Nyligen publicerades i Polen ett dikturval av poeten Katarzyna Suchcicka. Samlingen bär titeln Dzikie krysztaly. Mysli – Tankar. Vilda kristaller och gavs ut i en tvåspråkig polsk-svensk version i Uppsalaöversättaren Lennart Ilkes fina tolkning.

Jag har under flera år följt denna poesi som, samtidigt som den är väldigt modern i sitt budskap, starkt knyter an till litterära traditioner och europeisk kultur i stort. Individen i Suchcickas poesi, fullt medveten om sin egen förgänglighet i förhållande till universum och evigheten, behåller samtidigt alla sina individuella drag:

Varje människa
är annorlunda (..)

I sin egen takt
öppnar hon sig
lever upp
rodnar (…)

”Varje”

Samtidigt präglas dikterna av övertygelsen att det är poesi och konst som utgör motgift till människans existentiella lidande. Detta specifika krav på att lämna efter sig ett avtryck, om så bara i poetisk form, dominerar ständigt Suchcickas poesi; som inre imperativ att söka sanningen. Suchcicka tvekar inte att ifrågasätta stela stereotypa tankesätt och vedertagna kulturella konventioner. Det viktigaste är att vara sann mot sig själv och sin egen natur. Huvudpersonen i dikten ”Asyl” säger:

jag är lycklig

helt enkelt

oberoende
av Människorna, Deras Samtal,
Omständigheterna
som är Avoga
mot min livaktighet
som Inte Tycker Om
min lycka

jag är lycklig
i mitt inre

Mänsklighetens historia handlar dock till stor del om relationer. Denna fråga berikas i Suchcickas poesi av en för henne typisk känslomässig ambivalens. De genomgående kvinnliga huvudpersonerna i dikterna är smärtsamt medvetna om att mänskliga relationer är långt ifrån perfekta, som i t.ex.
dikten ”Min smärta”:

Du nedriga
skändliga distans
människor emellan
som inte låter dem
närma sig varandra

Som om du dolde
misstankar mot andra

Sålunda avvisad
bortstött
går jag min väg gråtande
och mitt inre är tomt

Men de hade kanske ingenting att ge?

Frågan om kommunikationen människor emellan utgör inte bara ett av huvudmotiven i Suchcickas poesi. Den innehåller dessutom de dubbla per-spektiv som är så utmärkande för denna poesi: jag gentemot världen, men även världen gentemot mig. Alla bär vi ansvar för denna ”nedriga skändliga distans” mellan oss, alla bidrar vi till att skapa och bibehålla denna brist på empati som ofta präglar de mänskliga relationerna. Det är alltså inte alltför överraskande att nyckelordet och ett ständigt återkommande tema i Suchcickas lyriska värld är just kärlek, och:

(…)
Kanske
räddar den ingen
från att förvandlas
till ett lik
Men
den närmar världen
till kroppen

”Kärleksakt”

Kärlek mellan man och kvinna erhåller i detta sammanhang en specifik dimension: som en universell faktor krossar den alla tidsmässiga, territo-riella och rumsliga gränser. Suchcickas originella erotiska dikter utgör en essens av poetens genomträngande känslighet. Dessutom är de mycket utsökta i sin enkelhet, som t.ex. dikten ”Lampor i rörelse”:

Utanför fönstret
kör många bilar förbi

Men många är ändå inte mycket

Mycket är en
som envisas med att inte komma

Suchcickas poetiska verk undviker stora ord, fraser och högtidliga deklarationer. Med hjälp av subtila stilistiska medel ger hon dock läsaren inte bara möjlighet att njuta av dikternas utsökta språkliga virtuositet, utan speglar härigenom även sin egen ideologiska hållning. Språket används inte enbart för att ge form åt den poetiska fantasin, utan ger också uttryck för polemisk och inte sällan självironisk distans till allt som omger och begränsar oss.

Det är inte alltid lätt att återge – trots den skenbart klara språkliga dräkten – dikternas sofistikerade innebörd. Lennart Ilke har dock i den svenska tolkningen lyckats mycket bra med att fånga upp Suchcickas poetiska sfär

och dess viktigaste budskap, väl sammanfattat bl.a. i dikten ”Börda”:

Det finns
saker
som man inte säger

Det finns saker
som man skriver –
skriker