Våren är skolavslutningarnas tid. De unga lämnar utbildningsperioden och går ut för att skapa sig ett nytt liv – ett vuxet liv – med arbete, karriär och familj.
Våren är också återföreningarnas tid. När åren har gått känns det så småningom viktigt att återse de gamla skolkamraterna. Vad har det blivit av dem? Hur har de det?
Margareta Mattsson i Blekinge har varit på klassträff i sin barndomsstad Torun – trettiotvå år efter skolavslutningen.

Skolbarnen i klass 4 a i Szkola Podstawowa nr 22 i Torun 1972.

Av Emilia Mattsson

Senast de sågs var på skolgården, 1976. Trettiotvå år senare träffas de vid Wilam Horzycy-teatern, en vacker vit byggnad i Torun. Snart ska de tillsammans gå vidare till en kinarestaurang i Gamla Stan, alla måste först infinna sig. Vissa har kommit ända från utlandet och andra har bara behövt ta närmaste buss och åkt i tio minuter.

... Idag ses de gamla skolkamraterna igen – för att minnas hur det var och berätta om sina nuvarande liv.

En efter en samlas de och glada skratt bryter snabbt den första tysta överrumplingen över att de knappt känner igen varandra. De måste först fråga för att bli säkra, men på insidan har tiden stått stilla. De känner sig inte som fyrtiosex år någon av dem. De är femton.

Margareta Mattsson, på den tiden Malgorzata Szczepankiewicz, åkte på klassträff till sin födelsestad i Polen efter en tid som medlem på en av de nu mest populära webbplatserna i Polen, nasza-klasa.pl. (se nedan)

Efter en omsorgsfullt förberedd middag på restaurangen sätter man igång livlig musik och börjar dansa. Det är en hjärtligt glad dans som inte slutar förrän långt in på småtimmarna och man glömmer inte heller att fotografera. För att alltid minnas sin återförening, samtidigt som man även minns tillbaka.

En liten grupp har dragit sig undan för att röka en cigarett eller två och en annan sitter vid bordet. Precis som i skolan. Så småningom börjar de även berätta om hur deras liv blev efteråt, fascinerande historier om livsöden som gestaltat sig otroligt olika. Här sitter en läkare, en lastbilschaufför och några privata företagare. En är advokat och någon är sekreterare medan en annan städar för att försörja sig.

– Otroligt kul att återse de gamla kamraterna, tycker Margareta Mattsson. Festen blir ett minne för livet!

Emilia Mattsson är student i Blekinge och har planer på att bli journalist.

Malgorzata Szczepankiewicz gifte sig i tjugoårsåldern, flyttade till Sverige och blev Margareta Mattsson. Här utbildade hon sig till sjuksköterska och skapade sig en familj och ett liv i Blekinge. Andra klasskamrater följde sitt öde till andra länder, som till exempel Tyskland eller Australien. Resten stannade kvar i Polen och de flesta av dem bor fortfarande kvar Torun.

Två av kamraterna inte längre finns i livet. Skolan de gick på finns inte heller den kvar, bara byggnaden. Men de gamla vännerna består.

Fotnot:

Nasza klasa betyder ”vår klass” och det är en portal där man har möjligheten att återuppta kontakten med sina gamla klasskamrater. I början av april 2008 kunde man uppskatta antal registrerande medlemmar till ungefär 11.2 miljoner.