Joanna Niklasson Mlynarska i sin trädgård

Joanna Niklasson Mlynarska är en driftig kvinna. Till Sverige kom hon som student. Parallellt med studierna arbetade hon som tolk och som lärare i polska.

När det visade sig att kurslitteraturen var föråldrad skrev hon egna läroböcker och övningsböcker.

Sedan har det bara rullat på. Läroböcker och resehandböcker. Och nu i höst har Joanna givit ut sin tredje bok om relationerna mellan Polen och Sverige.

Unga Joanna Mlynarska kom till Sverige 1972 för att studera. För att finansiera studierna arbetade hon på kvällarna – hon var lärare i polska på Folkuniversitetet, som då hette Kursverksamheten (KV), och tolk åt polis och sociala myndigheter. Hon fann att det var klent med läroböcker i polska språket.

– Det som fanns var tryckt innan jag föddes, säjer Joanna. Otroligt föråldrat. Jag tillverkade mitt eget undervisningsmaterial – och efter en tid undrade KV om vi utländska lärare kunde göra läroböcker av det vi hade arbetat fram till lektionerna. Så blev det: den första boken, Polska 1, kom 1978.

Pappa illustrerade första boken

– Min pappa var konstnär, säjer Joanna, jag fick honom att illustrera boken. Och så fyllde jag på med mina egna bilder från Warszawa. Ganska snabbt kom också en övningsbok och ett band för uttalet. Det blev ett paket. Polska 1 säljs förvånansvärt bra, och vi är uppe i femte upplagan.

Joanna fortsatte att undervisa – snart hade hon kurser över hela Skåne. Men det tar tid att skriva böcker.

– Jag är fortfarande kvar på Folkuniversitetet – men bara i Lund. Jag behöver kontakten med eleverna för att kunna uppdatera böckerna på ett vettigt sätt. Jag behöver se att mina exempel är verklighetsförankrade.

Böckerna säljs i flera tusen ex om året, inte bara i Sverige utan också Norge, Danmark och Finland. Snart kom också Polska 2 – det var mycket grammatik, och sånt är svårt. Det behövdes en övningsbok.
– Då gjorde jag en bok som hetteTala Polska – den kompletterade Polska 1.
1991 kom Polska direkt. Den är egentligen tänkt för affärsmän som behöver ha lite hum om språket och landet när de utvecklar sina kontakter med Polen. Den har kommit ut på engelska också.

Researtiklar blev bok

I samband med resor till Polen skrev Joanna och maken Gunnar researtiklar i tidningen Arbetet och i tidskriften Res. I flera år samlade de material, och resultatet blev en kultur- och resebok om Polen. Därefter följde reseböcker om Danmark, Frankrike och Tyskland.
Under en resa på Azorerna avled maken tragiskt, och boken om Portugal blev aldrig färdig. 1999 hörde Svenska Institutet av sig och undrade om Joanna ville arbeta åt dem. Då sammanställde hon den första boken om svensk-polska relationer: Polen och Sverige, år av rivalitet och vänskap; två år senare blev det Polen och Sverige i ett gemensamt Europa och nu i höst alltså Polen och Sverige, idag och imorgon.

– Det är klart att det skulle vara roligt att följa upp med en bok om konst, design och litteratur, säjer Joanna. Men det kräver mycket arbete – och sponsorer. Jag är väldigt tacksam för förtroendet från dem som har betalat tusen kronor i förväg för ett enda sponsorsexemplar!

Lite mänskligt också

När Joanna arbetar med sina Polen och Sverige-böcker tänker hon först igenom vilka ämnen hon vill behandla. Tonvikten i den senaste boken ligger på näringsliv och ekonomi.

– För att det inte ska bli för tungt, försöker jag ha någon artikel som handlar om en människa också. Jag vill lyfta fram mänskor som betytt något för Polen och Sverige. Första gången var det Jerzy Einhorn, sedan Czeslaw Slania och nu senast har vi en artikel om Anna Vasa, kungadottern som flyttade med sin bror Sigismund till Polen.

När Joanna har fem minuter över gör hon PR för sitt forna hemland på andra sätt: i somras arrangerade hon till exempel en utställning, Polen – Europas mitt, som nu visas i Skåne. I övrigt sysslar hon mycket med föreläsningar och kompetensutvecklingskurser på stora svenska företag som handlar med Polen.

–Det är väldigt roligt!

Inte oväntat har Polen hedrat denna sin idoga och entusiastiska dotter med polska förtjänstordens riddarkors.

Gunilla Lindberg
text och foto