Adam Zagajewski kommer alltid att vara med oss
En av Polens största poeter Adam Zagajewski är död. Han blev 75 år gammal. Många gånger nominerad till och tippad som Nobelpristagare i litteratur var han väl känd och uppskattad ute i världen. Men han var också engagerad på demokratins och frihetens sida.
Han föddes i Lviv 1945 och samma år kom han med sina föräldrar till staden Gliwice i Schlesien. Han studerade filosofi och psykologi. Hans litterära debut kom 1967. Det var dikten Muzyka (Musiken) som publicerades i tidskriften Życie Literackie och valdes av ingen mindre än den senare Nobelpristagaren Wisława Szymborska.
Under 1970-talet blev han som många andra diktarkolleger belagd med censur av den kommunistiska regimen. Zagajewski tillhörde den då mycket livskraftiga litterära gruppen Nowa Fala (Nya vågen) som språkligt och konstnärligt och idémässigt opponerade sig mot makthavarnas förljugna propagandaspråk och deras språkliga manipulering. Tillsammans med Stanisław Barańczak, Ryszard Krynicki, Julian Kornhauser och Ewa Lipska och några till skapade han en ny poetisk attityd till den ärvda eskapistiska och estetiserande litteraturen (framför allt poesin), den föreställda världen. I boken Świąt nie przedstawiony (Den icke-föreställda världen) från 1974 som han skrev tillsammans med Julian Kornhauser presenterades inte bara en kritisk syn på 1960- och 1970-talens polska litteratur utan även ett litterärt program som generellt gick ut på att djupgående analysera verkligheten och beskriva omgivande realia utan omsvep som myter, allegorier och metaforer erbjöd. Författarna uppfattade poesin och litteraturen i allmänhet som ett redskap för att skapa samhällets och medborgarnas självinsikt och kunskap. Nowa Falas diktare stod ofta den lingvistiska poesin nära även om deras främsta mål var att ge en poetisk analys av det officiella språket och att uttrycka den påtagliga erfarenheten av att leva med ett brutalt manipulerat språk.
Men Zagajewski gick vidare i sin poetiska utveckling. Han skrev en allmängiltig poesi som ofta berörde existentiella och moraliska problem. Hans diktning var orimmad, fri. Kanske härstammade det från hans övertygelse om att meningen är det viktigaste och inte hur vi utformar språket. Hemligheten med hur vi upplever och erfar verkligheten, den moderna världen och människan var själva kärnan i hans diktning.
I sina essäer var Zagajewski utan tvekan en ivrig förespråkare av frihet, mångfald och konst. Orädd som han var för att offentligt ta ställning i politiska frågor och kritiskt granska verkligheten och det politiska livet (inte bara i Polen) fordrade han av sig själv och sin läsare något mer. Så var det när han skrev diktsamlingen Ode till mångfalden, essäen Solidaritet och ensamhet och i den sista essäboken från 2019 Substancja nieuporzadkowana (Den oordnade substansen). Så skrev han: ”Professionella politiker verkar ofta som skapelser som en smula komprometterar mänskligheten. Som något karikatyrmässiga skapelser. (…) Som om man amputerade en ansenlig del av deras själar.” Zagajewski ville inte reducera friheten till dess ”politiska aspekt”:
”Det är kanske värt att komma ihåg att i varje gemenskap som inte totalt dominerats av analfabeter ännu, pågår ett annat lugnare, tystare samtal som inte tilldrar sig så stor uppmärksamhet men som är lika viktigt; ett samtal om Gud, om livets mening, om konsten, litteraturen, musiken, om civilisationens natur, om sambandet mellan moderniteten och traditionen eller om döden”.
Som vi andra tvivlade ibland Adam Zagajewski. Han tvivlade på sig själv, på mänskligheten och poesins makt. I sitt berömda tal i samband med mottagandet av Prinsessan av Asturiens litteraturpris sa han bland annat: ”Poesi är inte på modet längre”. Där hade du fel, käre Adam. Poesi är på modet. Tack vare diktare som du.
Dorota Tubielewicz Mattsson
