med ”Polish Holocaust”. Därefter kommer information om att 3,5 miljoner judar, inklusive hundra tusentals barn mördades i Polen, och att nu inför den polska regeringen en ny lag som gör det straffbart att tala om detta. Det är uppenbart att personer som inte känner till det historiska sammanhanget kan dra den felaktiga slutsatsen att det är polacker som är ansvariga för Förintelsen.

Ruderman Family Foundation vill dessutom att USA ska avbryta diplomatiska, politiska och ekonomiska kontakter med Polen ”innan det blir för sent”. Stiftelsen har börjat samla in namnunderskrifter för att få den amerikanska regeringen att ta detta drastiska steg och faktiskt avbryta samtliga kontakter med Polen.

Denna provokativa kampanj har väckt stora protester i Polen. Även judiska församlingar och den israeliska ambassaden i Warszawa har protesterat. Judiska församlingen i Warszawa skriver på sin hemsida att de inte gett sitt samtycke till den i filmen flitigt förekommande frasen ”Polish Holocaust”. Den är lögnaktig och skadlig, skriver man.

Även polska ambassaden i USA har reagerat starkt.

Vi är chockade över att Ruderman Family Foudation publicerat denna skamliga film som skuldbelägger Polen för Förintelsen. Vi fördömer denna ur historisk synvinkel oförsvarliga produktionen och ser den som ett illasinnat sätt att väcka till liv ännu starkare känslor i denna prekära tid, skriver ambassadör Piotr Wilczek i ett utlåtande.

Filmen har nu tagits bort från Youtube men eftersom ingenting försvinner från internet finns den att hitta på andra ställen.

Dorota Tubielewicz Mattsson

Polen: IPN-lagen är inte lagd på is!

Uppgifter i israeliska – och svenska – medier hävdar att justitiedepartementet lägger den nya IPN-lagen på is. Men det är fel, säger regeringens talesperson Joanna Kopcińska till nyhetsportalen Onet.

Lagen träder i kraft, den 1 mars, och president Andrzej Duda har bett Konstitutionsdomstolen granska den i efterhand,

Premiärminister Mateusz Morawiecki har haft ett samtal med Israels premiärminister Benjamin Netanjahu. Det har tillsatts två grupper som ska diskutera och det är troligt att de kommer att träffas.

Men det blir Konstitutionsdomstolen som avgör om lagen strider mot grundlagen eller ej.

Man måste också kunna tala om den svåra delen av den historiska sanningen, säger Kopcińska. Premiärminister Morawiecki har flera gånger förnekat att man inte skulle få tala om det fruktansvärda folkmord som utrotningen av Europa judar var, och han har fördömt alla former av antisemitism. Han har flera gånger sagt att Polen kommer att respektera det svåra och fortsätta dialogen.

Både judar och polacker var offer under andra världskriget, vi har en gemensam historia på över 800 år, så det är inte tänkbart att vi inte skulle kunna utarbeta en gemensam ståndpunkt.

Även justitieminister Zbigniew Ziobros talesperson förnekar att lagen lagts på is. (TVP och onet.pl 24 feb 18)

Morawiecki: Antipatin mot Polen har ökat

Premiärminister Mateusz Morawiecki.
Foto: PMs kansli.

Den nya lagen som gör det straffbart att använda formuleringar som polska dödsläger och att förneka att massakern i Volhynien 1943–44 har avslöjat en ökande våg av anti-polska känslor. Det säger premiärminister Mateusz Morawiecki.

Den nya lagstiftningen var nödvändig för att försvara Polens heder och bilden av Polen, säger Morawiecki. Anti-polonismen i världen har blivit starkare i brist på reaktion från Polen i den här frågan de senaste tio åren.

Vissa människor påstår att polackerna var värre än nazisterna och det är en total förvrängning av historien och av vad som hände på polsk mark, säger han.

Lagen, som trädde i kraft nyligen, väckte stor upprördhet i både Israel och USA. Framför allt Israel utgick ifrån att Polen ville dölja pogromer och antisemitism i landet.

Premiärminister Mateusz Morawieckis uttalande i förra veckan om att judar kan tala om släktingars upplevelser under kriget utan att dras inför rätta på samma sätt som att man kan tala om judiska förövare förbättrade inte situationen.

Även USA har meddelat att lagen försämrar relationerna mellan de två länderna. (Polskie Radio 23 feb 18)

Duda utnämner generaler igen

President Andrzej Duda.
Foto: wikipedia.

Relationerna mellan president Andrzej Duda och försvarsdepartementet normaliseras allt mer. Departementet leds nu av Mariusz Błaszczak, och han har inte samma stil som den förre försvarsministern Antoni Macierewicz – han håller inte presidenten utanför diskussionerna om försvarets framtid.

Båda sidor bättrar på sin image gentemot motparten, skriver polska medier, och Duda som under det senaste året vägrat utnämna nya generaler åt Macierewicz har bekräftat att han nu återupptar generalsutnämnandet. Utnämning av nya generaler är vanligt inslag när Polen håller minnesceremonier av olika slag.

Presidenten säger nu att han kommer att utnämna 14 nya generaler den 1 mars, då Polen högtidlighåller minnet av de s.k. fördömda soldaterna. Det var patrioter som efter krigsslutet fortsatte att bekämpa den nya kommunistiska regimen. De jagades av Röda armén över hela landet, kastades i fängelse, dödades och grävdes ner i anonyma massgravar. En av dem som får personifiera de fördömda soldaterna är Inka – den 17-åriga sjukvårdaren Danuta Siedzikówna som avrättades av regimen 1946. (Warsaw Voice och wB 23 feb 18)

Morawiecki och de ”judiska förövarna”

Premiärminister Mateusz Morawiecki.
Foto: flickr.

Premiärminister Mateusz Morawiecki reser just nu Europa runt i en charmoffensiv för att återuppbygga Polens goda rykte. Men det går inte alltid så väl.

I Berlin i fredags meddelade Morawiecki att Polen inte har något ansvar för den antisemitiska kampanjen 1968 eftersom ”Polen inte existerade då”. Ansvaret vilar på den kommunistiska regimen.

Kommentar
Dorota Tubielewicz Mattsson

I München i lördags frågade en israelisk journalist om han blir straffad när han talar om sin familjs historia (hans förfäder föll offer för en polsk angivare under Andra världskriget). Morawiecki sade nej – och lade till att det är fritt att tala även om ”judiska förövare”.

