Rätten till fredliga protester är själva drivkraften i ett fritt samhälle. Människor använder sig av denna rättighet för att uttrycka det som oroar dem, för att protestera mot myndigheternas beslut, visa sitt missnöje och göra sin röst hörd.

Men denna rättighet är inte – och det ser vi tydligt i dagens Polen – given en gång för alla. Den polska regeringen inser än så länge att man inte kan förbjuda manifestationer, ett sådant förbud skulle inte passera obemärkt. Det skulle inte bara strida mot grundlagen utan framför allt leda till ödesdigra internationella konsekvenser och massiva protester inom landet.

Amnesty International beskriver i en rapport hur de polska myndigheterna använder fyra strategier för att försvaga och kväsa protesterna. Den första strategin är hotet om fysiskt våld mot demonstranterna. Enligt rapporten vittnar demonstranter om att de blivit anhållna av polisen, förvarats i timmar utan förklaring, handfängslade. På så sätt undviker PiS-regeringen ett brutalt kväsande av protesterna som skulle tilldra sig massmedial uppmärksamhet. Framför allt i Warszawa och Poznań har Amnesty kunnat dokumentera flera fall av våld. Det är naturligtvis ett sätt att skrämma andra som är beredda att gå ut och protestera.

Den andra strategin är att ta över kontrollen över individer, demokratiska institutioner och organisationer. I Polen har säkerhetsstyrkorna stora möjligheter att övervaka individer och organisationer och sedan kort tid kan man använda de möjligheterna i ospecificerade ”preventiva syften”. Organisatörer av protester i Warszawa har snabbt insett att de är öppet bevakade av myndigheterna.

Den tredje strategin är omfattande diskriminering av aktiviteter och rörelser som riktas mot regeringens politik. Manifestationer till stöd för regeringen får både tillstånd och polisskydd medan de som protesterar mot regeringens politik inte behandlas lika positivt. De ”cykliska” manifestationerna (läs: till stöd för myndigheterna) får till exempel inte störas av protester mot det styrande partiet. Vill man protestera får man antingen välja en annan dag eller en annan plats, till exempel utanför staden.

Regeringens fjärde och sista strategi är politiseringen av rättsväsendet. Den senaste tiden har domstolssystemet ställts under den politiska makten, vilket gett makthavarna medel att (direkt eller indirekt) tvinga domare att döma till hårda straff, bortse ifrån polisens övergrepp och tillåta bevakning av oppositionen.

Man kan tycka att dessa strategier var för sig är tämligen harmlösa. Men tillsammans utgör de ett paket av välfungerande auktoritära redskap för kväsande av medborgerliga protester. Att protestera, att uttrycka sitt missnöje och delta i fredliga demonstrationer har i Polen blivit farligare, mer komplicerat och kan få mycket otrevliga konsekvenser.

Dorota Tubielewicz Mattsson