I kväll hölls den andra och avgörande valdebatten mellan president Bronisław Komorowski och utmanaren Andrzej Duda från oppositionspartiet PiS (Lag och Rättvisa).

Kommentar
Dorota Tubielewicz Mattsson

Sammandrabbningen var en väl genomtänkt föreställning. Klädda i nästan likadana kostymer och med röda slipsar stod kandidaterna bakom sina talarstolar, värdiga och respektingivande. I studion fanns det ingen publik som kunde distrahera debattörerna och få dem att tappa fattningen. Det var bara de två, programledaren och tv-kamerorna.

Debattörerna skakade inledningsvis hand med varandra. Eftersom Komorowski stannade kvar vid sin talarstol tvingades Duda gå en längre bit fram till Komorowski. Presidenten framstod som någon med större dignitet och pondus.

Sedan satte Duda igång med cirkus. Han plockade fram POs (Medborgarplattformen) flagga och ställde den på sin motståndares talarstol för att antyda att presidenten är beroende av partiet. Komorowski reagerade snabbt: med stor värdighet överlämnade han den till programledaren. Och där fick han en poäng. Att ställa den på golvet hade sett illa ut. Att låta den stå kvar på talarstolen – ännu värre.

Frågan om Förintelsen och pogromen i Jedwabne 1941 återkom i programledarens fråga om Lech Kaczyński, då justitieminister hade rätt när han 2001 efter rabbinernas protest förbjöd undersökning av de begravda offrens kvarlevor och därmed bidrog till att sanningen om Jedwabne förblivit ouppklarad. Komorowski påpekade att Kaczyński på det sättet respekterade judendomens traditioner och framhöll att det var ett svårt beslut att fatta. Duda gick då till frontalangrepp mot Komorowski och började än en gång tala om det brev han skrivit och som lästes upp i samband med 60-årsdagen av händelserna i Jedwabne. Istället för att tona ner sina insinuanta uttalanden från debatten i söndags, fortsatte utmanaren på samma spår: det var förtal av polackerna och angrepp på Polens goda namn. Komorowski påminde Duda om den vackra och gripande dikt som hans egen svärfar, poeten Julian Kornhauser skrivit om pogromen i Kielce, och för ett ögonblick tappade Duda fattningen.

Det blev inte bättre när Komorowski frågade varför parlamentarikern Duda röstat emot när landslaget i fotboll ville ha den polska örnen på sina tröjor. Och om han instämmer i att EUs flagga är en skurtrasa, som en av hans partivänner hävdar.

Är det inte brist på respekt för EU som Polen faktiskt är en del av, frågade Komorowski. Duda hade inget svar på det.

Även Smolensk-olyckan för fem år sedan, då dåvarande president Lech Kaczyńskis plan störtade och alla nittiosex ombord omkom, kom på tapeten. Duda gjorde allt han kunde för att slippa svara på om han ansåg att en explosion på planet orsakade katastrofen eller inte. I stället gick han i verbal närkamp med sin motståndare och lyckades delvis diskreditera den sittande regeringens utrikespolitik.

Polens relationer med den katolska kyrkan blev också ett hett ämne. På programledarens fråga om Polen är en konfessionell stat svarade kandidaterna som man kunde vänta sig. Duda sa nej men framhöll att den polska författningen ska skydda liv etc. Komorowski underströk å sin sida både kyrkans autonomi och statens oberoende av kyrkan.

Pensionsåldern och EUs antivåldskonvention fick också tjäna som slagträ i debatten. Och inte oväntat handlade det om att ”arbeta tills man dör” och vem som ska betala för den av PiS och Duda utlovade sänkningen av pensionsåldern, om angrepp på den ”polska familjen och kristna traditionen” och att motarbeta misshandel av kvinnor och barn.

Komorowski försökte nagla fast bilden av Duda som en politiker som vill införa en ny medeltid i polsk politik. Duda i sin tur framställde Komorowski som indolent och ombytlig.

Liksom förra gången var Komorowski mest logisk, försonlig och kompetent. Det är dock inte säkert om det fortfarande går hem hos de osäkra väljarna att skrämmas med tidigare PiS-styre i landet.

Dudas aggressivitet och tal om det polska folkets enighet, kristna värderingar och obefläckade natur som alla bara vill förstöra känns både otidsenligt och löjligt. Men det går säkert hem hos mången polsk väljare. Hans demagogiska utläggningar kan visa sig vara mycket effektiva. Och det trots att han alltför ofta inte svarar på frågorna (som den om det extrajobb som han uppenbarligen inte hade rätt att åta sig). Istället provocerar han med käbbel och hårda ordväxlingar.

Presidentvalet på söndag blir utan tvekan en rysare vi inte skådat på länge.