Tadeusz Cynkin.
Foto: Christer Lindström

Vad kan man lära sig av ett underkuvat lands erfarenheter, frågar Tadeusz Cynkin, när han summerar sitt liv. Att man ska studera, studera och studera för att förhindra att karaktären bryts ner. Att göra det som ett slags knark för att få en reserv som man kan ha nytta av – en skattkammare att ösa ur.

Han frågar sig också var gränsen mellan anständighet och servilitet går – det är viktigt att göra sitt bästa, att leva som en anständig person utan att förfalla till servilitet.

Och det här är nyckeln till Cynkins liv, som han beskriver det i sin bok, Zycie warte zycia just publicerad på svenska med titeln Ett liv värt att leva.

Det är en berättelse från en helt annan värld – Cynkin föddes 1920, växte upp i det nyss åter självständiga Polen, och hade just börjat läsa vid universitetet i Lwów när kriget bröt ut.

Vi var indoktrinerade att tro att Polen var en stark stormakt, skriver han, och var helt omedvetna om den hotande katastrofen.

Men grundläggande militärutbildning fick de redan i gymnasiet.

För dem som bodde i östra delen av Polen kom fronten österifrån – Hitler och Stalin hade ju enats om att dela landet i två delar. De första krigsåren tillbringade Cynkin liksom många andra i fängelse bland löss, latrinhinkar, svält och sjukdomar.

När han släppts fri 1941 vill han ansluta till general Anders polska armé – och måste ta sig till Tasjkent trots kriget. För att få mat tar han tillfälliga påhugg, ibland måste han ta värvning som sovjetisk soldat. Men flera gånger smyger han undan och får jobb i små byskolor som tysklärare. Det tar tid, och han missar den polska armén. Då anmäler han sig i stället hos Polska Patrioters Förband, som organiserades under sovjetiskt beskydd. Han sköter sig väl och får efterhand befäl över sin egen bataljon.

Beskrivningen av krigets kaos är saklig osentimental och häpnadsväckande detaljerad. Uppenbarligen utrustad med ett fantastiskt minne kan Cynkin nämna en lång rad krigskamrater, samtal, krigshandlingar. Han har byggt stridsvagnshinder i Sovjet, marscherat mot Warszawa och var med om slutstriden i Berlin, som avslutade andra världskriget.

Under Folkrepubliken fortsatte han sin militära karriär och avancerade till överste vid 28 års ålder. Sedan råkade han i onåd hos makthavarna, fick order att avbryta kontakten med brodern i USA, degraderades. Då återupptog han sina studier och avlade examen på Handelshögskolan i Warszawa, och blev chef för militärutbildningen vid Jagellonska universitetet i Kraków. På 50-talet valdes han också in i sejmen och deltog i arbetet med stort engagemang. Gick flygarutbildning och flög mellan parlamentet i huvudstaden och väljarna i Kraków.

1959 blev det andra bullar. Han skickades abrupt till Militärakademin i Moskva – med omdömet ”ett amerikavänligt ogräs” i bagaget. Som alltid gjorde han sitt bästa, pluggade intensivt, men fick sämre betyg än han gjort sig förtjänt av. Sedan är det slut med studierna i Moskva, och han började känna sig som militärens svarta får. Då blev han chef för militärutbildningen vid Marie Curie-Sklodowskas universitet i Lublin.

Emellertid har inrikesministeriet samlat information om honom, han kallas till förhör och döms så småningom till tre års förlust av frihet, medborgerliga rättigheter, heder och ära.

I fängelset i ungdomen kände jag mig som en hjälte, skriver han, men här kände jag mig som en misshandlad hund.

Äktenskapet, som så romantiskt ingåtts under kriget, gick i stöpet. 1966 gifte han om sig och 1971 fick han tillstånd att utvandra till Sverige med familjen. Via en bekant militär kom han in i översättarbranschen, och efter en tid tog han själv över företaget. Han arbetade med samma energi som tidigare, inställd på att inte spara någon möda för att nå ett gott resultat.

1989 föll kommunistregimen, men Tadeusz Cynkin stannade i Sverige.

Nu har han samlat anteckningarna om sitt liv till en bok, ett liv som gick upp och ner. Trots att den kommunistiska regimen ogillade hans politiska inställning använde man sig av hans stora arbetskapacitet. Gång på gång fick han nya uppdrag, men bristen på entusiasm för det totalitära systemet innebar bakslag i karriären.

Nu bor Tadeusz Cynkin i Sverige, och efter drygt fyrtio år här konstaterar han att här finns mycket att lära sig, och i Sverige är man inte främmande för att lära sig av andra länder. Och det är detta som är det viktiga – man måste lära sig hela tiden, man måste göra sitt bästa. Då blir livet värt att leva.

Gunilla Lindberg