Uttalandet öppnar vägen för en relativisering av det tyska ansvaret för Förintelsen. Kollaboratörer fanns bland alla nationaliteter, även bland judar. Men det går inte att jämställa SS-officerarens, den polske angivarens eller den ukrainske lägervaktens ansvar med en judisk gettovakts ansvar. Den judiske vakten, medlemmen i judenrat eller i Sonderkommando i Auschwitz (judar som valdes ut för att arbeta i krematorierna) fick välja mellan en snabb och säker död och en viss, ofta mycket liten, chans att rädda livet på sig själv och sin familj. Skillnaden är alltså uppenbar.

Uttrycket Förintelsens ”polska medarbetare” får polska politiker och nationalister att resa ragg men man tillåter sig det symmetriska uttrycket ”judiska förövare”. Judarnas situation under Andra världskriget är i högsta grad en annan än polackernas, trots att båda var nazisternas offer.

Staten Israel protesterar igen:

Den polske premiärministern förstår inte historien, säger regeringschefen Benjamin Netanjahu.

Relationerna blir nu än mer frostiga, Israels vilja att förbättra relationerna har ersatts av en defensiv hållning då man anser att Polen inte är öppet för den judiska erfarenheten.

Än mer orolig är Shevah Weiss, tidigare Israels ambassadör i Polen och i decennier en viktig röst i den polsk-judiska dialogen.

Den polska regeringen förstör allt man under de senaste 25 åren och med stor möda lyckats åstadkomma i de två nationerna, säger Shevah Weiss, en stor Polenvän som tilldelats landets högsta orden för civilpersoner, Vita Örnen, för sina insatser.

Vad Morawiecki anbelangar så har han inte bara misslyckats med att avstyra konflikterna med Väst, han har också visat sig vara utan historiska kunskaper, utan diplomatiska färdigheter och med usla rådgivare.

Dorota Tubielewicz Mattsson

Utlandspolacker uppmanas att rapportera kritik mot Polen

Senatens talman Stanisław Karczewski. Foto: wikipedia

För att stoppa förtalet mot Polens goda namn ber jag er att dokumentera och reagera på anti-polska manifestationer, orättvisa formuleringar och åsikter samt att informera våra ambassader och konsulat. Vi ska vidta åtgärder mot dem som förvränger den historiska sanningen och Polens goda namn. Det skriver talmannen Stanisław Karczewski i ett öppet brev till utlandspolackerna.

Brevet har tillkommit med anledning av det kontroversiella tillägget i IPN-lagen som gör det straffbart att offentligt säga att Polen som nation deltog i Förintelsen, och i brevet förklarar Karczewski avsikterna för medborgare i förskingringen.

De nya reglerna innebär ingen inskränkning i den offentliga debatten, de begränsar inte forskning eller konstnärlig verksamhet. Dess syfte är att få bort lögnerna om att det polska folket och den polska staten skulle ha deltagit i de brott som begicks på polskt territorium under andra världskriget, skriver Karczewski.

Här syftar han på formuleringar som polska dödsläger som ibland förekommer i utländska medier och som upplevs som mycket kränkande av polackerna, som inte vill förväxlas med de nazistiska bödlar som också dödade miljoner invånare i Polen under andra världskriget.

Reaktionen från omvärlden och i synnerhet Israel är överraskande eftersom det var välkänt för alla berörda parter att den nya lagen skulle antas, skriver talmannen. Vi ser nu fram emot resultatet från den expertgrupp som premiärminister Mateusz Morawiecki och Israels regeringschef Benjamin Netanjahu utsett.

Karczewski uppmanar utlandspolackerna att i samråd med de judiska samhällena i enskilda länder vittna om sanningen om andra världskriget.

Jag är övertygad om att de åtgärder som vidtas kommer att ge påtagliga och positiva resultat inom en snar framtid, både för Polen och för alla polacker runt om i världen. Jag är övertygad om att ert ingripande blir ett effektivt verktyg i kampen för Polens och polackernas goda namn, skriver han.

Tillägget i lagen, som väckte internationell uppståndelse när det antogs tidigare i februari, tolkades av Israel som att Polen ville friskriva sig från antisemitism och pogromer i det förflutna. En av dem som reagerade skarpt var den polsk-amerikanske professorn Jan T Gross, som anser att lagen är ett påtagligt försök att förvanska historien om Förintelsen.

Argumentet om att Israel i god tid informerats om lagens innehåll och inte haft några invändningar punkterades omedelbart av förre utrikesministern Witold Waszczykowski som påpekade att israelerna hela tiden varit mycket negativt inställda till en sådan lag.

Brevet distribueras via ambassader och konsulat till exilpolacker runt om i världen. (Rzeczpospolita. TVP och wB 7 feb 18)

Polen får ut rapport från andra världskriget

Witold Pilecki under skådeprocessen 1948.
Foto: wikipedia.

Den polska exilregeringens rapport om förhållandena under andra världskriget hemligstämplades, men FNs krigsbrottskommission lyfte hemligstämpeln förra året.

Rapporten kommer inom kort att lämnas över till Witold Pilecki-centret i Polen, säger biträdande kulturminister Magdalena Gawin.

Rapporten, som utgörs av de uppgifter som den polska motståndsrörelsen samlat in och smugglat till exilregeringen i London, visar att de allierade mycket väl kände till koncentrationslägren i Polen.

De kände till utrotningen av Europas judar och av polacker, och de gjorde ingenting. De bombade inte en enda av de tåg som transporterade människor till gaskamrarna, säger Gawin.

Innan vi får ut rapporten är det en del FN-formaliteter, säger Wojciech Kozłowski från Witold Pilecki-centret, men vi hoppas att vi ska kunna visa dem offentligt i slutet av året.

Att informationen om rapporten kommer just nu hänger samman med de försämrade relationerna mellan Polen och Israel sedan det blivit förbjudet att offentligt säga att Polen som nation deltagit i Förintelsen under kriget. Avsikten med lagen är i första hand att få utländska medier att inte använda uttrycket polska dödsläger när man avser de utrotningsläger som nazisterna upprättade under ockupationen av Polen 1939–45. Israel har uppfattat det som att Polen vill frånsäga sig ansvaret för pogromer och för polacker som angav judar till nazisterna under kriget.

