En märklig och oroväckande debatt om vem som vann andra världskriget har blossat upp i den svenska pressen. I Aftonbladet har Åsa Linderborg med sina artiklar om Sovjets välgörande inverkan på utgången av andra världskriget och på efterkrigsverkligheten retat upp mången läsare.

Dorota Tubielewicz Mattsson

Linderborgs ideologiska ståndpunkt är känd, men det är oroväckande att hon som historiker manipulerar och ideologiserar historiska fakta. Vad som händer när man gör det i stor skala har vi sett i Nazityskland och i Stalinryssland. Därför skulle det vara önskvärt att hon läste och lyssnade på andra, till exempel på den brittiske historikern, professor Norman Davies.

Tidningen Gazeta Wyborcza refererade nyligen en föreläsning som Davies höll på polska ambassaden i Moskva inför ryska historiker, diplomater och journalister.

Davies påminde om att Sovjetunionen deltog i andra världskriget ända från början. Sovjet gick med i kriget i september 1939 och inte 1941 som den först sovjetiska och numera ryska historieskrivningen påstår. Föreläsningens rubrik var ”Vem vann andra världskriget?”.

Svaret på frågan är att det var de allierade (Storbritannien, Frankrike, Polen, USA) som vann kriget, sa Davies. Problemet är att bedöma hur stora insatser de enskilda länderna gjort. Han citerade vad Stalin en gång sade om detta: Britterna gav tid, amerikanerna – pengar och vi (ryssar) gav blod.

Alla nationer har sina egna myter om vilken roll just deras länder spelade under kriget. En sådan myt är att för Ryssland började andra världskriget i juni 1941.

Det är svårt att entydigt säga vem som var segraren i kriget, underströk Davies. Se på Polen som procentuellt förlorade störst del av befolkningen; Polen, vars soldater kämpade på alla krigets fronter, men inte fick delta i den stora segerparaden i London i juni 1946 trots att landet var medlem i den Stora alliansen. Segraren Polen förlorade ett betydligt större territorium än förloraren Tyskland.

Davies talade även om Röda Arméns roll i befrielsen av Europa.

Frihetens frukter kom till Östeuropa med soldater som själva inte var fria, påpekade han.

Han höll inte med om att ukrainarna var de största kollaboratörerna med Nazityskland. I Ukraina, som är ett stort land, lyckades Tyskland inrätta bara en enda Waffen SS-division där inhemska nazister och kollaboratörer ingick, medan andra länder ofta fick flera stycken. Någon division med polacker eller judar förekom aldrig, sade han.

De ryska historikerna tog upp frågan om den ukrainske nationalisten och nazikollaboratören Stepan Bandera och hans förband, ökänt för många mord.

Av de sovjetiska medborgare som ställde sig på Hitlers sida var ukrainarna inte den största gruppen. Det räcker att nämna ett namn: Vlasov*, sa Davies.

En del av de ryska historikerna tyckte att gästföreläsaren angrep deras fosterland och den ryska sanningen om att Sovjetunionen ensamt besegrade nazisterna.

Segern 1945 är den enda segern i historien ryssarna har kvar, sade Davies senare. I deras frågor hör man ekot av den gamla politiken. Den sovjetiska historieskrivningen ser inte krigets början i pakten Ribbentrop-Molotov (1939, då Stalin och Hitler i hemlighet kom överens om att dela upp Polen och östra Europa) utan i München och eftergiftspolitiken (1938, då Tjeckoslovakien tvingades överlämna Sudetlandet till Tyskland). Man måste skilja på historia och politik. En historiker måste ha mod. Utan samtal kommer vi aldrig framåt, sade Davies.

Den i Ryssland så utbredda tron på storheten och renheten i den Stora Segern är en grundpelare för den statliga religionen och den myt som hela den statliga ideologin bygger på.

Detta synsätt förekommer dessvärre inte bara i Ryssland, vilket Åsa Linderborgs artiklar är exempel på. Hon finner näring i att ”den nya högertolkningen säger att kriget var diktaturernas kamp och att det var hugget som stucket vem som vann”. Tack vare denna ”högertolkning” lyckas hon polarisera debatten och kan ostraffat njuta av att Sovjet (som hon påstår) vann kriget och bringade den socialistiska lyckan åt halva Europa.

Liksom de ryska historikerna i Moskva ser Linderborg Münchenavtalet och västmakternas eftergiftspolitik som orsaken till andra världskriget och avfärdar tanken på att Stalin skulle ha varit medskyldig till kriget. Och det har hon rätt att göra. Men problemet är att Linderborg politiserar och ideologiserar historieskrivningen och därmed påverkar den svenska allmänhetens uppfattning. Alla andra perspektiv syftar enligt hennes uppfattning till att ”misskreditera kommunismen”, vilket mången åt vänster hemfallen svensk måste avsky.

Kommunismen liksom nazismen behöver inte misskrediteras: de har misskrediterat sig själva. Att kalla det för historisk revisionism är avskyvärt. Likaså att påstå att det är högern som genererar denna historietolkning. I sin polemik med Stefan Ingvarsson (en av de många som upprörts över hennes skriverier) som påminde Lindeborg om historiska fakta försöker hon övertyga läsarna om att det är hans polska bakgrund som präglat honom och har gjort honom till ”historierevisionist” som inte vill inse Rysslands (Sovjets) stora insatser för mänskligheten.

Åsa Linderborg är lika arrogant som de ryska historikerna under Norman Davies föreläsning: ingen utifrån ska komma och påstå något annat än det som vi så gärna vill tro på. Vi har sanningen på vår sida! Det blir också en förklaring till hennes avväpnande bekännelse från 2009 att när Berlinmuren föll förvandlades den eufori som hon kände under Kommunistmötet i Budapest ”till sorg när hela hennes världsbild rasade samman”.

Eftersom jag själv har polsk bakgrund och har levt i ett totalitärt land vill jag uppmana Åsa Linderborg att lyssna på Norman Davies: Man måste skilja på historia och politik. En historiker måste ha mod. Utan samtal kommer vi aldrig framåt.

Det är väl inte troligt att Linderborg tar till sig dessa ord. Synd, för det nuvarande världsläget skulle nog gagnas av att man äntligen började göra en åtskillnad mellan historien och politiken.

*  Andrej Andrejevitj Vlasov (1900-1946) sovjetisk generallöjtnant, togs tillfånga av tyskarna och stred därefter på deras sida mot kommunisterna. Blev 1944 ledare för Ryska befrielsearmén (ROA) för att befria Ryssland från kommunismen. ROA var dock inte de enda tidigare sovjetiska medborgare i Hitlers tjänst; enligt uppskattningar rörde det sig om minst 650 000 soldater. (källa: wikipedia.se)

 Åsa Linderborgs artiklar:
1938: Pakten startade slakten >>
Tacka Röda armén för befrielsen >>
Muren föll och jag gick sönder >>