Hur många var det egentligen som demonstrerade på lördagen i Warszawa? Foto: Facebook.

Efter lördagens demonstrationer i Warszawa har det blåst upp en strid om antalet deltagare. Att vidarebefordra uppgiften om en kvarts miljon demonstranter är att spela PiS i händerna, menar man.

Fakta är följande: Stadshuset i Warszawa uppskattar antalet till 240 00. Polisen, som ju är direkt underordnad regeringen, uppskattar antalet till 45 000. Skillnaden är stor, och därför har man gjort matematiska analyser och flödesmätningar och de bekräftar Stadshuset beräkningar.

Det är alltid svårt att göra uppskattningar av deltagarantalet i en folkmassa och felmarginalen kan vara stor (dock inte så stor). En kvarts miljon människor – det är varannan Warszawabo om man räknar bort barn och gamla. Varannan Warszawabo har sannolikt inte varit ute och demonstrerat, men däremot kom det in mycket folk från andra städer och från landsorten.

Att manifestationen inte observerades av människor som bor utanför stadskärnan eller längs marschvägen är inte särskilt förvånande. Det var en fredlig marsch som inte kan jämföras med nationalisternas och huliganernas Självständighetsmarsch den 11 november som orsakade förödelse i huvudstaden. Deltagarna i lördagens demonstration marscherade för demokrati och Europa. De vandaliserade inte – inte ens regeringstrogna medier har rapporterat om förstörelse.

När de europeiska medierna rapporterade om den massiva protesten baserade de sina siffror på uppgifter från AP och andra nyhetsbyråer, som man vet är pålitliga.

Här ska man komma ihåg att striden om deltagarantalet är en del av den pågående maktkampen. Regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) försöker förminska protesternas betydelse genom att förlöjliga eller förtala demonstranterna. Statliga TVP, som för ett par månader sedan fick en ny chef ur PiS egna led, jämförde i sin rapportering arrangören Kommittén för demokratins försvar, KOD, med den palestinska terrorrörelsen Hamas och förvarnade om att ”terrorister” och en ”liten grupp sinsemellan grälande personer” skulle delta i marschen.

Och det var precis så kommunistregimen på sin tid agerade, det var så man talade om Solidaritets protester i början av 1980-talet.

Ju mer PiS-ledaren försäkrar att de ständiga missnöjesyttringarna inte är något bekymmer, ju mer han tillskriver deltagarna onda avsikter, desto mer kan man vara säker på att de nya makthavarna är oroliga.

Demonstrationerna är ett sätt att visa sitt missnöje och att visa vad man står för. Men det räcker inte med demonstrationer – nu är det viktigt att inleda ett utbildningsarbete där människorna sätter sig in i de demokratiska frågorna för att förstå vad som pågår i Polen, vem som går ut på gatorna och varför de gör det.

Det skulle förhoppningsvis minska debatten om det exakta antalet demonstranter och öka intresset för det demokratiska arbetet.

Dorota Tubielewicz Mattsson