– Trumpetinstrument av ben från älg används än idag av traditionella jägare för att imitera älgen, säger Cajsa S. Lund. Man lockade nog älg på samma sätt i forntiden.
– Alla vägar för mej leder just nu mot Polen, både som forskare och musikproducent, säger Cajsa S. Lund – Sveriges enda (och världens nästan enda) musikarkeolog till yrket, och hon ser utbyte av kultur mellan länderna som en viktig fråga.
Det som egentligen är Cajsa S. Lunds stora intresse är ljuden – och de ljudverktyg som människorna redan i forntiden tillverkade för att locka fram jaktbytet. Eller för att skrämma trollen i skogsbrynet.
Just nu funderar hon på hur hon i Polen skulle kunna hitta nya belägg för att man använt samma sorts ljudverktyg som är så allmänna i Skåne.
Ett exempel på utbytet är Laude Novella, en av de grupper Cajsa gör musikproduktioner för, som i höst reser till Gdansk och framför hennes program Musik i den Heliga Birgittas fotspår.
När man kör förbi Hampusgården utanför Åkarp ser man en gulaktig tegellänga inbäddad i grönska. Inte förrän på infarten upptäcker man att detta inte är en vanlig Skånegård – vid den lilla dammen syns en stensatt scen och ett litet ”fjäll”. Här bor Cajsa S. och Frithjof Lund, båda med musiken som sitt levebröd och stora intresse.
Så här blåser man i ett tillslipat hassel-nötsskal, kanske för att låta som en mus …
Men Cajsa vill gå bortom musiken, till ljudets värld, och undersöka varför människor började tillverka ljudverktyg och hur de såg ut och fungerade.
– Maskrosen ingår i mitt nya projekt: Den gröna musiken, säger hon och blåser i en maskrosstjälk. Tuut!
– Vi vill visa att det har funnits så mycket möjligheter att skapa ljud av det vi möter i naturen, pipor av vass eller skramlor av vallmons fröhus. Vips har vi ett ljudredskap, och när vi inte vill ha det längre slänger vi det och så ingår det i kretsloppet.
Spåren försvinner
… och detta är en skallra som är gjord av en torkad gåsstrupe.
Som arkeolog måste man ju leta efter konkreta spår efter människor, men när det gäller ljud har det funnits så många redskap som inte lämnar några spår: grässtrån, vasspipor, sälgpipor – de multnar ju, vi kastar dem och gör nya när vi vill använda dem nästa gång.
– Det går ju inte att bevisa att folk blåste i grässtrå under förhistorisk tid, men när vi ser att barn överallt spontant gör det, så kan vi räkna med att man gjorde det förr också. Även om det inte går att bevisa. Tuuut, blåser hon i sin maskrostuta.
Östersjöländerna har här en gemensam baskultur. Folken häromkring har levat under snarlika förhållanden – i Skåne har vi i det här sammanhanget mer gemensamt med Polen än med Norrland.
Ut i världen
Nötkvarn kallas det här ljudverktyget. Man drar i snöret så snurrar verktyget igång – den arbetar enligt jojoprincipen. Den tillverkas av en nöt, en pinne och ett snöre. Alltihop monteras på ett äpple, en lök eller en skiva kålrot … man tar vad man har till hands.
När Cajsa som ung fagottist lämnade Malmö Symfoniorkester för att studera ljudets arkeologi fann hon att det var ett vitt fält inom vetenskapen.
Medeltidens musik och dess instrument vet vi en hel del om – men vad spelade folk på dessförinnan? Hennes professor Ernst Emsheimer tog med henne ut på konferenser världen över för att diskutera detta ny-gamla ämne, detta som alltid funnits, men som man inte forskat nämnvärt i förr: den förhistoriska människans vardagsljud. Vilka ljud använde man, hur åstadkom man dem och vad använde man dem till?
Hos Unesco finns ett paraplyorgan för musiketnologi, ICTM (the International Council for Traditional Music), och inom detta bildade Cajsa en arbetsgrupp i musikarkeologi. Hon fick ihop en grupp forskare från hela världen, inklusive Kina.
En av dem var den polske arkeologen Tadeusz Malinowski i Slupsk (nära släkt med Bronislaw Malinowski) som tillsammans med bl a W. Kaminski i Poznan hade studerat klingande föremål i Polen, redan på 1960- och 70-talen.
