President Andrzej Duda. Foto: wikipedia.

Man måste vara medveten om att de som är förrädarnas arvingar aldrig kommer att erkänna att de är förrädarnas arvingar. Det sa president Andrzej Duda i en intervju i samband med den statliga tv-kanalen TVP Historias 10-årsdag.

Duda påpekade att man måste föra en ”hård och bestämd historiepolitik”. Den i Smolensk-olyckan omkomne president Lech Kaczynski historiepolitik borde vara en förebild.

Duda var inte nöjd med den förra presidenten Bronisław Komorowskis ”glada patriotism”. Han gick inte närmare in på vad som var fel med den ”glada patriotismen” men var noga med att understryka att han önskade att alla, även de som skriker mest, skulle följa grundlagen.

Många inflytelserika positioner inom medier och andra institutioner har efter 1989 innehafts av personer vars föräldrar och mor- eller farföräldrar aktivt kämpade mot de Fördömda soldaterna för att befästa den kommunistiska staten. De var kort sagt förrädare, sade presidenten. Vi måste vara medvetna om att barn och barnbarn till Polens förrädare, människor som kämpade för att befästa den sovjetiska dominansen i Polen, intar viktiga platser i samhället idag. De kommer aldrig att gå med på att sanningen om deras förfäder kommer fram.

Duda ser dagens politiska scen som en skådeplats för en själarnas kamp – om vem som ska den ideologiska och historiska makten i Polen. Och det är inte postkommunisterna som ska ha makten, säger han.

Men samtidigt påpekar han att han inte går med på en svart-vit bild av det kommunistiska Polen – det fanns förrädare och det fanns vanliga människor som helt enkelt försökte leva ett någorlunda vanligt liv.

Men vilka var vanliga och vilka var förrädare? Och vem bestämmer var gränser går mellan vanliga människor och förrädare? Hur ska man beskriva PiS-parlamentarikern och en av nyckelpersonerna i partiet, Stanisław Piotrowicz som under kommunisttiden gjorde en framgångsrik karriär som åklagare och under krigstillståndet dömde Solidaritetsaktivister? Eller kanske presidentens föräldrar som gjorde akademiska karriärer under kommunisttiden? Eller bröderna Kaczyński som utan större problem lyckades driva i hamn sina doktorsavhandlingar trots sitt påstådda engagemang i den demokratiska oppositionen? Och varför blev just de inte internerade som alla andra oppositionella? Var de vanliga människor som försökte leva ett ”normalt” liv eller var de förrädare som nu borde fördömas, dömas och frysas ut? För det var många ”vanliga” människor som inte lyckades med konststycket att göra karriär och behålla sin anständighet. Varför är det bara regeringspartiet Lag och Rättvisas (PiS) politiska motståndare som pekas ut?

Polens president Andrzej Duda ogillar den ”glada patriotismen”. Vad han erbjuder istället är en mörk, brun-svart nationalism som marscherar i takt med Nationellt-radikala lägrets (ONR) stöveltramp genom Warszawas gator, som tillämpar kollektivt ansvar i flera generationer och stigmatiserar enskilda människor. Och den ska polacker drillas in i genom Dudas historiepolitik.

Dorota Tubielewicz Mattsson