Artur Szulc är historikern som grottar ner sig i de polska arkiven för att kunna ge svenskarna en mer korrekt uppfattning om vad som hänt i Polens historia.
I höstas kom han med sin fjärde bok, Marodörer, medhjälpare och mördare, och nu i vår kommer ”Judarna har vapen!”, boken om gettoupproret 1943.

Ett ögonblick Artur Szulc,
hur kommer det sig att du forskar i polsk historia?

Mitt polska ursprung har naturligtvis spelat stor roll. Framför allt vill jag bidra till att kunskapen om polsk historia ökar i Sverige och visa att historien sällan är svart eller vit. Jag upplever alltjämt att flera myter om polsk historia florerar i Sverige. Som till exempel att antisemitismen genomsyrade hela det polska samhället före och under andra världskriget. Det är ju både sant och falskt.

 När kom din familj till Sverige?

Min mor och jag kom till Sverige i december 1981, ungefär en vecka innan genral Jaruzelski införde sitt undantagstillstånd för att kväsa all opposition. Då erbjöds min mor politisk asyl i Sverige och efter viss övertalning från min farmor, som levt i Sverige sedan mitten av 1970-talet, valde hon att stanna. Jag är givetvis evigt tacksam för hennes beslut, även om det inte var enkelt för henne att överge sina föräldrar.

Vad har du för bakgrund? 

Jag är ingen forskare i ordets strikta bemärkelse, om man menar yrkesforskare. Jag är alltså inte disputerad historiker, men det behöver man knappast vara för att skriva populärhistoria. Jag har magisterexamen i historia och gymnasielärarexamen i historia och svenska. Utöver detta har jag studerat polsk 1900-talshistoria hösten 1999 vid universitetet i Gdansk.

Var får du fram ditt material? Är det svårt att få tag i? 

Jag utgår alltid från arkivmaterial i mina böcker och sedan bygger jag vidare på det med hjälp av böcker och artiklar skrivna av yrkeshistoriker, främst polska, men inte enbart. Arkivmaterialet är inte svårt att få tag på. Polska arkiv är öppna och tillgängliga, och personalen oftast väldigt hjälpsam.

Fast jag minns en gång när jag trodde att jag hade förstört en mikrofilmsläsare och var tvungen att be en arkivarie om hjälp. Hon var en tant, 150 lång men mycket respektingivande. Hon tittade på maskinen och frågade om jag hade trodde det var en traktor – det verkade som att jag hade tryckt på varje knapp samt vridit och dragit i alla spakar och rattar.

Du har fått fin kritik för dina böcker, men man blir väl inte rik på att skriva böcker om polsk historia. Hur finansierar du dina resor och ditt uppehälle medan du jobbar med ditt material?

Nej, rik blir jag knappast men jag får betalt för mina artiklar och ibland stipendier. Så jag slipper oftast använda mina privata pengar när jag reser till arkiv eller köper litteratur. Dessutom har jag en fast anställning, annars hade jag aldrig klarat mitt uppehälle. Sedan fick jag ett arbetsstipendium från Författarfonden och har varit tjänstledig i ett par veckor nu efter årsskiftet för att kunna börja på en ny bok.

På Facebook säger du att svenskarna är för lite patriotiska – vad menar du med det?

I grund och botten handlar det om att jag anser att svenskar tenderar att reducera sin historia och sin kultur. Man har helt enkelt ingen naturlig relation till sitt arv och sin identitet. Oavsett om det gäller maträtter eller traditioner så dyker det upp någon förståsigpåare som ska meddela att den eller den maträtten eller traditionen minsann har rötter i någon annan kultur. Oftast stämmer det men varför denna jakt på en ”avsvenskning” av traditioner? Borde man inte fokusera på att lyfta fram det unikt svenska i dem istället?

Varför det?

För att påvisa att svenskar inte bara kopierar utan också förädlar, utvecklar och förvaltar kulturella impulser.

Menar du att det är negativt att visa att det alltid har förekommit ett utbyte mellan kulturer?

Nej, det är inte negativt alls. Men det bör också, som omväxling, tydliggöras hur detta kulturella utbyte tas omhand i det nya kulturella sammanhanget, alltså det svenska. Många polska maträtter har ju rötter i flera traditioner. Ett banalt exempel: Piroger finns ju inte bara i Polen, men polska piroger är polska och det tror jag varenda polack skriver under på.

Folkgrupper är inte unika men de har unika drag precis som enskilda människor, och så länge som man inte gör biologi eller politik av det, så är bejakandet av dessa unika drag enbart positivt och jag tror att det ökar förståelsen mellan kulturer och folk.

Du har fått stor uppmärksamhet för din senaste bok, och jag vet att du reser runt och berättar om den. Samtidigt är du i färd med nästa bok. Vad handlar den om? När kommer den?

Nu närmast, i vår, ger Norstedts ut min bok om upproret i Warszawas getto. Den kommer jag att prata om vid ett par tillfällen. Parallellt med detta arbetar jag på en bok om de ukrainska extremnationalisternas massmord på polsk civilbefolkning i före detta sydöstra Polen 1943-44. Tiotusentals polska män, kvinnor och barn föll offer för deras härjningar. Det var sannerligen en grym etnisk rensning i andra världskrigets skugga som måste få mer uppmärksamhet.

Om du fick önska dig något, vad som helst, vad skulle det vara?

Detta låter trivialt men jag önskar att sommaren blir lång och solig.

berättat för
Gunilla Lindberg

Kort biografi:

Född den 1 september 1976 i Szczeci
Bostad: 1930-tals villa i Tibro
Utbildning: Fil mag och lärarexamen
Jobb: Tjänsteman på Försvarsmakten
Önskar av framtiden: God hälsa

Böcker:

Röster som aldrig tystnar, 2005 (Prisma)
Med förtvivlans mod, 2008 (Norstedts)
I Stalins våld, 2010 (Norstedts)
Marodörer, medhjälpare och mördare, 2012 (Sivart förlag)
Judarna har vapen!, april 2013 (Norstedts)

Bo Bergmans anmälan av
Mördare, medhjälpare och marodörer (2012) >>
I Stalins våld (2010) >>
Med förtvivlans mod (2008) >>
(tillsammans med Mattias Forsberg)

Birgitta Engfeldts anmälan av
Röster som aldrig tystnar (2005) >>