Solidaritetsikonen Lech Wałęsa. Foto: wikipedia

Klappjakten på förre presidenten och Solidaritetslegenden Lech Wałęsa fortsätter och nyligen talar historikern Sławomir Cenckiewicz i en artikel på högerportalen niezalezna.pl om fjorton myter kring Wałęsa, som enligt hans uppfattning var ett instrument i kommunisternas maktspel. Deras direktiv skulle ha bestämt över strejken på Leninvarvet i Gdańsk i augusti 1980 och Solidaritetsrörelsens framväxt fram till krigstillståndet 1981.

Cenckiewicz är historiker på IPN (Nationella Minnesinstitutet) och har lagt ner mycket tid på att försöka bevisa att Wałęsa var den kommunistiska säkerhetspolisens hemlige agent.

Hans teorier kommenteras av historieprofessorn Andrzej Friszke som är en framstående expert på det moderna Polens historia i OKO.press.

För att stödja sina teorier väljer Cenckiewicz dokument utryckta ur sitt sammanhang och är helt blind för dokument som motsäger hans påståenden. Han förstår mycket lite av Solidaritets historia och anda, skriver Friszke.

Cenckiewicz tar upp myten om Wałęsas berömda hopp över staketet till Leninvarvet. Han menar att Wałęsa egentligen skickades dit av de kommunistiska myndigheterna för att kontrollera vad som pågick på varvet. Han transporterades dit med en motorbåt och hoppade aldrig över det berömda staketet. Uppgifterna ska finnas i den dåvarande förste sekreteraren i polska kommunistpartiet Edward Giereks memoarer. Men andra källor, bland annat Politbyråns protokoll från åren 1980-1981 som IPN själv publicerat, visar tydligt att strejken på Leninvarvet i Gdańsk tog partiet på sängen. Det finns inga dokument som styrker att Wałęsa var en regimens man. Gierek led ett stort ett stort politiskt nederlag till följd av strejken och Wałęsa, och han ville gärna bygga konspirationsteorier om det som ledde till deras fall, konstaterar Friszke.

Det viktigaste dokumentet som rör strejken i augusti 1980 och Wałęsas roll i den, är ett stenogram från samtalen med varvets direktör som publicerades redan 1986 i Paris. Och det finns inga tvivel om att Wałęsa förhandlade ihärdigt, smart och envist, säger Friszke.

Det stenogrammet existerar inte i IPN-historikern Cenckiewicz värld.

En av hans anklagelser är att Wałęsa avbröt strejken. Förvisso, men det gjorde han eftersom han lyckats förhandla fram samtliga krav. Därefter anslöt han sig till andra strejker och ställde upp för dem.

Det krävde mycket mod att gå emot en majoritet av de strejkande som efter att ha fått löneförhöjning och garanti för sin egen säkerhet bara ville gå hem, säger Friszke.

Cenckiewicz föredrar att citera senare redogörelser från människor som av olika anledningar kom att avsky Wałęsa.

Friszke påpekar också att de dramatiska händelserna efter strejken – försöket att splittra den gemensamma strejkkommittén och Wałęsas entydiga ställningstaganden, hans förhandlingar med biträdande premiärministern Jagielski, hans förmåga att uppmuntra de strejkande m.m. – allt detta förtiger historikern Cenckiewicz. Men det var just detta som byggde upp Wałęsas starka position och legenden kring honom.

Andrzej Friszke punkterar även Cenckiewicz försök att blåsa upp den välkända konflikten mellan Wałęsa och Jacek Kuroń, en av grundarna till Kommittén för arbetarnas försvar (KOR). Cenckiewicz hävdar att Kuroń ville anklaga Wałęsa för samröre med säkerhetspolisen för att själv inta hans plats inom Solidaritetsrörelsen. Friszke menar dock att det är svårt att föreställa sig att den politiskt erfarne Kuroń skulle kunnat tro att det var möjligt att ersätta arbetaren Wałęsa med en yrkesoppositionell som dessutom var intellektuell.

Cenckiewicz ser inte skogen för bara träd, han väljer ut dokument men förmår inte läsa dem i deras sammanhang, säger Friszke. IPN-historikerns tankegång går ut på att konflikten mellan Wałęsa och Kuroń hade sin källa i att säkerhetspolisen krävde att Wałęsa skulle göra sig av med ”extremisterna” inom Solidaritet. I själva verket var det katolska kyrkan, där Wałęsa redan från början sökte stöd, som ville hålla KOR borta från Solidaritet. Här sammanföll kyrkans och kommunisternas önskemål: att Solidaritet skulle vara en renodlad fackförening utan politiska undertoner. Den bilden syns tydligt i bland annat kardinal Stefan Wyszyńskis dagböcker. Wałęsa befann sig i en rävsax – han höll sig nära den katolska kyrkan, höll Kuroń och KOR på distans, försökte intala kommunisterna att det inte fanns plats för radikaler inom Solidaritet, men – påpekar Friszke – lät inte kommunisterna arrestera KOR-aktivisterna Kuroń och Michnik.

Ett annat av Cenckiewicz ”avslöjanden” är den sensation som han bygger kring säkerhetspolisens anteckningar om valet av Wałęsa till ledare för Solidaritet. Men faktum är att ingen av hans motkandidater kunde stävja de redan växande konflikterna inom Solidaritet. Såväl för de kommunistiska myndigheterna som för katolska kyrkan var valet av Wałęsa mer önskvärt än valet av radikaler, vilket ju kunde leda till fler strejker och mer oro i landet. Även Väst såg Wałęsa som den bästa kandidaten. Hans seger i ordförandevalet var alltså inte resultatet av säkerhetspolisens ansträngningar.

Friszke menar att politik för Cenckiewicz innebär högljudda deklarationer, fientlighet och manifestering av ideologiska principer. Därför förstår han inte Wałęsas agerande och hans försök att bromsa den radikalism som växte bland gräsrötterna och hans ansträngningar att finna en kompromiss.

Sist men inte minst tar Friszke upp IPN-historikerns antydningar om att Wałęsa kände till att kommunisterna planerade att införa krigstillstånd – och inte informerade de andra. Det är mycket tunga anklagelser, som inte har stöd i några som helst dokument och källor. Alla inklusive katolska kyrkan och Solidaritet visste att situationen var allvarlig och att kommunisterna kunde försöka driva fram en konfrontation. De stenogram som finns tillgängliga från överläggningarna inom Solidaritet ignoreras av Cenckiewicz.

Wałęsas interneringstid beskriver Cenckiewicz som en orgie i mat och sprit men förbiser det faktum att Wałęsa, som var isolerad från omvärlden och av kyrkan uppmanad att kompromissa med kommunisterna, inte gav efter för påtryckningarna. Han lät sig inte brytas ner. Det vet vi från de rapporter som hans vakter sände sina överordnade.

Friszke understryker det svåra i att polemisera med Sławomir Cenckiewicz. Utmärkande för Cenckiewicz är en osedvanlig aggressivitet, oförskämdhet samt envis motvilja mot att läsa böcker och dokument. Han förstår inte heller tiden och Solidaritetsandan, han misstolkar Wałęsas spel med de halva löften som han gav för att sondera motståndaren och strax därefter drog sig ur. Cenckiewicz förstår inte att Wałęsa alltid velat ha en dialog och en kompromiss. Han vill i stället driva ett ideologiskt korståg mot Lech Wałęsa och mot alla han uppfattar som politiska motståndare, skriver professor Andrzej Friszke.

Dorota Tubielewicz Mattsson