Witold Pilecki-centret forskar i Polens historia under två totalitära regimer och samlar liksom statliga IPN (Nationella Minnesinstitutet) in vittnesmål om nazistiska och sovjetiska brott.

Centret är uppkallat efter överste Witold Pilecki, som var ett offer för både nazismen och kommunismen. Han kallas Auschwitz-volontären eftersom han år 1940 lät sig gripas av tyskarna för att komma till Auschwitz och få förstahandskunskap om villkoren där. Han lyckades skicka ut meddelanden från dödslägret och kunde visa att tyskarna förberedde en utrotning av Europas judar. 1943 flydde han och tog sig till Warszawa där han året därpå deltog i upproret. Efter kriget lämnade han Polen men skickades tillbaka av polsk intelligentsia i exil tillbaka för att spionera på kommunistregimen. Han blev emellertid upptäckt och avrättades. Hans grav har aldrig hittats. (Polskie Radio och wB 15 feb 18)

Från krigstillståndet till firandet av Hitlers födelsedag

De första nationalisterna såg Tyskland som den store fienden. Under 1900-talet stred de olika nationalistiska grupperna dels sinsemellan, dels mot kommunister och liberaler – aktuella som fiender även idag.
Men nu finns också grupper med Hitler som förebild och hjälte.
Sista delen av Dorota Tubielewicz Mattssons serie om den polska nationalismen.

Den polska nationalismen. Idéer har konsekvenser

Del 4. Från krigstillståndet till firandet av Hitlers födelsedag

Polska nationalister och medlemmar ur Allpolsk ungdom. 
Foto: Pawel Grabowski, wikipedia.

För många polska nationalister var införandet av krigstillståndet den 13 december 1981 ett nödvändigt ont. Det berodde antagligen främst på rädslan för en sovjetisk militär intervention i Polen. Dessutom trodde man, utan någon förankring i verkligheten, att Lech Wałęsa och hans rådgivare från KOR (Kommittén för arbetarnas försvar) planerade att överta makten och därmed inte lämnade makthavarna någon annan utväg. I en sådan situation sammanföll nationalisternas ståndpunkt med kommunisternas. Till råga på allt handlade det om en pragmatisk politisk uträkning: att stödja krigstillståndet kunde garantera nationalisterna makthavarnas stöd och eventuellt även en legalisering av deras verksamhet. Denna ”realpolitik” hade inga större effekter – trots stora ansträngningar blev det ingen överenskommelse med de kommunistiska makthavarna, som utnyttjade situationen till att infiltrera de nationalistiska kretsarna och Solidaritetsrörelsen, som tvingades gå undre jord, blev allt mer splittrad.

Läs vidare >>

Från motståndskamp till den demokratiska oppositionen

Under kriget började de nationalistiska grupperingarna samarbeta med den underjordiska Hemmaarmén. Inför Warszawaupproret ställde sig nationalisterna tveksamma till att det skulle lyckas. Många gick emellertid över till Hemmaarmén, och efter krigsslutet fortsatte de som partisaner i kampen mot Sovjet och kommunisterna. De blev de fördömda soldaterna, ”żołnierze wyklęci”.
Dorota Tubielewicz Mattsson fortsätter sin serie om den polska nationalismen.

Den polska nationalismen. Del 3

Från motståndskamp till den demokratiska oppositionen

Ur filmen Historia Roja som handlade om en av de fördömda soldaterna.

Drömmen om en snar seger över Tyskland dog snabbt när Ryssland 1939 anföll Polen från öster. Ockupationen och terrorn kom nu från två håll: den tyska och den sovjetiska. Roman Dmowski och hans Nationell Demokrati (ND) har alltid sett Tyskland som det största hotet och Sovjet och kommunismen som ett hot mot ”polskheten” och nu bekräftas det. Trots den inre splittringen gick nationalisterna samman och ställde upp till kamp mot ockupanterna. Man bortsåg ofta från de ideologiska skillnaderna och samarbetade om än motvilligt med andra underjordiska organisationer, bland annat Hemmaarmén som ju hade sina rötter i Piłsudskis förhatliga regeringspartiet före kriget.

Läs vidare >>

PiS blomstrar i den negativa hetluften

Runt 100 000 polacker mördades av Ukrainska Upprorsarmen i Volhynienområdet 1943-44. Foto: wikipedia.

Om Polens nya lag var avsedd att ta bort uppmärksamheten från polska ogärningar så misslyckades det, utländska medier har i flera veckor detaljerat redogjort för polska grymheter under kriget. Men regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) blomstrar av den här sortens negativa omdömen.

Det skriver den brittiska tidningen The Economist.

Efter sina politiska övergrepp på framför allt domstolarna och efter de diplomatiska felstegen är PiS idag utfryst i Europa och fjärmat från sina allierade, bland dem USA. Och även om många väljare avskyr detta, så blir partiets anhängare bara fler – PiS stöds av nästan hälften av väljarna i opinionsundersökningarna. Den internationella reaktionen styrker regeringens berättelse om att PiS är den enda man kan lita på när det gäller att bevara den historiska sanningen och försvara Polens nationella heder.

När president Andrzej Duda hade undertecknat lagen sade premiärminister Mateusz Morawiecki att det inte är förrän nu som Polen börjar komma ifrån det beroende av utomstående som präglat årtiondena efter kommunismens fall. Avsikten med lagen är att få Polen att i den nationella berättelsen framstå som ständigt offer, aldrig som förövare – och att ge skeptikerna rollen som förrädare, skriver tidningen.

Det handlar inte i första hand om att korrigera felaktiga uttryck utan om att visa att Polen under historiens gång ständigt varit offer för förtryck och förföljelse. Det gäller inte bara Förintelsen utan också om Volhynienmassakern 1943-44.

Försvagat av konflikten med Ryssland har Ukraina idag behov av en nationalhjälte och lyfter fram 40-talets upprorsledare Stepan Bandera. Men det är provocerande för polackerna, det var Banderas trupper som under en etnisk rensning 1943–44 mördade 100 000 polacker i Volhynien.

Regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) låter historien göra politisk tjänst och när man rör om i historiens jord kan man få fram allehanda otrevligheter, skriver the Economist. Innan Duda undertecknat lagen samlades ett gäng huliganer framför presidentpalatset och skrek ”ta av yarmulkan” – dvs. handla nu som en polack, inte som en jude! Duda är inte judisk.

