Jerzy Sarnecki.
Foto: Richard von Hofsten.

Den kände kriminologen Jerzy Sarneckis föräldrar tillhörde dem som utsattes för den polska regimens antisemitiska propaganda i slutet av 1960-talet. Som judar var de inte önskvärda i landet – trots att det kommunistregimen gärna utnyttjade deras kunskaper och kompetens för att bygga upp landet efter andra världskriget.

Mot slutet av sitt liv ville Hilary Sarnecki berätta deras historia – en berättelse som också kom att omfatta en lång rad personligheter han mött från 1930-talet och framåt.

Jerzy Sarnecki

Hilarys historia
Samtal med Hilay Sarnecki
14 september 2007-12 augusti 2008.
Carlssons 2013

Den här boken hyllar överlevnaden, detta hopplösa projekt som förr eller senare måste misslyckas, skriver kriminologen Jerzy Sarnecki, som vill berätta sin fars historia för eftervärlden. Föräldrarna tvingades fatta beslut om olika sorters uppbrott, beslut som måste vara rätt. De som fattade fel beslut blev mördade.

Familjen lämnade Polen på grund av de antisemitiska förföljelserna 1968 – judar förutsattes föredra Israel, trakasserades och uppmanades att emigrera till Israel. Och när de efter mycken beslutsvånda till slut tog steget tvingades de avsäga sig sitt polska medborgarskap. Statslösa och papperslösa lämnade de Polen, kom först till Wien, sedan Rom och till slut Sverige.

Vid nittio års ålder vill Hilary berätta sina minnen för sonen, för att alla människor de mött, alla händelser som de varit med om inte ska glömmas bort. Fadern är sjuk och blir allt tröttare. Men han vill berätta färdigt.

Det var under andra världskriget. Chil och Masza Zylbersztejn flydde undan nazisterna till Sovjet. Chil gjorde sig nyttig på olika sätt, och efter några svåra år kunde de resa hem igen. Chil hade med sig en rad smått dubiösa omdömen från olika arbetsgivare och med hjälp av dem fick han jobb hos den nya kommunistiska regimen. Han kunde till och med göra karriär – under förutsättning att han bytte sitt judiska namn mot ett polskt.

Så Chil blev Hilary, Masza blev Maria, till efternamn valde han Sarnecki – efter modern Sara. Även tidigare generationer fick i deras papper nya namn, alla spår av judisk bakgrund måste bort.

Sedan gick det honom väl i händer. Han knöts till den polska handelsflottan och blev chef för den stora polska Gdynia-Amerikalinjen. Resor blev hans vardag, efterhand blev han chef för Chipolbrok, ett stort polsk-kinesiskt rederi. Några år senare kallades han hem och hamnade i kylan.

Jerzy Sarnecki varvar faderns berättelse med egna reflexioner och minnen. Han minns att alla hjältar under hans uppväxt hade offrat sitt liv för Polen. Själv ville han, skamset, leva.

Som dyslektiker hade han det svårt i skolan, men han engagerade sig i scoutrörelsen, var scout- och ungdomsledare, vilket han fick glädje av även när familjen kom till Sverige.

Antisemitismen ökade i Polen, berättar Hilary. 1968 beslöt de efter många påtryckningar att emigrera till Australien, där man hade släkt. Så blev det inte, i stället kom de till Sverige.

Här skjuter Jerzy Sarnecki in berättelsen om hur de blev mottagna.

Ett hundratal statslösa judar flögs till Sverige i ett specialchartrat plan. Sorterades upp på olika bussar, beroende på vart de skulle. Allt dirigerades av en barsk kvinna som talade polska med tysk brytning. Bussen körde ett stycke, stannade sedan, och kvinnan med den tyska brytningen sade: Alla ska duscha, era kläder ska desinficeras.

Många av passagerarna hade lyckats överleva de nazistiska koncentrationslägren, men hade släkt och vänner som mördats där.

Detta var i Sverige 1968!

Familjen hamnar i Stockholm, Hilary och Masza får jobb, barnen studerar och avlägger båda höga examina.

Tiden i Sverige berättar Hilary inte så mycket om, det är den andra historien han vill att eftervärlden ska minnas.

I Hilarys historia finns uppgifter om en lång rad människor, ministrar och kassaskåpssprängare, gettoföreståndare, svågrar och märkliga grannar. Boken kan bli en källa för många som letar efter information om sina egna anhöriga. I slutet finns ett utmärkt personregister.

Hilarys historia är också fascinerande läsning för den som är intresserad av Centraleuropas historia.

Dessutom välskriven, och av dyslexin märks inte ett spår.

Gunilla Lindberg