Daghus, natthus
Olga Tokarczuk
Ariel skrifter 30 2005
Övers. Jan Henrik Swahn

Olga Tokarczuk.
Foto: Joanna Helander

Olga Tokarczuk anses som en av det unga Polens främsta prosaister, och hennes bok Daghus, natthus är den som har nått flest läsare – också utomlands.

På ett samtidigt drömskt och naivistiskt rättframt sätt berättar hon om människor i sydvästra Polen, trakterna kring Wrocaw, som före andra världskriget var tyskt. Befolkningen fick efter kriget några dagar på sig att flytta; byaroch städer fylldes av nya invånare.

Ramen utgörs av samvaron mellan romanens jag och den jordnära grannen, perukmakerskan Martha. Insprängt i texten ligger berättelser om diverse mer eller mindre udda existenser – den skäggiga Kumneris och hennes märklige hävdatecknare Paschalis; den märklige skolläraren Ergo Sum, som under kriget åt människokött och sju år senare blev varulv; det unga polska paret som koloniserade ett övergivet tyskt och tungt möblerat borgarhem och levde ett perfekt liv – alla glider de förbi i en ström av ord, välformulerade meningar, oväntade konstruktioner och roande metaforer.

Det är som om själva den bergiga naturen minns människorna och deras märkliga levnadslopp.
Daghus, natthus känns som ett nerslag i en tillvaro, med drömmens förtecken. Livsöden rullar förbi, till synes utan att höra ihop, och berättaren tycks omedveten om läsaren, som när boken är slut glider ur drömmen utan att bli uppmärksammad.

Och jag, som läsare, har svårt att släppa Tokarczuks dröm, ideligen dyker hennes figurer upp i minnet, och jag kan inte låta bli att undra hur det går för knivsmederna, för familjen von Goetzen och för Krysia Panik som blev kär i sin dröm och reste för att leta upp honom.

Översättningen, som är gjord av Jan Henrik Swahn löper oerhört smidigt, fast jag undrar om han inte menar orten Swidnica i stället för Swidnicy.

Gunilla Lindberg