En vecka före valet till EU-parlamentet råder det kaos bland de polska makthavarna. Trots den enorma uppmärksamheten kring bröderna Sekielskis dokumentär om sexuella övergrepp mot barn inom katolska kyrkan i landet har man inte lyckats enas om någon gemensam politisk hållning till pedofila präster. Ännu mindre har man agerat för att göra något åt problemet (om man nu bortser från förändringar i straffbalken som i praktiken avkriminaliserar sex med minderåriga). Den senaste nyheten om premiärminister Morawieckis tvivelaktiga ekonomiska förehavanden och banden mellan honom och kyrkan stärker inte heller den nuvarande regimen.

Det är nämligen inte lätt att ta avstånd från pedofilin inom kyrkan utan att bryta de starka banden mellan regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) och kyrkan. Först försökte man intala polackerna att talet om pedofilpräster är en neslig attack på kyrkan och den katolska tron. Den tolkningen havererade när ärkebiskopen Wojciech Polak konstaterade i tv att han inte ser någon attack på kyrkan.

Så nu satsar man återigen på det man är bäst på: att skrämma och att splittra. Polackerna får höra historier om sharialagar som hotar Polen och att människor som flyr undan krig är potentiella brottslingar som bara väntar på att våldta polska kvinnor och förstöra den polska identiteten och katolska tron.

Regeringspartiet försöker så gott det kan. Man utlovar ännu mer pengar – den här gången vill man stödja de vuxna handikappade som för bara ett år sedan förödmjukades och vägrades all hjälp. Nu utlovar man pengar – strax före valet och före de handikappades planerade demonstration.

Man gör också halvhjärtade försök att skrämma polackerna med HBTQ-rörelsen och med påståenden om att barnen genom sexualundervisningen sexualiseras redan i förskolan. Något av det kommer kanske att funka. Men polackerna pratar bara om Sekielskis film, som på ett brutalt sätt avslöjar pedofilin inom katolska kyrkan och höjdarnas arrogans och dubbelmoral.

Mot den bakgrunden ter sig Donald Tusks återkomst som en välsignelse för oppositionen och som en dödsstöt mot de styrande. När Tusk talar lyssnar polackerna. I helgen höll han ett utmärkt tal i Warszawa, ett brandtal som gjorde honom till den ideologiska ledaren. Det var även ett oförtäckt stöd för EU-vänliga Europeiska koalitionen (som består av de flesta oppositionspartierna). Han anklagades förstås omedelbart för att ha överskridit sina befogenheter, som EU:s ledare borde han vara opolitisk. Han var naturligtvis medveten om att hans tal och tydliga ställningstagande skulle uppfattas så. Han tog risken och satte hela sin politiska auktoritet på spel. För om Europeiska koalitionen förlorar EU-valet på söndag kommer det att spilla över på och påverka hans politiska karriär. Han tog risken för han vet hur viktigt det är med den europeiska gemenskapen, med samarbetet och demokratiska spelregler som många i Europa vill förstöra.

Donald Tusk, Polens främsta politiker, har uppenbarligen bestämt sig för att återvända till den polska politiken när hans mandatperiod i EU snart är över.

Dorota Tubielewicz Mattsson