I fyra år granskade journalisten Anna Bikont pogromen i Jedwabne sommaren 1941. Hon var en av dem som förfärats vid läsningen av den polsk-amerikanske historikern Jan Tomasz Gross’ bok Neighbors (Grannar) från 2001, där det stod klart att pogromen iscensatts av befolkningen i staden.
Bikont ville ta reda på vad som var orsaken till det väldiga hat som måste ligga bakom en aktion som denna.
Hennes bok, Vi från Jedwabne, har nu kommit på svenska.
Anna Bikont: Vi från Jedwabne
övers. Irena Grönberg, Atlas förlag 2014.
Anna Bikont.
Foto: Marcel Lozinski.
Ett helvete av hat …
så beskriver ett av vittnena till pogromen i Jedwabne sommaren 1941, då ortens judiska befolkning jagades med vapen och järnrör, föstes in i en lada som stacks i brand.
Citatet kommer från Anna Bikonts vid det här laget mycket omskrivna bok Vi från Jedwabne.
I Polen talade man länge ganska tyst om Jedwabne; man förutsatte att nazisterna låg bakom dådet. År 2001 publicerade den polsk-amerikanske historikern Jan Tomasz Gross sin uppmärksammade bok Neighbors (Grannar), där han konstaterade att förövarna var offrens katolska grannar.
Boken möttes med misstroende i Polen, men Jedwabne översvämmades av journalister från hela världen. En av dem som kom var Anna Bikont, journalist på tidningen Gazeta Wyborcza, som själv ville ta reda på vad som fått vanliga polacker att visa sådan grymhet. Och där börjar Vi från Jedwabne.
Bikont läser de dokument som finns – bland annat från rättegången 1949, då tolv personer dömdes för mordbranden, och följer upp den med att intervjua vittnen och förövare som ännu är i livet. Hon reser runt i Polen, Israel och USA för att träffa vittnen, som mer eller mindre motvilligt berättar. Många av dem som bor kvar i Jedwabneområdet vill inte prata, oavsett om de var vittnen, förövare eller överlevare. Man känner skam över det som hände.
Antisemitismen frodades under mellankrigstiden, både i Europa och Ryssland, inte minst i de fattigare landsdelarna. Några exempel i Polen är jordbruksreformen 1929, då judarna tvingades göra sig av med all jordbruksmark, och indragna skolbidrag till judiska skolor 1937.
Kyrkan eldade på, präster påpekade i sina predikningar att judarna dödat Jesus. Skulle judiska barn få gå i skolan tillsammans med ”polska” (katolska) barn, skulle judiska lärare skulle få undervisa i ”polska” skolor, skulle ”polacker” handla i judiska butiker?
Många judar var dessutom kommunister, vilket bidrog till hatet. 1941 kontrollerade Röda armén de östra delarna av Polen. I sovjetsamhället inrättades s.k. fabriksskolor och där var det företagsägare och överklass som låg illa till. Framtidsutsikterna för judiska elever verkade klart bättre, och katolska polacker kände sig undanträngda. De misstänkte att judar som anställts i administrationen hjälpte kommunisterna att göra upp listor över polska patrioter som skulle deporteras till Sibirien.
Sådan var stämningen när nazisterna kom 1941. De släppte ut katoliker som satts i fängelse av sovjetryssar – katoliker vars familjer ofta redan deporterats. Och katolikerna misstänkte att judarna medverkat till internering och deportation.
Många av de katoliker som var med på den tiden säger till Bikont att initiativet var tyskarnas. Andra påpekar att det trots allt var polacker som med glädje gav sig på judarna. Trakasserier hade pågått länge, delar av den manliga befolkningen kunde ge sig ut på kvällarna för att banka judar.
Dagarna före den 11 juli 1941 hade pogromer skett i andra byar i närheten. Jedwabnejudarna var förvarnade, en del lyckades ta sig därifrån, gömde sig hos släkt och vänner i andra städer. Andra trodde inte att det skulle bli ”värre än vanligt”.
När stadens judiska män, kvinnor och barn, motades in på torget i Jedwabne för att förödmjukas var det alltså ingen ny företeelse. Nu skulle de rensa ogräs, sade man. De tvingades bära runt på en Leninstaty och sjunga kommunistsånger, medan grannar stod runtomkring med påkar i händerna och flinade.
När någon föreslog att de skulle fösas in i en lada utanför stan, när man hällde på fotogen och tände på – då övergick mobbningen i pogrom. Enligt flera vittnen var initiativet tyskt, men polackerna – katolikerna – verkställde entusiastiskt.
Beskrivningarna av hur man såg till att alla judar letades upp, misshandlades och dog är fruktansvärda. Barn som försökte springa därifrån fick benen knäckta innan de kastades in i lågorna.
Det nämns också i något vittnesmål att man måste se till att inga judar överlevde så att de kunde berätta om vad som hade hänt.
Efteråt tog de katolska invånarna över sina grannars ägodelar – hus, gårdar, butiker, fabriker och inventarier. Det var så en stor del av den polska medelklassen påbörjade sin klassresa, skriver Stefan Ingvarsson i bokens förord.
Bland de mest aktiva vid torget i Jedwabne var Karol Bardoń och bröderna Zygmunt och Jerzy Laudański. I rättegången 1949 dömdes Bardoń till döden och de två bröderna till långa fängelsestraff. Dödsstraffet omvandlades till fängelse, och bröderna Laudański släpptes ut efter drygt halva tiden. Liksom då hävdar de idag att judarna självmant gick ut till ladan, att det var tyskarnas initiativ och att de fick ”polackerna” att tända på. Det har också varit den bekvämaste uppfattningen, den minskar förövarnas skuld. Det var vanliga hyggliga polacker och några ligister, sa man fram till 2001.
Det är oklart hur många judar som mördades i Jedwabne – på en minnestavla stod det 1600, enligt andra uppgifter fanns det bara runt 400 judar i staden. Antalet är naturligtvis inte det viktiga, utan det faktum att nationalistiska stämningar kan förmå människor i utsatta tider att begå illdåd.
Pogromerna hade pågått öster om Bialystok hela sommaren 1941 och Bikont citerar en polsk historiker som studerat 1800 (!) pogromer i Ukraina. Han menade att aktionerna inte kunde vara spontana. Det fanns ett tydligt mönster – en tids seriösa trakasserier utmynnade i att många judar dödades, t ex i mordbrand.
Nu ska man inte glömma att många katoliker också såg med fasa på vad som hände, som med risk för sin egen säkerhet gömde grannar i utrymmen under källare och svinstior, som smög ut med mat och ljög om varför de plötsligt behövde så mycket bröd. Som Stefan Ingvarsson påpekar i förordet avrättades 50.000 polska katoliker av nazisterna för att de hade hjälpt judar. Polacker är också de som oftast hedras med Yad Vashem-institutets hederstitel Rättfärdig bland folken.
Men det finns i alla länder anledning att vara observant, så att inte liknande händelser breder ut sig i vår tid.
2011 fick Anna Bikont European Book Prize för boken My z Jedwabnego. Tadeusz Slowianeks pjäs Vår klass, som har nypremiär i Stockholm i slutet av januari, bygger på intervjuerna i Bikonts bok.
Gunilla Lindberg
