Peter Englunds läsvärda bok om drottning Kristina tar också upp hennes relationer till Polen. 1772 abdikerade den siste Vasakungen från den polska tronen och Kristina arbetade hårt för att efteträda honom – vilket var ett såväl politiskt som ekonomiskt projekt. Men polackerna valde i stället den polske prinsen Michal Wisniowiecki, som nästan direkt efterträddes av hetmanen Jan Sobiecki – mannen som slog turkarna vid Wien.

Silvermasken
Peter Englund
Albert Bonniers Förlag 2006

Peter Englund
Foto: Cato Lein

Det är en ren och skär njutning att läsa Peter Englunds välavvägda lilla biografi (183 sidor) över drottning Kristina, vars starka personlighet har intresserat och förundrat många ända fram till våra dagar.

För Europa var hon inte bara den kulturella regenten i det kalla landet i norr – hon var också dotter till Gustav II Adolf, protestantismens främste förkämpe. Det väckte stort uppseende när hon abdikerade, lämnade Sverige och konverterade till katolicismen.

Englund gör en sympatisk – och empatisk –  genomgång av den forskning som finns om tänkbara anledningar till dessa drastiska steg. Och han funderar utifrån 1600-talsmänniskan Kristinas personlighet, som den visar sig i hennes brev och handlingar.

Att vara monark innebar i hög grad att ha krav på sig i 1600-talets Sverige: man skulle inte bara omfatta statsreligionen – det var också viktigt att skaffa landet en tronföljare. Kristina ville varken det ena eller det andra. Hon beslöt att lämna tronen och landet, att byta religion.

Det innebar inte att hon tänkte stå vid sidan av det politiska livet. När hon flyttat till Rom fortsatte hon att spela en stor roll i den europeiska politiken där stormakterna Frankrike och Spanien låg i ständig fejd.

Som politisk person är hon också är intressant för sin koppling till Polen. Dels för att den svenska aristokratin oroades över att hennes nästkusiner, de polska kungarna, skulle lufta sina krav på den svenska tronen om Kristina inte lämnade efterlämnade någon tronarvinge. Dels – efter abdikationen – när hon själv gjorde anspråk på den polska tronen.

Englund redogör skickligt för Kristinas politiska manövrer för att lösa problemen och nå sitt mål: att lämna landet.

Efter abdikationen var Kristina i ständig penningknipa, och förhandlingar med den franske kardinalen Mazarin tycktes bland annat kunna leda till en ny tron. Som monark utan land var hon visserligen inflytelserik men utan maktbas. Neapel var i aktuellt, liksom suveräniteten över Bremen. Inget av de två projekten gick i lås, och när den siste polske vasakungen abdikerade 1672 anmälde Kristina sitt intresse av att ta detta enorma och rika land i besittning. Dels var hon ju släkt med de polska Vasakungarna, dels hade hon inga barn – vilket skulle passa utmärkt eftersom Polen ju var ett valrike, tyckte Kristina. Påven, Clemens IX som Kristina själv hjälpt till ämbetet, gav henne sitt stöd. Det visade sig att polackerna visserligen uppskattade att hon var av Vasaätten, men en kvinna på tronen och dessutom en som inte ville ha barn – det blev för bra för de polska magnaterna.

Kristina tappade intresset, men när den nye polske kungen Jan Sobieski slog turkarna vid Wien 1683 skrev hon och hyllade honom för bragden.

Gunilla Lindberg