Pan Jan i unga år…

Den 17 mars i år kallades det till årsmöte i Svensk-Polska Föreningen i Skåne. I kallelsen stod: ”Efter förhandlingarna berättar Thomas von Gegerfeldt om sin far Zygmunt Lakocinski…”

Lakocinski…?…. var låg nu de där två breven som hade dykt upp ur det förflutna för bara några dagar sedan?

Jodå, breven hittades och fick följa med till årsmötet. De var från Zygmunt Lakocinskis föräldrar, Józef och Jenny Lakocinski, och de var daterade Kraków den 5 januari respektive den 14 februari 1939. Båda var ställda till ett föräldrapar i Malmö, och i texten omnämndes – på tyska – det svenska parets Herr Sohn, ”en mycket angenäm, flitig och duktig ung man”.

Den unge mannen hade studerat ryska i Lund för professor Sigurd Agrell. De slaviska språken fascinerade honom och vid Lunds Universitet blev Zygmunt Lakocinski hans lärare i polska. Så kom det sig att han fick Zygmunts pappa Józef som privatlärare när han for till Kraków för att förkovra sig ytterligare i det språk som han hade blivit så förtjust i.

När han inte följde föreläsningarna vid Uniwersytet Jagellonski eller drack te och samtalade hos de vänliga Lakocinskis njöt den unge svensken gärna av ett stop miód i källaren bakom Kosciol Mariacki på Rynek. Och när våren kom svärmade han med den vackra studiekamraten Danusja i en hästdragen dorozka, vars kusk fick order att köra runt, runt i en av stadens parker.

Men krigets mörka moln tornade upp sig i väster, och den unge mannen måste ta båten tillbaka till det neutrala Sverige.

Vad hände med Danusja?

Jo, hon klarade sig igenom krigsåren, gifte sig och fick en dotter. Även den unge mannen gifte sig hemma i Sverige, två gånger till och med.

En vacker dag ringde telefonen hos den numera silverhårige och inte längre unge svensken. En mycket polsk stämma sa på engelska:

”Hallo, kommer pan Jan ihåg Danusja? Jag är hennes dotter. Får jag hälsa på?”

Som liten hade hon hittat ett foto av en, i sitt tycke, underskön ung man och fått veta att det var en svensk student som en gång i ett fredligt Kraków hade åkt droska tillsammans med hennes mamma. Sedan den dagen hade hon drömt om att leta upp honom.

Nu hade hon själv en liten dotter.

Birgitta Engfeldt är journalist.

Åren gick, det blev allt svårare tider i Polen, där Solidaritet kämpade för landets frigörelse från den kommunistiska diktaturen. Och ett, tu, tre flydde Danusjas dotter med sin lilla flicka till Sverige, gifte sig med en ung svensk och levde lycklig i alla sina dagar.

Kontakten med den före detta svärmiske studenten i Kraków behöll hon.

”Han kunde ju faktiskt ha blivit min far”, brukar hon säga.

Detta är alls ingen saga. Det vet jag, som är pan Jans andra hustru.

Birgitta Engfeldt

  PS. Breven från Józef och Jenny Lakocinski är nu i sonsonen Thomas von Gegerfeldts ägo. Han vill gärna skänka dem till den samling av Zygmunt Lakocinskis dokument som redan finns hos Universitetsbiblioteket i Lund.