Andrzej Stasiuk.
Foto: Kamil Guba.

Det finns böcker som ska avnjutas långsamt och eftertänksamt. Som ett årgångsvin. Smakerna och tankarna ska uppenbara sig allt eftersom, blandas med varandra och därmed skapa helt nya smakupplevelser och tankesensationer.

Sådan är Andrzej Stasiuks senaste bok, Vägen till Babadag (Jadac do Babadag), just utkommen på Ersatz förlg, i en översättning som står sig väl av Tomas Håkansson.

Det är en resa genom Europas okända och glömda delar: Albanien, Slovakien, Rumänien, Moldavien och även Polen. Stasiuk reser genom dessa länder och upptäcker dem med bil, med tåg eller till fots. Han är inte intresserad av museer, sevärdheter och historiska byggnader. Hans väg går genom småstäder, byar och avkrokar. Det är människor i dessa gudsförgätna delar av Europa, primitiva, eftersatta, smutsiga, fattiga och på något sätt ”sämre” som står i fokus för hans intresse. Stasiuk sjunker in i miljöerna och skildrar dem eftertänksamt utan att förstöra dem med sin närvaro. Han tecknar mycket suggestiva bilder av platser han besöker där han finner skönhet och genuinitet. Det är platser där seder och bruk inte förändrats på århundraden, där människor lever och tänker som för hundra år sedan.

Ett myller av personer, händelser och platser skildrar de fenomen som vi numera sällan reflekterar över. Människans band med jorden och djuren ser vi som något otidsenligt. I Stasiuks bok är det något mycket djupt förankrat i människans medvetande.

Stasiuk ser inte framåt. Istället blickar han bakåt, han ser in i det förflutna, i det som varit och det som format människors liv och tankesätt. Och det säger författaren själv: jag bryr mig inte vad som händer med oss i framtiden: jag är däremot mycket nyfiken på vad som varit i det förflutna.

Och mycket riktigt handlar hela boken om det som varit.

En läsare som söker spänning och handling söker det förgäves. Det är en intressant bok för den eftertänksamme och kulturintresserade.

Dorota Tubielewicz Mattsson