Den unge talaren iver sönder symbolen för EU.
Skärmdump från nyhetsportalen Natemat.pl

Barnens dag infaller i Polen den 1 juni och är en glädjens dag med arrangemang, presenter och uppmärksamhet.

Krönika
Dorota Tubielewicz Mattsson

Sedan ett par decennier får ungdomar också komma till tals i parlamentet den 1 juni, i närvaro av parlamentets talman får de delta i en barnens parlamentariska debatt enligt alla konstens regler. Detta har i alla dessa år varit ett utmärkt sätt att lära ungdomarna vad demokrati är, öka intresset för samhällsfrågor och tilliten till staten.

I år dök en ung man i tonåren upp i talarstolen, iförd en mundering påminde om den ultrakonservativa EU-motståndaren Janusz Korwin-Mikke. Han rev sönder EUs emblem och jämförde EU med Hitlers Tredje riket. Ingen reagerade. Inte talmannen, inte heller de andra ungdomarna som den dagen satt i plenisalen. Vad skulle hända om han rev sönder Polens flagga? Skulle talmannen inte reagera då heller? Han utför en symbolisk våldshandling inne i parlamentet. Därifrån är vägen till det fysiska våldet inte lång. I synnerhet om det tillåts från officiellt håll.

Man frågar sig vem hans föräldrar och lärare är. Hur uppfattar de världen och vad innebär det demokratiska samhället för dem? Var det de som lärde honom hatet? Var det de som lärde honom att dela upp folk i fiender och meningsfränder? Var det de som lärde honom att våld, om än symboliskt våld, är acceptabelt och tillåtet? Har ingen förälder eller lärare förklarat för honom vad EU:s flagga står för och vad demokrati i praktiken betyder? Har någon talat med honom om grundlagens funktion i det demokratiska systemet? Har något berättat för honom om mellankrigstidens nationalistiska rörelser och deras verksamhet? Förmodligen inte.

När Högsta domstolen slår fast att presidentens benådande av en korruptionsdömd politiker strider mot grundlagen meddelar hans kansli att domstolens utslag bara är en åsikt som några domare uttryckt. Så lär man de unga polackerna respekten för lagen och rättsstaten. Polens statsöverhuvud, som själv är jurist, bryter mot lagen och underkänner domare som inte låter sig kontrolleras av regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS).

Den ”goda förändringen” som PiS sedan ett och ett halvt år genomdriver är en postkommunistisk revolution som går ut på att avskaffa den konstitutionella demokratin i landet med en fungerande tredelning av makten. Den omfattar också formandet av den nya människan efter nazistiska och kommunistiska förebilder. Man uppfostrar barn och ungdomar som blir uttalat antieuropeiska, nationalistiska, bigotta och våldsbenägna.

Det luktar våld i dagens Polen. Ultranationalistiska paramilitära organisationer intar kyrkorna, våld mot utlänningar är vardagsmat, regeringspartiet flörtar med den extrema höger som öppet anknyter till nynazismen. Polisvåldet sopas under mattan och bortförklaras av makthavarna. Hatet och hoten florerar i de sociala medierna.

Detta är Polen år 2017. Det Polen som var påven Johannes Paulus II:s fosterland och som han hjälpte till att leda tillbaka till Europa (”från Lublinunionen till Europeiska unionen”). Det är samma Polen som födde den av kommunisterna mördade prästen, fader Popiełuszko, som lärde polackerna att ”övervinna det onda med det goda”, samma Polen som skapade Solidaritetsrörelsen som avsade sig allt våld.

PiS vill bygga sin egen stat, därför behöver partiet en egen grundlag som befäster partiets ledande roll och immunitet. Partiet kommer att behöva sina egna domare som ska döma efter partiets instruktioner, det kommer att behöva sina egna lärare som efter partiets ideologiska krav ska forma den nya generationen unga polacker.

Redan nu ser man tydligt att anarkin börjar breda ut sig i Polen. Och vägen till diktatur är inte lång. Men Jarosław Kaczyńskis och hans partis postkommunistiska revolution kommer i slutändan att misslyckas. På samma sätt som kommunismen led ett nederlag i Polen.

Dorota Tubielewicz Mattsson