Studentdemonstrationen på universitetets gård den 8 mars 1968. Bild från IPN.
Det är exakt 50 år sedan den antisemitiska kampanjen i Polen som resulterade i att tusentals polska judar lämnade eller tvingades lämna sitt fosterland.
”Man ställer tesen om vår nations skuld gentemot judarna. Man skriver och talar om polska koncentrationsläger, om polackernas massmord på judarna och om vårt ansvar för judarnas martyrskap. Cynismen och förljugenheten har nått sin kulmen” läser vi i tidningen Kurier Polski i mars 1968. Skribenten Roman Gontarz stod inrikesdepartementet nära. Och detta ingick i en av de mest omfattande propagandakampanjerna i Polens historia.
När texten publicerades höll studentprotesterna att ebba ut, de protester som inleddes med den stora manifestationen på universitetet i Warszawa den 8 mars. Studenter protesterade och strejkade, de krävde respekt för sin grundlagsskyddade yttrandefrihet. Det kommunistiska partiet, ”folkstyret”, svarar med misshandel, repressalier och arresteringar.
I partipamparnas politiska tal och i medierna talar man om studentprotesterna som en del av den judiska konspirationen mot Polen. Det var judiska uppviglare som stod bakom den polska ungdomen, menade man. Det etablerade etablissemanget, ”sionisterna”, var genomsyrat av hat till den polska nationella traditionen.
Den antijudiska kampanjens arkitekt var dåvarande inrikesministern Mieczysław Moczar. Kampanjen hade utformats redan i början av 1960-talet, i samband med det bildades en ny fraktion inom partiet, kallad ”Partisanerna”. ”Partisanerna” var oftast anställda i säkerhetstjänsten eller arméofficerare som ivrigt framhöll sin patriotiska bakgrund och tillhörigheten till Armia Ludowa (Folkarmén) under Andra världskriget – i motsats till de partifunktionärer som tillbringat kriget i Sovjet och fick sin politiska skolning där. Moczar var just en sådan ”partisan”.
Deras kännetecken var en specifik form av nationalism, uttryckt med hjälp av den kommunistiska doktrinens språk. Antisemitismen fick en framstående roll i denna nationalistiska världssyn. Den fördes fram helt öppet och fick den kommunistiskt korrekta beteckningen ”antisionism”. Det handlade också om motvilja mot allt som inte var polskt och om ett slags förkärlek för den militära traditionen. ”Partisanerna” var även starka motståndare till alla former av liberalisering av det politiska livet.
Det låg nära till hands att söka de skyldiga till studentupproren bland judarna. Och kampen mot dem inleddes.
”Innan man ökade spridningen av antisocialistiska åsikter i akademiska miljöer började man arbeta idogt för att bryta de patriotiska och progressiva traditionernas kontinuitet, (…) man demonstrerade ostentativt sin opolitiskhet, sin brist på nationell tillhörighet och brist på historisk medvetenhet. I själva verket handlade det inte om att vända politiken ryggen. Istället var det en nygammal politik, den av nationell nihilism och kosmopolitism”, skrev Kurier Polski i april 1968.
De som anklagades för studentoroligheterna var förutom de mytiska sionisterna även den intellektuella eliten. Många som Leszek Kołakowski och Zygmunt Bauman förlorade sina jobb på universitetet och flera författare fick publiceringsförbud. De intellektuella anklagades för egoism och förakt för den ”enkla människan” och för den nationella andans makt. De anklagades för att gå Västs ärenden. Den ”sionistiska konspirationen” syftade till att förstöra den nationella martyrologin och minnet av det polska heroiska förflutna.
Den antisionistiska propagandan ägnade en hel del uppmärksamhet åt västmediernas ”lögner” om de polsk-judiska relationerna under Andra världskriget. De anklagades för att förringa polackers lidande under kriget och för att sudda ut minnet av förintelselägren. Mycket uppmärksamhet ägnades åt de västhistoriker som skrev om polacker som angav judar under Andra världskriget, och samtidigt publicerades texter om heroiska polacker som räddade judar undan nazisterna. Polackernas hjältemodiga insatser försvårades av ”judarnas tragiska passivitet och motstånd från judiska kollaboratörer, polisen, Judenrat och Gestapo, det judiska gestapo” skrev Za Wolność i Lud (För frihet och folk). På så sätt ställde man det polska hjältemodet mot den judiska otacksamheten. ”Varför tiger ni?” frågade man de judar som ”under många år ätit polskt bröd”.
Minnet av Marshändelserna som just nu högtidlighålls i Polen väcker obehagliga associationer. Associationer av ett deja vu då premiärminister Mateusz Morawieckis tillrättalagda ord under ett tal vid universitetet i Warszawa stod i bjärt kontrast till att historiker som ägnat sig åt Warszawas getto nu har avskedats för att ”historiepolitiken tagit en annan vändning”.
Dorota Tubielewicz Mattsson
