Ledande judar tog initiativ till att livet i nazisternas getton dokumenterades. Gettokrönikan i Łódż blev underlag för Steve Sem-Sandbergs bok De fattiga i Łódż som kom 2009.

I Warszawa var socialhistorikern Emmanuel Ringelblum drivande kraft bakom det arkiv som fick namnet Oyneg Shabes. Stort som smått sparades ända ner till spårvagnsbiljetterna: Ingenting är oviktigt, sortering och gallring får ske efter kriget, manade Ringelblum. Berättelserna från livet i gettot ger ansikte åt de mördade.

Den amerikansk-judiske historikern Samuel D. Kassows bok Vem ska skriva vår historia utgår från Ringelblumarkivet. En lysande bok, skriver Jan Axel Stoltz.

Vem ska skriva vår historia?
Det dolda arkivet i Warszawagettot
Samuel D. Kassow
Översättning: Katalin Földesi
fackgranskning: Salomon Schulman
Albert Bonniers förlag
……………………………………..
– Yidn, shreibt un fehrshreibt! – Judar, skriv och notera! Det ropade den judiske historikern Samuel Dubnow till de kvarvarande, när han i december 1941 i Rigas getto fördes bort av nazisterna för att mördas.

Skriv!!!

Det judiska folket är ordets, bokens, skrivandets och läsandets folk. Oyneg Shabes är en av många bekräftelser. I ”Vem ska skriva vår historia? Det dolda arkivet i Warszawagettot” visar den amerikansk-judiske historikern Samuel D. Kassow, att Oyneg Shabes var ett av 1900-talets största historieprojekt.

Först grym statistik och kronologi: ett år efter krigsutbrottet föste tyskarna samman de trettio procent av Warszawas 1,2 miljoner invånare som var judar, 431 000 personer, på mindre än tre procent av stadens yta. I juli 1942 hade 100 000 av dem dött av sjukdom och svält. Sommaren 1941 var befolkningssiffran som högst: 431.000.

Sommaren 1942 genomförde tyskarna Grossaktion Warschau. På två månader transporterades 300 000 gettoinvånare till gasning i förintelselägret Treblinka.

Den 19 april 1943 tog gettojudar till vapen i ett uppror som höll stånd till den 8 maj. Kvarvarande ca 60 000 judar sköts på plats eller deporterades. Byggnader brändes och sprängdes, sist Stora Synagogan den 16 maj. Befälhavare Stroop rapporterade till Berlin, att det inte längre fanns någon judisk stadsdel i Warszawa.

Shreibt un fehrshreibt! Kan det för offer, med dödshotet varje sekund hängande över sig, vara möjligt att inifrån gettohelvetet skriva och notera? De ögonvittnesskildringar från Förintelsen vi mest vant oss vid är överlevares berättelser. I Ringelblumarkivet – Oyneg Shabes, Sabbatsglädjen som det kallades, eftersom deltagarna brukade träffas på lördagar, på sabbaten – möter vi de mördades beskrivningar av sitt liv före morden.

Oyneg Shabes var ett vidunderligt historieprojekt, som pågick i gettot från dagarna efter murbygget fram till upproret. Historikern och vänsteraktivisten Emmanuel Ringelblum samlade kring sig ett sextiotal personer som beskrev, noterade, intervjuade, dokumenterade, samlade, renskrev, arkiverade allt om det dagliga livet i gettot. Bara den innersta kretsen kände till alla, bara Ringelblums två sekreterare kände till vilka som hade uppdraget att gräva ner dokumenten den dag det blev nödvändigt.

Av de sextio överlevde bara tre, Ringelblum fanns inte bland dem. En enda visste var dokumenten i tre omgångar grävts ner. I september 1946 hittades det första arkivet i tennlådor med över 25 000 sidor delvis skadade dokument. I december 1950 hittade byggnadsarbetare det andra arkivet i två stora mjölkkannor med nästan 10 000 bättre bevarade sidor. När man så sent som 2003 grävde efter det tredje arkivet hittade man bara förkolnade rester.

Ringelblum var socialhistoriker. Uppgiften var att beskriva vardags-judens och inte sabbatsjudens liv: Ta fram fakta, fakta, fakta! Ingenting är oväsentligt. Sortering och gallring får ske efter kriget. Tre beskrivningar av samma händelse är bättre än en. Förståelse av det förgångna är ett flergenerationersprojekt. Alla kollektiv består av individer, och varje individ är en värld. Ta Din uppgift på allvar.

I det första arkivet, nergrävt i augusti 1942, är denna bredd särskilt tydlig. Här finns tidningsklipp, officiella tyska dokument, affischer, teckningar, godispapper, ransonerings-kort, spårvägsbiljetter, restaurangmenyer, fotografier, dagisrapporter etcetera vid sidan om poesi av gettots egna poeter och långa essäer.

I det andra arkivet, nergrävt ett halvår senare, är hopplöshet och desperation tydligare. Här finns handskrivna lappar med rop om hjälp utsmugglade från transporter, mer information om Treblinka och pamfletter som uppmanar till väpnat motstånd.

Kassows bok är lysande. Det är historia på flera plan: Det outhärdliga skeendet i gettot i grunden, sen beskrivningarna av händelserna så som de framträder i Oyneg Shabes och slutligen Kassows skildring av berättandets historia. Han sammanflätar dessa plan, och hans bok blir till fascinerande läsning som trots gettohistoriens mörker landar i hoppfullhet.