Östeuropajournalisten Gunnel Arbin är välbekant för Bulletinens läsare. Hon har många minnen av Solidaritetstiden som hon gärna delar med sig av.
Den här gången berättar hon om ett besök i det klassiska motståndsfästet Bydgoszcz 1990 på inbjudan av demokratikämpen Jan Rulewski, som hon tio år tidigare intervjuat i Helsingborg.
I september 1990, alltså för snart 20 år sedan, var jag Solidaritets officiella gäst i Bydgoszcz, den stad i norra Polen, vars tyska namn är det åtskilligt mer lättuttalade Bromberg.
Staden var ett av de klassiska motståndsfästena i Solidaritets historia. Den 15 mars 1981, alltså ett drygt halvår före Jaruzelskis militärkupp på Luciadagen, krävde en skara aktivister att myndigheterna skulle godkänna det nybildade Landsbygdsolidaritet. En demonstration under ledning av Jan Rulewski trängde in i länsstyrelsens byggnad under avsjungande av patriotiska sånger. Polisen angrep demonstranterna med påkar och batonger, Rulewski och flera andra fördes till sjukhus med tänderna utslagna. Bilder av hjälten i sjuksängen togs och blev en symbol för kommunistregimens övergrepp mot obeväpnade demokratiförkämpar.
En orädd man
Rulewski var utan tvekan en orädd man – under militärtjänsten hade han velat bli kommandosoldat för att kunna bekämpa kommunisterna. Redan då hade han försökt fly från Polen men blivit fast och hamnat i det ökända rannsakningshäktet på Rakowieckagatan i Warszawa, i en cell på bottenvåningen som var fylld av en fruktansvärd stank.
Rulewski hade jag träffat redan i Helsingborg vid hans besök där på våren 1990. Jag gick på en presskonferens som representant för Sydsvenskan, ivrig att möta en av Solidaritets legendarer.
Sedan fick jag alltså inbjudan att besöka hans hemstad som Solidaritets officiella gäst, vilket visade sig bli en ganska stressfylld upplevelse. Värdarna ansåg sig förpliktigade att fylla varje timme på dagen med program. Dessutom skulle jag bara få bo en eller högst två nätter på samma ställe, ofta hos personer som jag aldrig förut träffat.
En av huvudpunkterna var ett besök på den stora färgfabriken, vars utsläpp färgade floden Brdas vatten chokladbrunt. Den direktör som ledde rundvandringen tyckte alls inte om, när jag förde utsläppen på tal – han ville visa mig fabrikens sportanläggning.
Han ringde genast till Solidaritetskontoret och klagade. Jag replikerade att som fri och obunden journalist hade jag ingen skyldighet att avstå från sakligt grundade frågor.
Tvisten bilades så småningom och jag skjutsades vidare.
Vem bör bli president?
En afton var det bjudning hos några Solidaritetsaktivister. Sedan vi tittat på ett program till minne av kravallerna i Gdańsk 1970, då militären dödade minst fyrtiofyra civila, fick jag den fråga som jag tidigare fått flera gånger denna höst, då Polens första fria presidentval på ett halvsekel skulle äga rum i november.
– Vem vill ni ha som president?
Jag tyckte frågan var fel ställd – jag var ju utländska och hade ingen rösträtt, men jag antar att människor var så osäkra inför denna nya situation att de ville ha råd utifrån.
– Geremek, svarade jag, eftersom jag respekterade denne framstående historiker.
– Men han är ju jude, sade en kvinna.
Jag blev nästan mållös av förvåning: – Vad spelar de för roll om han är jude eller blå i ansiktet, om han är en bra karl!
Kvinnan teg men min ilska växte och jag fortsatte:
– Jag har själv judiskt blod och det är jag stolt över! Faktum är att jag har en avlägsen judisk anmoder, men henne brukar jag alltid flytta fram några släktled när jag stöter på antisemitism.
En bataljon änglar marscherade fram och tillbaka genom rummet och vi lät ämnet falla.
Gladast över protokollet
Som gästande celebritet fick jag också göra ett framträdande i radion i Bydgoszcz.
Men det jag minne jag är gladast över är ett exemplar av protokollet från den överenskommelse mellan regeringen och strejkkommittén i augusti 1980, som innebar Solidaritets födelse. Det hade jag fått av facket på färgfabriken. Det står ännu i min bokhylla och luktar fortfarande fränt av någon av de kemikalier som förvandlade Brdas vatten till chokladfärgad soppa.
Gunnel Arbin
Faktaruta
Jan Rulewski, f. 1944 i Bydgoszcz i en arbetarfamilj. Tog examen som civilingenjör med mekanisk inriktning och fick anställning vid cykelfabriken Romet i Bydgoszcz, där han också fick patent för en uppfinning som effektiviserade produktionen. Tidigt engagerad i motståndet mot den kommunistiska regimen, där han särskilt blev aktiv i Landsbygdssolidaritet. Han blev också ledamot i Landskommissionen, Solidaritets styrande organ. Han var fängslad flera gånger. När han frigavs kunde han inte få något arbete i hemlandet utan blev sopåkare i Östberlin.
Rulewski har suttit i sejmen, polska underhuset, flera gånger. Sedan senaste valet är han senator för regeringspartiet Platforma Obywatelska, Medborgarplattformen.
