Göran Rosenberg följer i sin Augustbelönade bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz faderns spår från gettot i Lódz och det nazistiska dödslägret Auschwitz till det Välfärdssverige som växte fram under femtiotalet.

Den överlevandes ångest och mardrömmar gjorde livet till ett helvete, och efter tretton år i ett till synes välordnat liv begick han självmord.

Göran Rosenberg
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Albert Bonniers förlag 2012.

Göran Rosenbergs föräldrar tillhörde de överlevande – de som av ödets outgrundliga nyck inte mördades i Auschwitz, de som undgick gaskamrarna.

De hamnar i Sverige, och börjar bygga upp sitt nya liv här. De arbetar, skaffar barn, funderar på att bygga hus. Det mesta ser ganska ljust ut. Men David drabbas periodvis av svåra depressioner och självmordstankar, så småningom begår han självmord på ett sinnessjukhus.

Sonen Göran är då tolv år, och han bär faderns självmord med sig hela livet.

Göran Rosenberg.
Foto: Cato Lein.

Så småningom växer ett beslut fram, ett beslut om att följa faderns spår och försöka förstå hur han kände. Boken Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz är resultatet av detta beslut.

I en nästan lite drömskt resonerande text berättar Rosenberg om hur han forskar efter faderns förflutna. I dokument och i resor ner till resterna av gettot i Lódz, till det nazistiska dödslägret Auschwitz i södra Polen, till fabriken i Wöbbelin, som drevs med slavarbetare följer han faderns spår, en grundlig och förfärande genomgång av situationen i krigets Tyskland och Polen.

Ofta samtalar han med sin far, hur tänkte du här pappa, visst var du med på skolkonserten, minns du när vi pilkade strömming?

Efter en tid på utlänningsläger i Sverige får David jobb som montör på bilfabriken i Södertälje. Med hjälp av lokalpressen, brev, foton och egna minnen rekonstruerar Rosenberg det Sverige som växte fram på femtiotalet. Visst finns det inslag av antisemitism, men den främmande arbetskraften behövs för att bygga Välfärdssverige där de ju också ingår.

Allt ser bra ut, ändå förmedlar han en oro – dels faderns oro, som resulterade i flera självmordsförsök; dels en egen oro: varför förstod jag ingenting? Men vad kan man begära av ett barn?

Rosenberg talar om språkförbistringen – den som handlar om att man inte förstår varandra. Att det är svårt när krigets och lägrens upplevelser pockar på att bli bearbetade och omgivningen inte vill förstå, skyggar för ord som gaskammare, slavarbete. Och hemlösheten som kommer av att man tvingats lämna sitt land, sin stad, sitt hem understryks av just språkförbistringen.

Kolonin av överlevande tunnas ut. Få far tillbaka men många reser vidare till Amerika eller Israel, andra tar livet av sig. David Rosenberg reser tillbaka till Lódz, han besöker Israel, men kommer hem igen.

Ni (överlevande) är spåren som inte skulle finnas, skriver Göran Rosenberg. Och det måste finnas en mening med det, hur skulle ni annars kunna rättfärdiga att ni lever men alla andra är döda?

Tretton år i Sverige blev ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz för David Rosenberg.

Även idag flyr människor från krigets upplevelser runt omkring i världen och kommer skadade till exempel till Sverige. Med sin kloka och tänkvärda bok gör Göran Rosenberg det möjligt för yngre generationer att förstå flyktingars situation.

Gunilla Lindberg