”Jag valde pseudonymen ’Winner’ för att understryka att jag är en vinnare!”. Det säger Anna Wiśniewska, polsk författare som skriver dramatiska, stundom roliga, ofta tragiska romaner om psykisk och fysisk misshandel inom familjen.
M. Anna Packalén Parkman presenterar Anna Winner.

Författaren Anna Wiśniewska tillsammans med M. Anna Packalén Parkman.
Foto: Dorota Karpińska

En litterär debut förknippar man vanligen med en författare som i relativt tidig ålder börjar sin författarkarriär. Anna Winner har gjort ganska sen debut. Som hon själv säger: ”Jag är nu pensionerad och äntligen kan jag göra det som jag gillar allra mest: skriva.” Och skriver gör Winner med beundransvärd energi. På bara några år har hon publicerat fyra stora romaner: Czarno-białe życie (Svart-vitt liv, 2011), Piętno. Ślad renifera (Brännmärket. Renens avtryck, 2012), Trudne miłości (Svåra kärlekar, 2012) och Nici szczęścia. Moje furoshiki (Lyckotrådar. Mina furoshiki, 2013). Den senaste romanen, Tamara, kommer ut inom kort.

Nytt och originellt

Hennes berättelser handlar framför allt om kvinnolivsöden i olika former: överraskande, dramatiska, stundom roliga, ofta tragiska samt fyllda med många livserfarenheter och fakta både från Sverige, Polen och andra länder. Anna Winner (alias Anna Wiśniewska som hon de facto heter), född och uppvuxen i Polen, är sedan 1981 bosatt i Sverige. Polska författare som i exil skriver om sina liv är inte så ovanliga, men Winner drar läsaren genom polsk och svensk kultur och historia på ett sätt som gör hennes böcker till något nytt och originellt. I romanen Piętno. Ślad renifera (Brännmärket. Renens avtryck) följer vi tio kvinnor som alla är ättlingar till samekvinnan Karin i Lappland. Liksom hon är de märkta av den gamle samiske nåjdens förbannelse. Författaren är till yrket etnograf och berikar handlingen med färgrika skildringar av naturen samt beskrivningar av svenska riter, seder och även maträtter (många av dem är föga kända för den polska läspubliken utanför Sverige). I romanen Trudne miłości (Svåra kärlekar), förs läsaren in i en tidigare epok och Winner beskriver en komplicerad kärlekshistoria i en svensk adelsfamilj i början av nittonhundratalet.

Kvinnoöden och olycklig kärlek utgör en röd tråd i Winners romaner – för övrigt ett väl omskrivet tema i alla litteraturer. Inte många har dock skrivit om det, som fortfarande är en sorts tabuämne i många samhällen, nämligen psykisk och fysisk misshandel inom familjen. Olika livserfarenheter leder till det ögonblick då man bestämmer sig inte bara för att skriva ner sina upplevelser, utan också för att offentliggöra dem. I Winners böcker, som till stor del bygger på ett självbiografiskt material, möter man en påfallande öppenhet och ärlighet i beskrivningen av ofta mycket känsliga händelser.

Bygger på egen dagbok

Särskilt tydligt framställs detta i den första romanen, Czarno-białe życie (Svart-vitt liv), vars handling dels bygger på författarens privata dagbok, dels på den långa terapin efter de svåra upplevelserna under ett mångårigt och till sist – till stor del p.g.a. psykiskt och fysiskt övervåld – upplöst äktenskap. Våld inom hemmets fyra vägar och, inte minst, problemet med ett känslomässigt beroende av en älskad person, fyller större delen av Winners författarskap. Det utgör också ett huvudämne i den fjärde romanen – Nici szczęścia. Moje furoshiki (Lyckotrådar. Mina furoshiki). Handlingen i denna bok utspelas i nutid, först i Polen och sedan i Australien, Storbritannien och Kanada. Huvudpersonen Sophie, en ung polsk kvinna bosatt i Kanada, förälskar sig handlöst i Ken, en man av polsk-japansk ursprung. Ingenderas föräldrar är särskilt nöjda med detta förhållande, i synnerhet inte Kens japanska mor, som hade andra förväntningar inför sonens hustruval. Trogen sin tradition ger hon dock Sophie en japansk gåva, ”furoshiki”, s.k. ”lyckotrådar”: hopflätade lintrådar, ett slags talisman, som symboliserar förbindelsen med den nya familjen och som förväntas följa kvinnan genom hela hennes äktenskap.

