Anne Applebaum.
Foto: Privat.
Redan i slutet av 50-talet fanns det folk som ansåg att det kalla kriget inte berodde på den kommunistiska expansionen utan på att USA ville ha öppna internationella marknader. På senare tid har en tysk forskare hävdat att Tysklands delning vållades av att västmakterna inte tillvaratog Stalins fredliga närmanden.
Anne Applebaum går till arkiven och kan konstatera hur djupt felaktigt det resonemanget är. Studierna resulterade i boken Järnridån, som anmäls av Gunilla Lindberg.
Anne Applebaum
Järnridån
Det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa 1945–1956.
Översättning: Margareta Eklöf.
Albert Bonniers förlag 2013.
1945 utmärktes bland mycket annat av en av de märkligaste folkomflyttningarna i Europas historia. Så inleder den amerikanska journalisten Anne Applebaum sin ambitiösa och generösa översikt över vad som hände i Östeuropa efter andra världskrigets slut.
Det var krigsfångar, deporterade, tvångsarbetande människor som av kriget tvingats hemifrån, och som nu sökte sig tillbaka till det som en gång varit deras land, deras stad.
Nu skulle de börja bygga upp sin värld igen – med den skillnaden att kommunismen skulle vara ledstjärnan.
Inte minst Polen, men också de övriga så kallade öststatsländerna var svårt härjade av kriget. Stalin skickade ut pålitliga, inom sovjetsystemet skolade, personer att leda uppbyggnaden av det nya samhället. Från början hade de instruktionerna att gå varsamt tillväga, att inte tala om proletariatets diktatur utan om demokrati och allians.
Eller som Walter Ulbricht ska ha sagt: Det måste se demokratiskt ut, men vi ska ha allt under kontroll.
Först måste man emellertid se till att folkets fiender tillintetgjordes. Redan under kriget företog Röda Armén massavrättningar – med Katyn som det mest avskräckande exemplet. Ett polisvälde byggdes upp, poliserna utbildades i konsten att övertala, muta, hota.
När broderfolken inte var så följsamma som man önskat ändrades taktiken efterhand, och ett terrorvälde bröt ut med utrensningar och våld som normala inslag i en paranoid verklighet.
Metoden var klar – man måste erövra ungdomen. Jazzen sågs som skadlig och förbjöds. I stället fick de unga sin skolning i ”opolitiska” ungdomsrörelser, andra rörelser som scouterna infiltrerades och förföljdes.
På samma sätt kuvades radion, personalen fick rätta sig efter regimens allt snävare politiska hållning. Man jagade statens inre fiender, konsten och litteraturen fick sina uttrycksmedel begränsade. All litteratur måste bli partilitteratur, konsten skulle vara socialrealistisk.
Ekonomin och femårsplanerna är ett kapitel för sig – ganska snart blev det uppenbart att de inte fungerade så bra. Men kollektivet var den enda rätta vägen, och privat företagsamhet skulle stävjas. Idealstaten skulle skapas, både ideologiskt och arkitektoniskt.
Applebaum går igenom område efter område och visar hur noggrant Stalin planerat genomförandet av den socialistiska idealstaten. Redskapet för att genomföra planen var hänsynslöshet och våld mot en motsträvig befolkning. Demonstrationer slogs ner med brutalitet, dissidenter fängslades eller misshandlades, ibland till döds.
Vid Stalins död 1953 inleddes ett försiktigt töväder, och sedan tog det trettiosex år innan Berlinmuren och kommunismen föll i Öst- och Centraleuropa.
En omfattande notapparat hänvisar till alla källor Applebaum studerat och ett omfattande personregister bidrar till att göra Järnridån värdefull, särskilt för dem som inte själva var med på den här tiden.
Den mycket smidiga översättningen har gjorts av Margareta Eklöf.
Gunilla Lindberg
