I början av 2019 fick jag en bröllopsinbjudan. Min brorsons dotter, Emilia från New York, skulle gifta sig i Polen den 12:e juli. Hon hade åkt till Wrocław för att studera till tandläkare, där hon träffat Andrzej, som utbildade sig till gruvingenjör. Kärlek uppstod. 

Jag blev verkligen glad över inbjudan och bestämde mig för att delta. Började med att resa till Szczecin. Vidare med flyg till Kraków. Där upptäckte jag att mitt bagage hade kommit på avvägar – det dök inte upp på bandet. Väskan var borta tillsammans med mina bröllopskläder, mediciner och presenter. Vad gör man? 

Anmälde förlusten till flygplatspersonalen som noterade alla detaljer om väskan och mina kontaktuppgifter. Hon försäkrade att mitt bagage skulle skickas med kurirtaxi till adressen där jag skulle bo under bröllopet. 

Nu började jag att fundera på hur jag skulle ta mig till platsen för bröllopet, någonstans i polska Karpaterna. Ringde till brudens far och fick veta att jag inte var ensam om att behöva hjälp. På ett hotell i Kraków fanns fyra amerikaner som skulle hämtas. Jag tog en taxi dit. 

Hade en lösning på allt

Sedan blev vi upplockade av en chaufför som – efter vad han sa – kände igen familjens leende. Jag berättade om mina problem med bagaget och detta var en man med kontakter.

– Min fru är apotekare, hon löser detta åt er! Min svärmor äger en klädaffär! Låt mig ringa ett par samtal så löser vi detta!

Den trevlige chauffören verkade ha lösningar på alla problem under hela resan. När vi kom fram till Gorlice bjöd han in oss allihop till en praktfull villa och ett traditionellt polskt middagsbord och trevligt sällskap. Efteråt blev jag avlämnad vid hotellet där rum hade reserverats för samtliga bröllopsgäster. Jag väcktes nästa morgon av ett telefonsamtal om att min väska kommit tillrätta och skulle levereras till mitt rum. En stund senare kom den också, och sedan var jag redo att möta alla mina släktingar som tagit in på hotellet. Vi fick tillbringa en eftermiddag och kväll tillsammans innan bröllopet.

Folkdansare och musikanter 

Bröllopet började klockan två på eftermiddagen hemma hos brudens kusin.

Brudgummen kom med en stor grupp folkdansare och musikanter som dansade och spelade. Allt enligt gammal łębkowisk tradition. I en stor rund soffa satt de närmaste anhöriga. Brudparet knäböjde framför var och en av dessa för att tacka. Allt medan de övriga närvarande sjöng. 

Efter denna ceremoni ordnades gästerna in i ett långt tåg för att gå till den 500 år gamla ortodoxa kyrkan. 

Vodkamutor

På vägen till kyrkan hade ortsbefolkningen byggt upp vägspärrar. För att passera avkrävdes bröllopståget mutor i form av vodka. De som vaktade dessa vägspärrar nöjde sig inte förrän de fått 3 till 4 flaskor. Då först kunde vägen öppnas igen. Men snart dök en ny vägspärr upp, igen och igen. Sedan bröllopsföljet betalat 12 flaskor sprit i mutor nådde det fram till kyrkan. På kyrktrappan mötte prästen det unga paret och höll ett låååångt tal samt sjöng. Därefter fick följet stiga in i kyrkan och brudparet ställa sig framför altaret. Den två timmar långa vigselceremonin började. Tre ortodoxa präster rörde sig runt altaret, höll långa tal, sjöng och välsignade med mycket rökelse. Det unga paret svor varandra evig kärlek och trohet. Växlade ringar och kröntes med kronor på sina huvuden. Allt var mycket högtidligt och väldigt annorlunda för många av oss gäster.

God mat hela natten

Därefter följde fotograferingen av brudparet framför kyrkan tillsammans med alla gäster, 280 personer. Sedan följde den inte helt okomplicerade förflyttningen i en bilkortege till bröllopsfesten. 

Bröllopsmiddagen bjöd på fantastiskt god mat. Mera mat och ännu mera mat, varma, kalla och grillade rätter. Allt serverades hela natten. Allt medan dansmusik spelades och folkdansare uppträdde. 

Łębkowierna är ett minoritetsfolk i polska Karpaterna. De har sitt eget språk, sin egen kultur, sin egen religion och har bevarat sina traditioner. 

För mig var det en väldigt fin upplevelse att få lära känna denna folkgrupp och deras seder.

Janina Järn