Professor Karol Modzelewski tog förra söndagen emot det prestigefyllda Nikepriset för sin bok Zajezdzimy kobyle historii. Wyznania poobijanego jezdzcy (på svenska ungefär: Vi ska rida ihjäl historiens häst. En mörbultad riddares memoarer). Priset delades ut på Warszawas universitetsbibliotek, och priskommitténs ordförande Tadeusz Nyczek sa i motiveringen: ”Var och en av oss har sin privata biografi, men när historien berövar oss friheten är det bara några få som vågar ta risken att leva ansikte mot ansikte med den ofantligt starkare fienden. Och när dessa modiga kämpar till allas förvåning vinner avundas vi dem att de en gång i tiden tog steget och på så sätt skrev in sig i historien.”

Karol Modzelewskis biografi får varje ”äkta patriot” att höja på ögonbrynen. Han föddes i Moskva år 1937, alltså under den stora utrensningen med dess politiska rättegångar och avrättningar. Hans far satt i arbetsläger och lille Karol fick aldrig lära känna honom. Han uppfostrades av sin rysk-judiska mor och Zygmunt Modzelewski, sedermera det kommunistiska Polens ambassadör i Sovjetunionen. När familjen återvänt till styvfaderns hemland, upptäckte Modzelewski att inte alla i Polen älskade Röda armén lika mycket som han själv och att hans barndomshjältar inte var polackernas hjältar. Zygmunt Modzelewski blev utrikesminister, och den unge Karol var själv starkt engagerad i Kommunistiska ungdomsförbundet (ZMP). Hans ”polskhet” kan alltså, enligt högerns mått, ifrågasättas och engagemanget på kommunistsidan var onekligen uppenbart. Ändå är Modzelewski en av den polska demokratiska oppositionens främsta förgrundsgestalter och hans insatser i arbetet för ett fritt och demokratiskt Polen går inte att överskatta.

Under det händelserika året 1956 stod den då 19-årige historiestudenten Karol beredd att tillsammans med bilfabriken FSOs arbetare försvara företaget mot de sovjetiska stridsvagnarna.

1965 blev han för första gången dömd till fängelse för att tillsammans med Jacek Kuroń ha skrivit ”Öppet brev till partiet”. Det var då jag insåg att skrivande är en allvarlig sak, säger Modzelewski.

Nästa gång han dömdes till fängelse var det för deltagandet i de s k ”marshändelserna” 1968 då studenter och stora delar av den polska intelligentsian gick ut på gatorna i protest mot att Adam Mickieiwcz Dziady (Förfäderna)  inte fick spelas på teatern – uppsättningen ansågs vara ”antisovjetisk”. Då beslöt han att gå tillbaka till sina studier. Han doktorerade på Europas tidiga medeltid år 1980 och lämnade sedan den medeltida historien för att träda in i den nya: han började organisera Solidaritet i Wroclaw.

Det mest smärtsamma i boken är uppgörelsen med det som hänt i Polen efter kommunismens fall 1989. I kapitlet ”Wolność bez braterstwa” (Frihet utan broderskap) ställer Modzelewski frågan varför Solidaritets politiska eliter gick med på att avveckla de stora statliga företagen och varför de svek arbetarna i den fria marknadens namn.

Dorota Tubielewicz Mattsson

Han har blivit sina ”röda” idéer trogen. Men hans bok är helt fri från bitterhet, motvilja mot politiska motståndare eller narcissism. Den är en lättsam men oerhört precis och noggrann återgivning av ett intressant och sammansatt människoöde som utspelat sig mot bakgrund av Polens komplicerade och sammansatta nutidshistoria.

Det är antagligen det som ger hans självbiografi en ren ton, skrev oppositionskollegan och journalisten, Seweryn Blumsztajn i en kommentar.