Skinheads som kräver ett ”rent Polen” är en vanlig syn i polska marscher, och en inställning som också drabbar den dryga miljon ukrainska arbetare som befinner sig i landet.

PiS har kommit att bli ett exempel på den tjeckiske statsvetaren Karl Deutsch cyniska definition av ordet nation: En grupp människor som förenas av en felaktig syn på det förflutna och hat mot sina grannar, skriver tidningen. (The Economist 8 feb 18)

Polen får ett eget Yad Vashem

Yas Vashem i Jerusalem.
Foto: David Shankbone, wikipedia.

Det polska parlamentet beslöt i november att inrätta ett Institut för Solidaritet och Mod (Instytut Solidarności i Mestwa). Nu har instituet fått en chef – Jerzy Rohozinski som är historiker och antropolog och som specialiserat sig på islam i länder det forna Sovjet, Asien och Kaukasus.

Institutet ska kämpa för Polens goda namn samt prisa alla dem som hjälpt polackerna under historiens gång. De första utmärkelserna, som heter Virtus et Fraternitas (Dygd och broderskap), ska delas ut till dem som stöttade polackerna under Andra världskriget. Därmed associerade många det nya institutet till det israeliska institutet Yad Vashem som ju också delar ut medaljer till De rättfärdiga bland världens folk.

Initiativet har redan väckt kritik. Många menar att det nya institutet som får 75 miljoner złoty (ca 200 miljoner svenska kronor) att röra sig med kommer att ägna sig i princip åt samma verksamhet som IPN (Nationella Minnesinstitutet). Forskare pekar dessutom på att associationen med Yad Vashem skapar en märklig tävlingssituation där polacker och judar ska tävla om vem som lidit mest. Det är ett led i regeringens historiepolitik – utmärkelserna ska att lyfta fram och sprida det polska lidandet under Andra världskriget. Men att hela tiden försöka övertyga världen om att polackerna lidit mer än judarna är infantilt.

Experterna är alltså kritiska till det nya institutet och pekar på att det kan bli inflation i ämnet. Såväl IPN som det nya Pilecki-centret ägnar sig åt forskning och kartläggning, precis som Institut för Solidaritet och Mod. Men enligt statuterna ska institutet ”minnas och prisa” samt bedriva forskning för att just minnas (”badania prowadzimy w zakresie upamietniania”). Sådana uppgifter utesluter riktiga och hederliga vetenskapliga undersökningar. Man kan ju inte bedriva forskning i syfte att ge argument för medaljutdelning. En hederligt gjord forskning rekonstruerar det komplicerade förflutna i all dess sammansatthet och man tar även upp händelser som kanske inte är så ”identitetsskapande” och som visar att alla inte alltid var så ”rättfärdiga”.

Dorota Tubielewicz Mattsson

 

 

Gross: Polen vill förfalska Förintelsens historia

Skärmdump från natemat.pl

Regeringen hävdar att den nya lagen är ett verktyg i kampen för värdighet och historisk sanning, men det är inte sant. Lagens slutgiltiga mål är att förfalska Förintelsens historia. Det säger den polsk-amerikanska historikern och författaren Jan Tomas Gross till brittiska Financial Times sedan Polen antagit en lag som gör det straffbart att säga att Polen som stat deltog i Förintelsen.

Syftet har varit betydligt mer ambitiöst än att bara förbjuda formuleringar som ”polska dödsläger”, de polska myndigheterna försöker undertrycka debatten om polacker som samarbetade i förföljelsen av judar, säger Gross. Det är därför regeringen gör det olagligt att diskutera den frågan ”offentligt och mot fakta”. Med den nya lagtexten kan i princip varje jude som överlevt Förintelsen i Polen anklagas för lagbrott. Jag har läst hundratals vittnesmål från överlevare, och jag kan inte erinra mig ett enda där den nya lagen inte skulle kunna tillämpas.

Förra gången den polska regeringen använde sig av antisemitism i sin officiella propaganda var 1968, då kommunistpartiet satt vid makten. Det resulterade i en etnisk rensning, och tusentals människor som överlevt Förintelsen lämnade landet tillsammans med sina barn, konstaterar Gross.

Jan Tomasz Gross lämnade själv Polen efter förföljelserna 1968. Han har idag en professur i War and Society (Krig och samhälle) vid Princetonuniversitetet i USA och har doktorerat i sociologi vid Yale. Han forskar om polackernas inställning till Förintelsen och har publicerat flera rapporter. År 2001 kom boken Grannar (Neighbors) om pogromen i Jedwabne 1941och några år senare Fruktan (Fear: Antisemitism in Poland After Auschwitz) om pogromen i Kielce 1946. 2011 kom Gyllene skörd (Golden Harvest) som beskrev hur polacker skodde sig på judar under Förintelsen.

Hans böcker har väckt stor uppmärksamhet både internationellt och i Polen. Han fick en hedersutmärkelse av Polens president 1996, men när han för två år sedan i den tyska tidningen Die Welt kritiserade Polens vägran att  följa EUs kvotprogram för flyktingar hördes krav på att Gross skulle fråntas sin orden. President Andrzej Duda uppdrog åt utrikesdepartementet att utreda om det var möjligt. Departementet stödde tanken, men  förslaget rann ut i sanden. (natemat.pl och wB 7 feb 18)

Relationerna med Ukraina försämras på flera plan

Runt 100 000 polacker mördades av Ukrainska Upprorsarmen i Volhynienområdet 1943-44. Foto: wikipedia.

I den kontroversiella lag som gör det straffbart att hävda att Polen som stat deltagit i Förintelsen finns också ett avsnitt som förbjuder förnekandet av Volhynien-massakern 1943–44. Mot det har det ukrainska parlamentet protesterat, och nu varnar Ukrainas Nationella Minnesinstitut sina forskare för att resa till Polen. Den nya lagen som förbjuder propaganda för den s.k. Bandera-ideologin innebär att det är slut med forskningssamarbetet om den gemensamma historien. Om historiker från Ukraina inte får uttala sig positivt om nationalhjälten Stepan Bandera begränsas deras yttrandefrihet i Polen och deras säkerhet därmed är i fara, menar Institutet.

De två länderna har olika uppfattning om vad som hände i Volhynien under andra världskriget. Enligt polska historiker genomförde den ukrainska nationaliströrelsen UPA (Ukrainas Upprorsarmé) under ledning av Stepan Bandera en etnisk rensning och mördade 100 000 polacker i över 100 byar. I Ukraina menar däremot att detta var en del av kriget mellan UPA och den polska Hemmaarmén, och att offren var betydligt färre än vad som anges i Polen. För övrigt dödades också många ukrainare i området under den perioden, menar man.

