Katarina Stoltz är en ung svenska som hittat sina rötter i Polen där hennes mor växte upp. Hon känner sig mer hemma i Warszawa än i Stockholm, men de vänner hon har här är allesammans uppvuxna i Sverige.

Katarinas intresse för fotografering och gedigna utbildning har fört henne till en av Storbritanniens stora nyhetsbyråer, där hon periodvis är ansvarig för att viktiga händelser bevakas och förmedlas ut i världen.

Katarina ingår i Bulletinens ungdomspanel.

Ett ögonblick, Katarina Stoltz,

hur kommer det sig att en svensk tjej blir pressfotograf i Warszawa?

Katarina Stoltz är helt klar över vad som drog henne till Polen:

– Jag reste hit för jag ville ha tag i mina rötter. Min mamma är judinna och kommer från Polen, säger hon. Genom att köpa sig en falsk identitet lyckades mina morföräldrar undvika gaskamrarna. De bodde i Kraków med sina två döttrar, min mor och hennes yngre syster. I princip alla andra i släkten dog i de nazistiska dödslägren.

När Katarinas mor i slutet av 60-talet förstod att de antijudiska strömningarna i Polen ökade, tog hon sin yngre syster med sig och flydde till Sverige. Och på flyktingförläggningen på Örenäs slott i Skåne träffade hon Katarinas far. De flyttade till Lund, modern började spela klezmer och sånt med en judisk musikgrupp, Glickers, berättar Katarina.

Kontakten med det judiska

– Det var min första kontakt med den judiska kulturen. Jag uppfattade snabbt att det var något särskilt med det judiska, men mormor ville inte svara på mina frågor, hon ville inte rota i det förslutna. Så litteratur, musik och film blev mina ingångar till det judiska, och som barn sa jag att jag kom från tre länder: Sverige och Polen och Judaland. Jag blev ju medveten om Förintelsen, och i mitt specialarbete i psykologi diskuterade jag hur man överlever Förintelsen, skapar sig ett nytt liv, bildar en ny familj när alla runtomkring en har dödats.

Efter studenten jobbade hon på kibbutz i Israel, men trivdes inte:
– Stämningen var så politisk. Israeliska tjejer skiljer sig mycket från europeiska, de gör militärtjänst och lever med det judiska på ett helt annat sätt. Jag tror att jag var mer sökande …

För att bättra på engelskan reste hon till London, och därefter blev det skrivarkurs på Öland. Där blev hon intresserad av journalistik. Stockholms Filmskola kom därnäst. Och så kom hon in på TV-produktionslinjen på Kalix folkhögskola.
– Jag såg det som ett tecken att jag kom in, de tar bara in fyra elever i taget på varje linje, säger Katarina.

Tog mycket bilder

Efter två års slit med TV-serier på SVT Drama stack hon iväg till Guatemala och Mexico för att lära sig spanska och bara få ”vara”.

– Jag tog väldigt mycket bilder med en liten pocketkamera. Då märkte jag att jag inte tog typiska turistbilder utan att jag ville säga något mer med mina bilder. Det var då som jag insåg att jag hellre ville jobba med det dokumentära än det fiktiva.

Hemma igen tog Katarina sig en funderare. Hon var 28 år, trivdes inte i Stockholm, blev inte inspirerad av att jobba på SVT och hade inte träffat någon person som var tillräckligt speciell för att hon skulle stanna i Sverige. Hon packade väskan än en gång och åkte till Kraków för att lära mera om stillbildsfotografering.

På rätt plats vid rätt tillfälle

– Från första dagen fick jag känslan av att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, säger Katarina förtjust. Jag var lärling hos en av Polens bästa pressfotografer och Polen var precis på väg in i EU. Jag hade hittat det yrke jag letat efter.

Hon kände sig direkt mer hemma i Polen än i Israel.

– Folk säger att min personlighet är mycket mer polsk än svensk. Mitt temperament och min lust att prata med folk i affären eller på jobbet passar bättre här, men jag saknar vikten av att vara ärlig och den djupa vänskap man bygger upp i Sverige. Det är lätt att få polare här, men av mina vänner i Warszawa är de flesta som jag, uppväxta i Sverige!

Fantastiskt roliga uppdrag

Sedan 3 år arbetar Katarina för Reuters. Två fotografer ska täcka hela Polen, och fyra månader om året när chefen är borta är hon ensam om ansvaret och jobbet.

– Men jag har haft fantastiskt roliga uppdrag, Polens inträde i EU, minneshögtiden 60 år efter befrielsen av Auschwitz, parlamentsval, presidentvalet, påvens besök, Miss World och många andra intressanta mindre jobb.

– Alla borde definitivt åka utomlands en tid, funderar hon. Men man måste kunna språket – Polen är inget lätt land att jobba i om man inte kan språket eller förstår kulturen. Det gäller att ha vassa armbågar och inte vara känslig för den råa polska humorn eller för att det att korrumperat, att allting tar mycket längre tid och att folk inte alltid menar det de säger!

– Och för min del, jag har snart varit här i fem år, kanske är det bra att byta stad för ny inspiration?

Gunilla Lindberg