Ewa Lipska är en av Polens mest kända poeter, och hennes nästa sista diktsamling Kära Fru Schubert har nu kommit ut på ellerströms förlag i översättning av Irena Grönberg.

Titelpersonen, fru Schubert, har förekommit i Lipskas tidigare dikter. Hon dyker först upp i diktsamlingen Ludzie dla początkujących (Människor för nybörjare) från 1997.

Fru Schubert vars namn väcker många associationer är en produkt av Wien, dess platser, caféer och gator. Hon är dotter till en poliskommendant och i allra högsta grad småborgerligt medioker.

Poeten Ewa Lipska.
Foto: Krzysztof Pobozy.

I diktsamlingen Kära Fru Schubert ägnar sig Lipska enbart åt denna gestalt. Det är en samling poetiska (kvasi)brev, skrivna av en hemlighetsfull man som dikterna igenom håller sig fast vid frasen ”Kära fru Schubert”.

Det är inga tolkningslekar som Lipska spelar med läsaren i sina dikter. Det handlar snarare om mellanmänskliga relationer, jag och du, som utspelar sig mot bakgrund av den alienerande tekniken, den tilltagande enfalden (”en världsbästsäljare”), tidens flyktighet och ”tankspriddhet” och den kosmiska oändligheten.

Det är många före henne som tagit upp denna problematik i sin poesi. Men Lipska tar ner problematiken på jorden, hon sätter in det hela i ett sammanhang av konkreta och jordnära erfarenheter, samtidigt som hon multiplicerar svårigheterna och inte erbjuder några självklara lösningar.

Det är en skeptiker som mäter sig med den omänskliga verkligheten, en rationalist som tvivlar på det sunda förnuftet och en agnostiker och ensamvarg som förkastar diverse intellektuella system. Ändå söker hon en fast punkt i tillvaron.

Vem är då mannen som skriver till fru Schubert? Han är en rotlös individ som ständigt lever i rörelse, förflyttar sig från plats till plats. Han ser sig som Greta Garbo eller Sokrates (”det händer att jag ser Greta Garbo i spegeln. Hon blir mer och mer lik Sokrates”), han drömmer om kriget eller om bikten inför en främmande kvinna (”Som ni vet är jag icke-troende och drömmen tog mig på sängen”).

Fru Schubert tar del av skärvor av hans verklighet. Det är en ostrukturerad verkliget, utan mening och tyngd (”mänsklighet, detta outhärdliga tryckfel i rymden”).

Vad är då den fasta punkten hos Lipska? Är det kärleken som Lipska hanterar med mycken försiktighet och misstro? Kärleken mellan fru Schubert och brevens författare har redan inträffat, för länge sedan, den är avslutad och tillhör det förflutna. Det som är kvar är minnena:

Kära fru Schubert, jag har tagit på mig Imorgon.
Framtidsrocken ni hade sytt åt mig i vår
tidiga ungdom. Minns ni ännu pulsen av
knapparna vi knäppte ihop oss med?
”Nu då”

Förutom minnena är det språket som finns kvar. Det då så onödiga språket som nu blivit enda länken mellan jag och du:

Kära fru Schubert, jag skriver till er på
polska. Ett konstigt tungomål. Det klibbar vid
gommen. Får jämt översättas till andra
tungomål. Ibland luktar det trögt och smakar som
apatisk senap. Det händer att det går i spinn
på kärlek. Minns ni den lexikala yrseln
då vi sprang längs stranden och regnet
sköljde bort resterna av vårt tal från läpparna?
”Tungomålet”

Diktsamlingen avslutas lite abrupt och med en patetisk hyllning till poesin. Denna avslutande trohetsbekännelse till ”ett land som finns överallt och som heter Poesi” stör och förstör den annars så homogena och fantastiska diktsamlingen.

Dorota Tubielewicz Mattsson