Bandera hyllas som nationalhjälte efter sina insatser i kampen mot Sovjet – men i Polen är var det hans trupper som begick massakern i de polska byarna 1943. Båda parlamenten har antagit resolutioner om att det andra landet begått folkmord. Trots det har historiker från de två grannländerna hittills tillsammans kunnat bedriva forskning i Volhynien.

Men politiken gör sitt intåg överallt, även i vetenskapen. I höstas försämrades relationerna, och den gemensamma forskningen led ett snöpligt nederlag. Länderna stoppade varandras forskare vid gränsen.

Ändå har Polen och Ukraina haft ett nära samarbete på många plan, och Polen är det land som arbetat mest entusiastiskt för ett närmande mellan Ukraina och EU. Under Euromajdan 2013–14 stöttade den dåvarande polska regeringen EU-vännerna på olika sätt. I dessa arbetskraftsbristens dagar – ett par miljoner unga arbetsföra polacker har sedan EU-inträdet 2004 lämnat landet för att söka sin lycka i väst – har Polen haft stor glädje av att långt över en miljon arbetare från Ukraina kommit till Polen för att få jobb.

Men när ukrainarna i somras fick rätt att komma in i EU utan visum visade det sig att många av dem bara passerade Polen för att nå högre löner och bättre arbetsvillkor i Västeuropa. Polen har nu börjat varna för Europa för sin forna partner, och i Warszawa hävdar man att det skulle vara förödande för unionens ekonomi om Ukraina tilläts ansluta sig till Schengen. (Polskie Radio, Gazeta Prawna, natemat.pl, unian.info och wB 7 feb 18)

Från kampen för självständighet till nationell radikalism

webbBulletinen fortsätter idag serien om den polska nationalismen. Dagens avsnitt handlar bl.a.om Roman Dmowski, den polska nationalismens fader (1864-1939).

Den polska nationalismen.

Del 2. Från kampen för självständighet till nationell radikalism

Den polska nationalismens fader, Roman Dmowski.
Foto: wikipedia.

Den polska nationalistiska rörelsen utgörs av flera politiska fraktioner som alla åberopar sig på den nationella gemenskapen. Dess rötter sträcker sig till tiden för Polens delningar i slutet av 1700-talet, och i synnerhet till slutet av 1800-talet. Den polska nationalismens första organiserade uttryck var Liga Polska (Polska Förbundet) som bildades i Schweiz 1887. Dess främsta uppdrag var att skydda polackerna mot aktioner från ockupationsmakterna Ryssland, Preussen och Österrike-Ungern, som skulle skada ”polskheten”. På längre sikt ville man integrera patriotiska aktioner samt bekämpa polackernas apati och ovilja att ägna sig åt frihetskamp. Liga Polska gav ut tidskriften Głos (Rösten) som bidrog till att utforma den polska nationalistiska ideologin och som skapade termen ”allpolskhet” (wszechpolskość). ”Allpolskheten” stod för att människor ur samtliga samhällsskick skulle förenas i nationell gemenskap och utgick från idén om att bygga upp ett nytt Polen inom ramen för de forna gränserna. Man såg Tyskland och inte Ryssland som det största hotet och kunde därför avstå från de östra territorierna (där banden till polskheten var svaga). Istället förespråkade man ett Piast-Polen* där gränserna skulle dras kring axeln: Sląsk (Schlesien) och Pomorze (Pommern). Man accepterade därmed en konflikt med Tyskland. Dessa tankegångar togs senare upp i Narodowa Demokracjas (Nationell Demokrati) program.

Läs vidare >>

Duda skriver under IPN-lagen

Auschwitz huvudentré. Foto. Marika Mohlin.

President Andrzej Duda meddelade på tisdagen att han kommer att skriva under den kontroversiella lagen som för det straffbart att offentligt hävda att Polen som stat var delaktigt i Förintelsen. Samtidigt uppdrar han åt Konstitutionsdomstolen att säkerställa att den inte strider mot grundlagen.

Huvudsyfte med lagen har varit att stoppa användningen av uttryck som ”polska dödsläger”, men staten Israel har protesterat med stor kraft – man uppfattar det som ett försök friskriva Polen från antisemitism och pogromer. Ändå är Polen ett av de länder som Israel har bäst relationer med. Båda folken drabbades hårt under den nazistiska ockupationen under andra världskriget, och oavsett antisemitismen så fanns det också många polacker som med risk för sitt eget liv hjälpte sina judiska grannar undan Förintelsen.

Också USA har varnat för att relationerna med Polen kommer att försämras om lagen går igenom, vilket satt presidenten i en svår situation. Vilket är bäst för Polen – lagen eller relationerna med USA? Han har låtit förstå att han behövde fundera innan han fattade sitt beslut, vilket utlöste spekulationer om att Duda kanske skulle lägga in sitt veto, som han gjorde i somras när de nya domstolslagarna var på gång.

För polackerna är lagen mycket viktig – under förmiddagen har det pågått demonstrationer utanför presidentpalatset där man krävt att Duda ska skriva under. Duda är politiker, och vad han än anser om lagen skulle det ge hans popularitet en ordentlig törn om han lagt in sitt veto.

Under den storm som blåst upp kring lagen har utrikesdepartementet hävdat att Israel konsulterats gång på gång under den tid man arbetat med det känsliga lagförslaget och att inga invändningar inkommit.

Men nu protesterar den nyligen sparkade utrikesministern utrikesminister Witold Waszczykowski – Israel har hela tiden varit negativ till en sådan lag, säger han. (onet.pl, Polskie Radio, Rzeczpospolita och wB 6 feb 18)

Ukraina tar strid mot polsk lag

Runt 100 000 polacker mördades av Ukrainska Upprorsarmen i Volhynienområdet 1943-44. Foto: wikipedia.

Den polska lagen är förödmjukande för Ukrainas nationella värdighet. Det säger den nationalistiska rörelsen Svoboda, som på måndagen arrangerade en demonstration utanför polska ambassaden i Kiev.

