webbBulletinen fortsätter idag serien om den polska nationalismen. Dagens avsnitt handlar bl.a.om Roman Dmowski, den polska nationalismens fader (1864-1939).
Den polska nationalismen.
Del 2. Från kampen för självständighet till nationell radikalism
Den polska nationalismens fader, Roman Dmowski.
Foto: wikipedia.
Den polska nationalistiska rörelsen utgörs av flera politiska fraktioner som alla åberopar sig på den nationella gemenskapen. Dess rötter sträcker sig till tiden för Polens delningar i slutet av 1700-talet, och i synnerhet till slutet av 1800-talet. Den polska nationalismens första organiserade uttryck var Liga Polska (Polska Förbundet) som bildades i Schweiz 1887. Dess främsta uppdrag var att skydda polackerna mot aktioner från ockupationsmakterna Ryssland, Preussen och Österrike-Ungern, som skulle skada ”polskheten”. På längre sikt ville man integrera patriotiska aktioner samt bekämpa polackernas apati och ovilja att ägna sig åt frihetskamp. Liga Polska gav ut tidskriften Głos (Rösten) som bidrog till att utforma den polska nationalistiska ideologin och som skapade termen ”allpolskhet” (wszechpolskość). ”Allpolskheten” stod för att människor ur samtliga samhällsskick skulle förenas i nationell gemenskap och utgick från idén om att bygga upp ett nytt Polen inom ramen för de forna gränserna. Man såg Tyskland och inte Ryssland som det största hotet och kunde därför avstå från de östra territorierna (där banden till polskheten var svaga). Istället förespråkade man ett Piast-Polen* där gränserna skulle dras kring axeln: Sląsk (Schlesien) och Pomorze (Pommern). Man accepterade därmed en konflikt med Tyskland. Dessa tankegångar togs senare upp i Narodowa Demokracjas (Nationell Demokrati) program.
