Krönika
Dorota Tubielewicz Mattsson

Det är i dagarna fyrtiofyra år sedan massakern på varvsarbetarna i Gdansk, och det är trettiotre år sedan massakern på de strejkande gruvarbetarna i den schlesiska gruvan Wujek.

1970 dödade den kommunistiska milisen fyrtiofyra obeväpnade människor som försökte återgå till sina arbetsplatser. Flera hundra blev sårade och arresterade. Av rädsla för ”sabotage”, dvs. protester mot de höjda priserna på baslivsmedel, sände regimen ut 27.000 soldater och 5.000 specialutrustade ZOMO-miliser mot arbetarna i Gdansk. De ansvariga har aldrig dömts.

I gruvan Wujek dödade milisen nio personer. Gruvarbetarna började sin strejk direkt när krigstillståndet infördes den 13 december 1981 och krävde en frigivning av Jan Ludwiczak som var Solidaritetsordförande i gruvan. De krävde också att alla internerade skulle friges och att krigstillståndet skulle upphävas i hela landet. Militär och milis omringade gruvan den 16 december. Flera skott avfyrades, människor dog. Först efter femton år av rättegångar, dömdes flera milismän i juni 2008 till 3,5–6 års fängelse. De som gav order går fortfarande fria.

Polen är det enda land i det forna östblocket som inte har dömt den kommunistiska regimens brottslingar. De går fria och lever som pensionärer gott på skattebetalarnas bekostnad. I maj dog den siste kommunistledaren, general Jaruzelski, och efter mångåriga rättsprocesser slipper han nu ta sitt ansvar för dödsskjutningarna i Gdansk 1970. Dåvarande biträdande premiärministern Stanislaw Kociolek har ställts till svars för att på ett grymt och blodigt sätt ha krossat arbetarprotesterna i Gdansk, men frikändes. Den idag 88-årige general Czeslaw Kiszczak ligger på ett sjukhus, efter beslut av domstol tvångsintagen för hälsoundersökningar, och kämpar mot tiden. Han arroganta vägran att inställa sig i rättssalen visar på en gränslös brist på respekt för det polska folket, för det demokratiska rättssystemet i Polen och framför allt för själva demokratin.Men än är det tid att ställa honom till svars. Att statuera exempel. För det handlar ju inte om att döma dessa numera åldriga män till långa fängelsestraff. Det handlar inte om hämnd. Det handlar om att visa dem och alla deras eventuella efterföljare att vissa saker gör man inte ostraffat och att makten är något man hanterar med försiktighet och inte tölpaktig arrogans. Det handlar om moral och om vanlig mänsklig anständighet.