Lagen, som både gör det straffbart att säga att Polen deltog i Förintelsen och att förneka Volhynien-massakern 1943–44, har orsakat en storm av upprördhet i det ukrainska samhället. Parlamentet har på måndagen tillsatt ett utskott som ska diskutera ett uttalande i frågan och påpekar vikten av att höra internationella experter under arbetet.

Den del av lagen som väckt störst internationell uppmärksamhet är den som gör det straffbart att säga att Polen deltog i Förintelsen, både staten Israel och USA har protesterat och hotat med försämrade relationer.

Bortsett från Ukraina är det inte många som har kommenterat den andra delen av lagen, som berör relationerna mellan de två grannländerna under första halvan av 1900-talet.

Polen och Ukraina har olika uppfattning om vad som hände under åren 1943–44 i det område som polackerna kallar Wołyń (Volhynien). Enligt polska historiker genomförde den ukrainska nationaliströrelsen UPA (Ukrainas Upprorsarmé) en etnisk rensning och mördade 100 000 polacker i över 100 byar. Forskarna i Ukraina menar att detta var en del av kriget mellan UPA och den polska Hemmaarmén, och att offren var betydligt färre än vad som anges i Polen. Även många ukrainare dödades i området under den perioden, menar man. Båda parlamenten har antagit resolutioner om att det andra landet begått folkmord. (Polskie Radio, Unian.info och wB 5 feb 18)

Tyskland: Ansvaret är uteslutande vårt!

Auschwitz huvudentré. Foto. Marika Mohlin.

Det organiserade massmord som pågick i koncentrationslägren har genomförts av vår nation och ingen annan. Ansvaret är helt och hållet vårt, och om det fanns kollaboratörer så förändrar det inte saken. Det säger Tysklands utrikesminister Sigmar Gabriel med anledning av den infekterade debatt som uppstått i samband med den nya polska lag som gör det straffbart att säga att Polen som nation var delaktigt i Förintelsen.

Kommentar
Dorota Tubielewicz Mattsson

Polen kan vara förvissat om att vi tydligt och bestämt kommer att avvisa varje försök att förfalska historien med formuleringar som ”polska förintelseläger”. Vi är övertygade om att man måste bearbeta sina trauman och sin skuld om man ska kunna nå en försoning. Det gäller även dem som upplevt detta omänskliga lidande och nu vill berätta om det, säger Gabriel.

Det är en ödets ironi att till och med Tyskland nu försvarar de polska intressena. Den lag som riktas mot de orättvisa och osanna formuleringarna som ibland förekommer har nu bidragit till att hela världen talar om ”polska förintelseläger”. Israel protesterar upprört, USA varnar och hotar med försämrade relationer, Förintelsens offer riskerar att hamna i fängelse om de berättar om upplevelser där bovarna var polacker. Alla är nog medvetna om hur komplicerade de polsk-judiska relationerna är, alla är medvetna om hur invecklade människoöden kan vara och innerst inne inser alla att bland polackerna – som bland andra nationer – fanns många skitstövlar. Alla förutom den polska regeringen.

Ingen i regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) insåg vilka konsekvenser lagen skulle få. Som ringar på vattnet växer den diplomatiska krisen med Israel och USA, stereotyper om polacker sprider sig snabbt och ”polska förintelseläger” och ”szmalcownik” (angivare) etsar sig fast i hela världens historiska medvetande.

Men mjölken är nu spilld och ingen propagandafilm med premiärminister Mateusz Morawiecki i huvudrollen kan ändra det. Polen översköljs av en hittills latent antisemitism och motsättningarna mellan polackerna växer.

Till råga på allt visar det sig att Jan Karski, exilregeringens kurir under andra världskriget som informerade väst judarnas situation, som ingen kan anklaga för att hysa antipolska känslor och ha illvilliga intentioner, skrev i sin berömda rapport om just ”polska förintelseläger” och då menade lägrens geografiska läge.

Zofia Nałkowska skriver i sin lika berömda och nyligen till svenska översatta bok Medaljonger också om ”polska förintelseläger”. Boken är obligatorisk läsning i de polska skolorna. Ska den censureras nu? Eller ska Nałkowska och Karski postumt bli dömda för antipolsk verksamhet? Är det så den polska historiepolitiken ser ut? Är det så den polska utrikespolitiken ska se ut?

Var det detta som PiS ville uppnå?

Dorota Tubielewicz Mattsson

”Fastställ antalet dödade till 6 miljoner!”

Det finns olika uppgifter om hur många som dödades i Polen under andra världskriget, lika så om hur stor andel av den judiska befolkningen som mördades.

Historikern och författaren Artur Szulc har gått till källorna.

Westerplatte är idag ett monument över andra världskriget utbrott. Foto: Sverker Norén.

Hur många polska medborgare dödades 1939-1945?

Siffran 6 miljoner verkar vara vanligt förekommande och så brukar det påtalas att hälften var polacker och hälften polska judar.

Men vad säger forskningen? Först en kort bakgrund.

Redan under 1944 inleddes arbetet med att beräkna Polens förluster i människoliv och egendom, fabriker, verkstäder etc. Studien pågick till 1946 och på hösten det året presenterade Byrån för krigsskadestånd vid ministerrådet i samarbete med Polens statistiska centralbyrå siffran 4 800 000 dödsoffer. Till det räknade man 1 200 000 ofödda på grund av kriget. Vad man av politiska skäl inte beaktade var Polens förluster i människoliv 1939-1941 i de före detta östra områdena eftersom dessa förluster orsakats av sovjetregimen i samband med den sovjetiska ockupationen de åren.

I december 1946 presenterades siffrorna och allt underlag för Jakub Berman, undersekreterare vid ministerrådet och medlem i det kommunistiska arbetarpartiets verkställande utskott (politbyrån). Efter mötet var instruktionen till chefen för Byrån för krigsskadestånd entydig: ”fastställ antalet dödade till 6 miljoner”. I sammanhanget är det centralt att påtala att statistikernas uppdrag var att räkna enbart på polska och judiska förluster i människoliv, och siffrorna för respektive grupp skulle man antingen runda uppåt eller neråt för att undvika att judiska offer blev fler än icke-judiska. Olika skäl till detta har angetts: i rådande atmosfär ville regimen undvika att framställa icke-judiska polacker som mindre påverkade av kriget och därmed stärka stereotypen att kommunistregimen styrdes av judar som alltså inte ville granska även polska offer för sovjetregimen. En annan orsak sägs vara att den första chefen för Byrån för krigsskadestånd, Emil Sommerstein, en polsk-judisk jurist, främst ville fokusera på judiska offer. Sommerstein, som tillhörde det liberala-sionistiska partiet Ichud (det enda liberala judiska partiet som fick verka lagligt i Polen efter kriget men som avvecklades av kommunistregimen 1950), var även ordförande för Centralkommittén för Polens judar. Han blev paralyserad under en resa till USA 1946 och återvände aldrig till Polen.

