Allt börjar med språket. Det är i språket som fienden först pekas ut, definieras och fördöms för att till sist bli eliminerad. Först senare kommer den praktiska handlingen. Den språkliga handlingen, det som sägs och skrivs, har lika förödande konsekvenser som praktiska politiska handlingar.

Krönika
Dorota Tubielewicz Mattsson

Man har på sistone pratat mycket om språket i den politiska och mediala debatten (inte minst inom de sociala medierna) som alltmer präglas av hat, förtal, insinuationer och en människosyn som har föga gemensamt med en kristen världsbild.

Det är slående hur de nuvarande makthavarna, det populistiska och ultrakonservativa regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) som dessutom oupphörligen åberopar sig på kristna värderingar, i sina officiella jul- och nyårshälsningar till det polska folket blandar in ett inte bara propagandistiskt utan även hatiskt budskap. Julhälsningar associeras med något positivt, något som ska få andra människor att må bra. Att göra hälsningarna till ett propagandaredskap är därför osedvanligt lågt.

I politikernas julhälsningar pekas en fiende ut; en fiende som påstås hota gemenskapen. Man avhumaniserar denne fiende genom att kalla honom/henne kommunist, tjuv och agent och ateist, med allt som polacker associerar med den förhatliga kommunistregimen. Denna fiende är då oppositionen och de som inte har samma åsikter som regeringspartiet.

Presidenten, premiärministern, partiledaren talar mycket om fred, demokrati, försoning, gemenskap och förlåtelse. Men freden, demokratin och gemenskapen hotas av ”uppviglare” och måste ”försvaras” och ”stridas för”. Det är ett klassiskt totalitärt propagandistiskt trick – krigsretoriken och vokabulären införs och den tudelade världen målas upp. ”Vi” – de goda och ”de” – de onda som hotar våra värderingar och vår gemenskap. ”Vi” måste försvara oss mot ”dem”. Och det måste ”vi” göra med alla medel eftersom ”de” inte skyr några medel för att förstöra ”vår” demokrati och gemenskap.

Det gäller att sätta fienden i rätt sammanhang. Den ska associeras med det värsta. Alltså drar man paralleller med Targowica där en grupp polska magnater 1792 förrådde sitt fosterland och därmed underlättade Polens delningar mellan tre stormakter. Vidare tar man upp Polens ”eviga” fiender – Tyskland och Ryssland – som utrotat de mest värdefulla polackerna. Den kommunistiska intelligentsian – importerad från och inte sällan utbildad i Sovjetryssland – pekas också ut som den viktigaste och farligaste fienden och beskylls för samröre med de kommunistiska dynastier som påstås än idag ha den inofficiella makten i Polen. De sistnämnda förknippas med den förra regeringens dignitärer samt med dagens oppositionspartier och deras ledare som går främmande makters ärenden och saknar intellektuell kapacitet. Fienden ska inte bara misskrediteras utan även till varje pris framställas som icke trovärdig och helst kriminell – uppviglare, huliganer, tjuvar.

Konspirationsteorier är typiska för propagandaspråket och de nya makthavarna hämtar ymnigt från den källan. Fienden konspirerar oupphörligen mot den av folket valda makten och det kan ”vi” naturligtvis inte acceptera utan måste åtgärda. Men än viktigare är att komma med omdömen så att folket vet hur man ska förhålla sig till fiendens neslighet. Entydiga och negativa omdömen är nyckeln till en framgångsrik propaganda. Verkligheten är tudelad – den är god (vi och vår värld) eller ond (de och deras främmande värld). Den primitiva kommunistiska propagandan skapade också en värld av dikotomier; när man nu jämställer tyskar och ryssar med oppositionen och oliktänkande, skapar man en motsvarighet till totalitarismens (den kommunistiska såväl som den nazistiska) sjuka föreställningsvärld. Den bygger på såväl ideologiska som nationella stereotyper. I tider av oro plockar man alltid fram Polens ”eviga” fiender, den ”andre”, ”främlingen” för att skrämma gemene polack. Och för att stärka den nationella gemenskapen. Problemet är emellertid att ”fienden” är idag andra polacker, av de nya makthavarna beskrivna som polskspråkiga förrädare som parasiterar på ”riktiga” polacker. Begreppet ”polskspråkiga förrädarmedier” dyker ofta upp i högermedierna som uppmanar de ”riktiga” polackerna att inte läsa och titta på en grupp medier som representerar en annan världsåskådning än den av regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) accepterade.

Fienden beskrivs med en rad lämpliga attribut: hen parasiterar på sina landsmän, ingår i brottsliga organisationer som bryter mot lagen, samarbetar med forna funktionärer för den kommunistiska regimen och är vänstervriden och därmed förrädisk, och betald av främmande vänsterorganisationer.

Det som skiljer den nuvarande propagandan från den kommunistiska är frekventa hänvisningar till kristendomen. Man talar ofta och gärna om försoning och förlåtelse, om Europas kristna förflutna och Polen som det sista kristna landet i Europa. Språket är fullspäckat med ord och uttryck som hela tiden hänvisar den religiösa sfären, men orden är tomma, det står inte någon mening bakom dem. De syftar till att stärka ”vår” gemenskap som ställs mot ”deras” ogudaktiga värld. Det skänker en känsla av moralisk och etisk överlägsenhet, en ingrediens som är nödvändig för att få folket med sig när man skrider till verket för att eliminera ”fienden”.

Detta fiendskapens språk, detta aggressivitetens och hatets språk förintar varje dialog, vid julbordet, i parlamentet och på gatan. De officiella deklarationerna från makthavarnas sida saknar förankring i det verkliga språkbruket. Som nazispråkets forskare, Victor Klemperer skrev en gång: ”det är språket som tar fram i dagsljus det som någon vill dölja – för andra eller för sig själv – eller det som man omedvetet bär inom sig”. Och ”Ord kan bli som små doser av gift som efter en tid får en dödlig verkan.”

Dorota Tubielewicz Mattsson
professor i polska språket och litteraturen