– Malinowski var en av flera dolda polska musikarkeologiska pionjärer, säger hon, och han blev en viktig person i arbetsgruppen.
Och hon visar en dedikation i ett musikvetenskapligt verk:
Till Cajsa S. Lund med tack från polsk och nordeuropeisk järnåldersarkeologi.
– Ludwik Bielawski, den polske musiketnologen i Warszawa, blev på många sätt vägledande för mig i min forskning. Vilka ljud var viktiga då? Cajsa letar i arkeologiska samlingar efter föremål som skulle kunna vara ljudverktyg. Det finns mängder av fynd som klassificerats som föremål utan känd funktion. Hon visar att det går att få ljud ur många av dem.
– Musik går ju inte att definiera, säger Cajsa S. Lund. Vilka ljud levde man med för 7000 år sedan? Vilka ljud var man beroende av, och hur får vi kunskap om det? Vilka klangvärldar var viktiga där och då?
– Jag söker inte efter musik i konventionell västerländsk mening utan har i stället utvidgat området till att handla om ljud och ljudlandskap speglade i de arkeologiska fynden.
I tidiga samhällen var ljudredskapen i allmänhet nyttiga – till lockjakt, till att skrämma bort onda andar, troll och rovdjur, till olika slags signaler, osv. Givetvis har man också roat sig med ljuden – inte minst barnen.
Ljuden kring Östersjön
Efter några år lämnade Cajsa S. Lund ICTM för att ta hand om den tidiga musiken i Musik i Skåne, som det hette då – Musik i Syd idag, men hon har blivit ombedd att återta sitt arbete som ansvarig för ICTM:s musikarkeologiska arbetsgrupp.
– I så fall vill jag begränsa det, säger hon, och bygga upp en arbetsgrupp med inriktning på länderna kring Östersjön. Ett stort Östersjöprojekt som jag arbetat med är musikinstrumenten som hittats på vraket efter regalskeppet Kronan som sjönk i strid utanför Öland 1676. Hon var ju fullt utrustad när hon gick under, och det har varit fantastiskt roligt att studera och rekonstruera instrumentfynden, bl a skeppstrumpeterna. I det sammanhanget skapades Mare Balticum, Musik i Syds ensemble för tidig musik.
– Jag skrev en i sitt slag banbrytande multimedial föreställning om musiklivet på Kronan, för Mare Balticum.
Konferens bakom järnridån
–1981 var jag inbjuden till en konferens i Warszawa – det var lite speciellt att komma bakom järnridån. Det var då Solidaritet hade sina aktioner, det var revolution i luften, det kändes hotfullt för oss som kom utifrån. På kvällarna promenerade vi i Warszawas fashionabla kvarter och såg hur politrukerna levde gott i motsats till resten av folket.
För ett par år sedan var Cajsa S. Lund inbjuden till de svenska kulturdagarna ibland annat Wroclaw som då hade vikingarna som tema. Cajsa föreläste om vikingarnas ljudvärld. Ela Towarnicka, som är ordförande i Polsk-Svenska Föreningen där, skötte arrangemangen, hon är en utomordentlig organisatör, säger Cajsa.
– Det var fantastiskt, jag fick mängder av nya kontakter, träffade museifolk från olika håll. Jag skulle vilja göra en ny studie av de klingande föremålen i Polen, följa upp Malinowskis forskningsresultat. Wroclaw har fantastiska museer, och i Opole finns massor av intressanta fynd.
Konsert i höst
Lauda Novella, som är en avknoppning av Mare Balticum, reser i höst till Gdansk med Birgittaprogrammet.
– Alla vägar bär till Polen för mig just nu, säger Cajsa, både som forskare och producent. När jag håller föreläsningar har jag alltid med mig en väska med traditionella ljudredskap av pinnar, benbitar och nötter och visar hur man har använt dem. Jag håller många föreläsningar i skolorna, och barnen blir väldigt entusiastiska, men det händer att lärarna har väntat sig en mer traditionell konsert. Barnen kan nästan alltid berätta mer – de har gamla mor- och farföräldrar som har visat hur man gör enkla ljudredskap. På det viset kan vi med barnens hjälp utöka kunskapen om gamla tiders klangvärldar.
Gunilla Lindberg
text och foto