Utjämnande av polska judiska och icke-judiska offer hade alltså sina skäl, och visst kan man hävda att syftet var att motverka antisemitiska stereotyper även om Sommerstein kanske de facto var intresserad av att låta sina statistiker främst fokusera på judiska offer. Frågan är om det går att klandra en sådan inställning med tanke på de enorma förluster som den nazityska ockupationsmakten åsamkat det folk han tillhörde och ansåg sig tillhöra. Han kan heller inte anklagas för att ha varit en kommunistisk nickedocka. Fram till 1944 hade han suttit i ett sovjetiskt läger i Gulag och hans politiska sympatier var liberala, inte socialistiska eller kommunistiska.

I vilket fall som helst. Vad säger då dagens forskning om polska förluster?

De mest tillförlitliga beräkningarna, som presenteras av bland annat den tyska historikern Hans-Jürgen Bömelburg och den polska historikern Bogdan Musiał, ser ut så här, av en befolkning på totalt 35 miljoner:

  • 2,7–3 miljoner polska judar (av totalt cirka 3,3 miljoner före kriget);
  • Cirka 1,5 miljoner polacker (av totalt cirka 23,5 miljoner före kriget);
    (plus ungefär 100 000 mördade av ukrainska nationalister 1943-44 och tiotusentals mördade av sovjetregimen 1939-41);
  • Cirka 1 miljon ur övriga minoriteter, främst ukrainare och vitryssar men även tyskar, litauer, romer och ryssar.

Alltså rör sig den totala dödssiffran för polska medborgare runt 5,5 miljoner, och när det gäller de polska judarna mördades 85–90 %, inte 95 % som det ofta hävdas.

Artur Szulc

Förintelsen – polska hjälpare och räddare

Auschwitz huvudentré. Foto. Marika Mohlin.

Historikern och författaren Artur Szulc redogör nu för forskningsläget vad gäller de många polacker som hjälpte judarna under andra världskriget.

Historikern Artur Szulc.
Foto: Robert Farmer.

Den som vill få en mer sammansatt och komplett bild av relationerna mellan polska judar och icke-judar under kriget och Förintelsen kan inte bortse från det faktum att det fanns icke-judiska polacker som hjälpte och räddade judar. Innan frågan om hur många dessa var kan besvaras måste man uppmärksamma en relevant omständighet. Från sommaren 1941 införde tyska ockupationsmyndigheter dödsstraff för alla former av hjälp till judar. Polacker som ertappades med att gömma judar, ge dem mat eller handla med dem samt underlät att informera lokala polisorgan om gömda judar och deras medhjälpare riskerade alltså omedelbar avrättning, och då avrättades inte enbart den ”skyldige” utan hela familjen. Dödsstraffet tillämpades inte alltid utan det hände att polacker som påträffats med att hjälpa judar sändes till fängelser eller koncentrationsläger där deras överlevnadschanser var små men de fanns. Den som valde att hjälpa judar kunde därför inte veta vilket straff som väntade ifall man blev avslöjad och det var hela poängen.

Tyskarna menade också allvar. Det inträffade att hela byar brändes ner som straff för att vissa byinvånare gömt judar och övriga underlåtit att rapportera om det. De byinvånare som varit mest engagerade i hjälp till judar sköts eller hängdes och övriga skickades till läger. Till exempel i byarna Stary Ciepielow och Rekówce (nordost om Warszawa) mördades 33 polska barn, kvinnor och män ur flera familjer av tyska gendarmer för att de hållit judar gömda. Vissa av polackerna sköts ihjäl, andra brändes till döds i sina hus eller lador. En annan massavrättning ägde rum i mars 1944 i byn Markowa (södra Polen) när familjen Ulma – Józef och hans gravida fru Wiktoria samt deras sex barn – sköts ihjäl eftersom de gömt judar på sin gård. Också de gömda judarna avrättades direkt.

Enligt studier avrättades minst 2 500 polacker för ”brottet” att ha hjälpt judar. Denna siffra baserar sig alltså på forskning och rör mer eller mindre dokumenterade fall. Det verkliga antalet avrättade polska hjälpare kan vara högre. Liknande straffexpeditioner skedde inte i tyskockuperade länder i västra Europa. En holländare som hjälpte judar riskerade inte dödsstraff.

Till frågan om hur många polacker som hjälpte och räddade judar. Ingen vet med säkerhet. En utgångssiffra är den som finns hos Yad Vashem, den israeliska myndighet som ägnar sig åt studier av Förintelsen och minnet av den. Det är också Yad Vashem som sedan början av 1960-talet delar ut medaljen Rättfärdig bland folken till människor som hjälpte judar under Förintelsen. Hitintills har över 6 700 polacker belönats med denna medalj. Polacker är den nationalitet som toppar listan.

Men antalet polska medaljmottagare ger inte hela bilden och det främst på grund av att Yad Vashems villkor för tilldelning av medaljen är rigorösa. Hjälpen ska ha pågått under lång tid och varit helt oegennyttig. Om det inte finns judiska överlevare som kan vittna eller om det inte finns bevarade skriftliga vittnesmål så tilldelas sällan medaljen till en hjälpare. Inte heller kvalificerar sig enklare former av hjälp, med andra ord, den som gav en judisk rymling en bit bröd, ett glas vatten eller ett härbärge för natten riskerade mycket men skulle inte räknas som en Rättfärdig. Det är dock svårt att argumentera mot att en israelisk myndighet har så stränga kriterier.