En mardröm

Sophies och Kens liv utvecklas snart till en mardröm. Deras kulturella skillnader och vanor försvårar situationen ytterligare. Sophie, som till varje pris försöker behålla sin mans kärlek, går med på alla möjliga eftergifter, på gränsen till självutplåning. Ken utnyttjar hennes beroende av honom och psykiskt våld är snart ett faktum. Kulmen i romanen är den av Sophie efterlängtade graviditeten och födseln av deras son, ett barn som Ken varken vill eller kan ta till sig. Under dramatiska omständigheter lämnar han Sophie och den nyfödde. Resten av romanen handlar om Sophies långa och svåra väg tillbaka till ett ”normalt” liv. En väg som till sist resulterar i det godas seger över det onda – om än till ett mycket högt pris.

”Jag valde pseudonymen ’Winner’ för att understryka att jag är en vinnare!” – sade författaren själv i en intervju efter utgivningen av den första romanen, som liksom den sistnämnda tar upp problemet med en dysfunktionell relation och ett känslomässigt slaveri. Hennes böcker handlar emellertid inte bara om vad som var författarens intentioner och/eller om de verkliga fakta som ligger som grund för romanerna. Både den första och den fjärde boken (och i mindre utsträckning även de två andra), innehåller, utöver obestridliga litterära värden, en dimension till: de fyller en viktig social funktion. De tar upp just det tidigare nämnda problemet, våld i hemmet, som – trots att vi lever i det tjugoförsta århundradet – alltjämt utgör en känslig referenspunkt.

Rädsla och förtryck

Det kan vara svårt att förstå en relation som bygger på rädsla och förtryck, allt i kärlekens namn. Men de ”osynliga handbojor” som förövaren fäster på sitt offer i form av upprepat övervåld och hjärntvätt är ett känt psykologiskt fenomen som effektivt förstärker den utsattes ovilja att avslöja sin misär för omgivningen. En sådan relation präglas ju dessutom i högsta grad av skamkänslor, särskilt då personerna i fråga ingår i en socialt och kulturellt väl etablerad krets. Situationen försvåras ytterligare av det faktum att det ibland är omöjligt att åberopa lagen för psykisk och/eller fysisk misshandel, eftersom den ju oftast sker inom hemmets fyra väggar. Det råder inget tvivel om att detta fortfarande utgör ett allvarligt samhällsproblem.

Det är inte min avsikt att förneka eller undergräva författarens och/eller huvudpersonen Sophies individuella drama och missöde. Det är snarare viktigt att betona universaliteten i detta problem och det moraliska dilemma som upplevs av alla kvinnor (och, om än i mindre utsträckning, även av män), som befinner sig i en liknande situation. Alla förmår inte att blotta denna ”förnedringsanatomi” – som Winner själv definierar den i sin första roman. Hon tillägger: ”Jag har inte skrivit detta av exhibitionistiska skäl. Jag talar öppet om traumatiska upplevelser, som ett budskap till andra kvinnor”.

Men Winners böcker berör också andra betydelsefulla ämnen: emigrationens flerbottnade problematik, in vitro- och moderskapets dilemma, samt flera andra mänskliga och samhällsrelaterade ämnen. De positiva recensionerna som hennes verk har fått i Polen, samt flera möten med läsarna, både i Polen och (med de polsktalande) i Sverige, vittnar om att Winners böcker uppskattas av en bred läskrets. Detta men framför allt de tunga sociala problemen som Winner berör i sina romaner, manar till att dessa snarast borde översättas till svenska.

M. Anna Packalén Parkman