Sverige har upplevt sin första självmordsbombare. I politisk protest sprängde sig en man med irakiska rötter nyligen till döds på Drottninggatan i Stockholm.

För drygt hundra år sedan begick en ung man i Finland ett politiskt attentat, varefter han sköt sig själv. Han hette Eugen Schauman, var av svensk släkt och tillbringade barndomsåren i det av uppror jäsande Polen.

Journalisten Gunnel Arbin berättar om den finske frihetshjälten som i barnaåren lekte i Radoms böljande landskap.

”Gratulerar till att vara far till en hjälte!” Så telegraferade entusiastiska polska exilstudenter i Paris till den finländske senatorn Fredrik Wilhelm Schauman i juni 1904. Några dagar innan, den 16 juni, hade senatorns son Eugen skjutit den ryske generalguvernören Nikolaj Ivanovitj Bobrikov i trappan till senatsbyggnaden i Helsingfors.

Som tjänsteman hade Schauman tillträde till byggnaden och det uppstod inga misstankar när han – med browningen i fickan – mötte tsarens rikt galonerade representant i trappan. Han avlossade tre skott mot Bobrikov och två mot sitt eget hjärta. Några unga män hade tillsammans planerat mordet under en tid.

På väggen till trappavsatsen sattes senare upp en minnestavla med Eugens namn och den latinska inskriften Se pro patria dedit (Han gav sig själv för fosterlandet).

Förryskningens representant

Bobrikov sågs som den främste representanten för förryskningssträvandena i Finland under ”ofärdsåren” i början av förra århundradet. Dittills hade Finland, som upphöjdes till ryskt storfurstendöme efter erövringen 1809, haft vidsträckt självstyrelse med egna lagar, egen författning och egen armé.

Dittills hade också de ryska tsarerna, som var storfurstar av Finland, varit ganska populära. Alexander II sammankallade den finska lantdagen 1863 och lovade respektera ett konstitutionellt monarkiskt styrelsesätt. Därför restes en staty av honom som fortfarande står kvar mitt på Senatstorget. Även hans efterträdare Alexander III var omtyckt i Finland, han semestrade gärna i sin fiskarstuga nära Kotka på sydkusten.

Men Rysslands siste tsar, Nikolaj II, var starkt beroende av sina konservativa rådgivare och bestämde att Finland mista sitt självstyre. Armén skulle bli en del av den ryska och ämbetsspråket skulle bli ryska i stället för svenska och finska. Kejsaren skulle stifta lagarna tillsammans med ryska riksrådet i stället för med finska lantdagen.

Detta tillkännagavs i Februarimanifestet 1899, som gällde fram till november 1905. En protestskrivelse med tusentals underskrifter överlämnades till tsaren men hade ingen verkan.

Lekte med kosackerna i huset

Vem var då Eugen Schauman? Hans familj, som adlades redan på 1600-talet, gick liksom så många finländare i rysk tjänst. Fadern, Fredrik Wilhelm Schauman, blev general och därför föddes barnen i Charkov i Ukraina. När Eugen var tre år, förflyttades fadern till Radom, söder om Warszawa, och där växte barnen upp. De lekte med kosackerna, som hörde till hushållet, och gjorde utflykter i vagn i det böljande gröna landskapet omkring Radom.

Åren i Polen blev betydelsefulla, och den yngre brodern Michael brukade säga att han inte var finne utan polack.

De polska frihetssträvandena gjorde säkert också intryck på barnen, som uppfostrades i högpatriotisk anda av modern Elin Schauman. Hon läste Runebergs Fänrik Ståls sägner med dem och guvernanter hemifrån såg till att Eugen och hans syskon inte glömde Finland.

De lyckliga åren i Radom fick ett brått slut 1883, då Elin dog i barnsäng. Detta var Eugens största tragedi, och från den hämtade han sig aldrig. Ett annat trauma var hans dövhet efter en illa läkt öroninflammation.

Utbildade skyttar för motståndskampen

Familjen flyttade till Helsingfors, och Eugen fick svårt att hänga med i skolan på grund av sitt handikapp. Desto bättre presterade han på idrottsplatsen, han var en djärv seglare och en framstående skytt. Han ivrade för att utbilda ungdomar i skytte som ett led i motståndskampen. Därför köpte han också engelska Winchestergevär för utdelning, men insåg snart att deras kaliber var för liten och övergick till den tyska Mausern.

Efter Schaumans död utbildades snart en hjältekult kring honom. Kvarlevorna flyttades efter bara något år från fattiggraven i Malm i Helsingfors till Näsebackens kyrkogård i Borgå, där också modern är begravd. Det ståtliga granitmonumentet pryds av två svarta stenkulor.

Var dådet ett utvidgat självmord?

Men vad var motivet till attentatet? I sin bok ”Fem skott i senaten” (1986) torpederar den finske historikern Seppo Zetterberg i viss mån Schaumans hjältemyt. Visst fanns det en längtan att få bort den avskydde generalguvernören Bobrikov men Zetterberg ser mordet som ett utvidgat självmord. Schauman, som hade föresatt sig att hans hustru skulle ha samma namn som modern, förälskade sig i en flicka, Elin Borgström. Men hon avvisade hans frieri och att söka en annan kärlek var för hans natur otänkbart. Han ville dö – och på det här sättet kunde hans död tjäna ett högre syfte.

Kanske hade självmordsbombaren Taynour Abdulwahab liknande sammansatta motiv – det antyder i varje fall islamologen Jan Hjärpe.

Gunnel Arbin