Det finns därför fog för antagandet att antalet polacker som på ett eller annat sätt hjälpte judar var fler än de som tilldelats medaljen. Men hur många? Det finns inget verk som tar ett helhetsgrepp över ämnet utan man får plocka siffror från olika fackböcker och studier. Redan på 1960-talet utkom böcker i ämnet och flera betraktas som klassiker: Władysław Bartoszewskis och Zofia Lewinównas bok ”Ten jest z ojczyzny mojej” (1967), Iranek-Osmecki Kazimierz – ”Kto ratuje jedno życie … Polacy i Żydzi 1939 – 1945” (1968) och Teresa Prekerowa, ”Konspiracyjna Rada Pomocy Żydom w Warszawie 1942-1945” (1982). Men detta var bara början på polska studier avseende polackers hjälp till judar under förintelsen. Därtill var den kommunistiska regimen inte särskilt intresserad av ämnet vilket innebar att forskning knappt före 1989. På senare år har det utkommit flera verk, bara några exempel: ”Polacy i Żydzi pod okupacją niemiecką 1939-1945”. (Polacker och judar under tysk ockupation 1939-1945). Samlingsverk utgivet 2006. En annan bok är fil dr Elżbieta Rączys ”Pomoc polaków dla ludności Żydowskiej na Rzeszowczyźnie 1939-1945”. (Polsk hjälp till judisk befolkning i Rzeszowregionen), utgiven 2008. Boken är resultatet av den forskning hon bedrev om polsk hjälp till judar i trakterna kring staden Rzeszów i södra Polen. Enligt hennes studier var minst 1 600 polacker i regionen inblandade i hjälp till judar och av dessa sköt tyskarna ihjäl minst 200. Det omfattande verket ”Dam im imię na wieki” (Jag ska ge dem ett namn i evigheter) utgivet 2011 är resultatet av flera års forskning av fil dr Edward Kopówka, som är föreståndare för museet i Treblinka. Av hans studier framkommer att cirka tusen polacker runtom det nazityska utrotningslägret hjälpte judar och av dessa har 335 tilldelats medalj från Yad Vashem. Det framgår också att över 300 avrättades av tyskarna just för att de på ett eller annat sätt hjälpt judar. Ytterligare en bok, på engelska, är ”The risk of survival. The rescue of the Jews by the Poles and the tragic consequences for the Ulma family from Markowa” (2009) av fil dr Mateusz Szpytma. Sen tillkommer otaliga artiklar i ämnet publicerade i olika vetenskapliga magasin. Sammantaget bekräftar dessa verk och andra som jag inte har nämnt att antalet polska hjälpare uppgick till betydligt fler än cirka 6 700.

Fil Dr Gunnar S Paulsson som har skrivit boken ”Secret City. The hidden Jews of Warsaw 1940-1944” (2002) beräknar antalet hjälpare och räddare bara i Warszawa till mellan 70 000 och 90 000. Han anger också att överlevnadschanserna för judar i Warszawa inte var sämre än för judar i västra Europa. Förutom individuell hjälp upprättade den underjordiska staten också en särskild organisation avsedd att hjälpa gömda judar med falska ID-handlingar, gömställen och pengar för uppehälle. Organisationen hade kodnamnet Żegota och tillkom på initiativ av polska intellektuella som författarinnan Zofia Kossak-Szczucka. I Żegota ingick också judiska representanter. Irena Sendler ansvarade för Żegotas barnsektion och man lyckades att få ut många barn från gettot i Warszawa och gömde dem hos polska familjer eller i kloster. Totalt kan barnsektionen ha hjälpt så många som 2 500 barn. En avslutande kommentar är att genomförda studier visar att polacker hjälpte judar i större omfattning än vad som tidigare har antagits eller kunnat bekräftas. Men mer forskning, särskilt på lokal nivå, behövs.

Artur Szulc

Morawieckis tal till nationen

Premiärminister Mateusz Morawiecki.
Foto: flickr.

Kära landsmän, vårt folk är präglat av det stora lidandet under andra världskriget. Hela landet var ockuperat av Tyskland och Sovjetunionen. Nästan alla polska familjer har förlusten av nära och kära att sörja, Polen var Tredje rikets första offer. Döden och lidandet i de tyska nazisternas koncentrationsläger blev en gemensam erfarenhet för judar, polacker och många andra folk.

Så inledde premiärminister Mateusz Morawiecki ett plötsligt insatt tv-tal till nationen med anledning av reaktionerna på de ändringar i Lagen om IPN som gör det straffbart att hävda att Polen som stat var delaktigt i Förintelsen – det vill säga använder uttryck som polska dödsläger. Det förekommer då och då, och polackerna avskyr att förväxlas med de bödlar som krossade landet och mördade en stor del av dess befolkning.

Israel och USA har reagerat skarpt på formuleringarna i lagen och tolkar dem som att Polen försöker dölja att det fanns polacker som mördade judar eller angav dem till de nazistiska ockupanterna. För Polen är det viktigt att omvärlden förstår att det också fanns polacker som gömde judar undan nazisterna trots att de därmed riskerade sitt och familjens liv.

Vi förstår Israels känslor och att man måste arbeta för att berätta de två folkens gemensamma komplicerade historia tillsammans, sade Morawiecki i sitt tv-tal. I Polen och många andra länder i Europa är det förbjudet att förneka Förintelsen, men det finns andra sätt att förfalska historien, och ett av de värsta sätten är att förminska de faktiska gärningsmännens ansvar och tillskriva offren detta ansvar.

Det är därför vi ändrar lagen om IPN. Lägren där miljontals judar mördades var inte polska. Det är en sanning som är en del av sanningen om Förintelsen, sade Morawiecki. Vi fördömer alla brott som begicks på polsk mark under andra världskriget, oavsett vilka som var förövare och vilka som var offer. Vi kommer aldrig att begränsa debatten om Förintelsen, och genom åren har vi gjort mycket för att bevara minnet av de totalitära regimernas brott, både inom vårt eget land och utanför dess gränser. Men vi måste bekämpa falska påståenden om att Polen var delaktigt i det tyska brottsmaskineriet. Polen står på sanningens sida!

Kära landsmän, Förintelsen var en ofattbar tragedi också för Polen. Av de sex miljoner polska medborgare som dog under andra världskriget kom tre miljoner från den judiska gemenskapen, konstaterade premiärministern. Därför är Polen som inget annat land skyldigt att försvara sanningen om Förintelsen.

Han avslutade med att påminna om ryttmästaren Witold Pilecki, som lät sig tas tillfånga av nazisterna och sände hemliga rapporter från Auschwitz, om Żegota, organisationen som räddade judar trots hotande dödsstraff, om den underjordiska staten som fördömde morden på judar och om Jan Karski, kuriren som informerade exilregeringen i London och väst om de tyska brotten. (TVP, TVN och wB 1 feb 18)