I Gniezno står kyrkan i centrum – här döptes Mieszko I och här finns enligt traditionen kvarlevorna efter Polens apostel, St Wojciech. Foto: Sverker Norén

Den slaviska befolkningen väster om Odra sträckte sig i äldsta tid fram till Elbe. De talrika slaviska stammarna assimilerades under 500-1000 talet av germaner allteftersom de kristnades, medan slaverna på östsidan av Odra ännu inte övergått till kristendomen. Fursten Mieszko I i polanernas land (som senare kom att kallas Wielkopolska, Storpolen) gifte sig 966 med den böhmiska prinsessan Dubrava och antog kristendomen.*) Böhmen var ännu inte en del av det Tysk-romerska riket (blev det 1004), så man antar att Mieszko på det sättet blev kristen inte via det Tysk-romerska riket utan med Prags och påvens direkta förmedling – och kanske på hustruns inrådan.

Adalbert blir St Wojciech

Relikskrinet som sägs innehålla Adalberts kvarlevor har en framträdande placering i domkyrkan. Foto: Sverker Norén

Banden med Böhmen gjorde att Prags kontroversielle biskop Adalbert – döpt Wojciech men konfirmerad som Adalbert av sin mentor ärkebiskopen Adalbert i Magdeburg – år 997 blev missionär för att med Gniezno som bas predika evangelium för de okristnade baltiska pruserna vid Östersjökusten. Nu var han inte världens bäste diplomat och ådrog sig prusernas vrede när han uppmanade de naturdyrkande pruserna att hugga ner sina heliga eklundar. Men den som höggs ner var Adalbert. Några fiskare anförda av en prusisk präst halshögg honom någonstans på kusten mellan Elbląg och Kaliningrad.

En av bilderna visar hur St Wojciech höggs ner av hedningarna.
Foto: wikipedia

Bolesław I Chrobry (den tappre) som efterträtt Mieszko som furste i Gniezno friköpte Adalberts kropp av pruserna – enligt legenden för hans vikt i silver – och transporterade den till Gniezno. Adalbert helgonförklarades i en hast som den helige Wojciech och relikerna av denne, den förste slaviske martyren, placerade Gniezno på den katolska världskartan. Med tiden blev han skyddshelgon både för Polen, Tjeckien, Ungern och Preussen.

Mötet i Gniezno

Katedralens berömda bronsportar visar i bilder St Wojciechs liv.
Foto: Gunilla Lindberg

År 1000 gjorde den tysk-romerske kejsaren Otto III en pilgrimsfärd från Rom till Gniezno till den helige Wojciechs reliker – kanske med hopp om att kunna införliva Gniezno i det Tysk-romerska riket och vinna prestige genom att äga Wojciechs reliker. Mötet med Bolesław ledde till att Gniezno blev ärkebiskopsdöme och att flera stift inrättades på polskt område: Kraków, Wrocław, och för en tid Kołobrzeg. Vad som avhandlades i övrigt är oklart, men Bolesław tycks inte ha gjort några eftergifter gentemot Tysk-romerska riket. Otto III fick som avskedsgåva den helige Wojciechs ena arm. Bolesław fick en replik av den Heliga lansen av Otto och ledsagade sedan denne till Karl den Stores grav i Aachen. Bolesław hoppades nog att Otto skulle göra honom till kung i Polen, men han fick vänta i 25 år till 1025 på påvens tillåtelse att låta sig krönas. Mötet med Otto III år 1000 tycks ha varit vänskapligt, men under de kommande åren utkämpade polanerna ständiga krig med tyska furstar. Riket växte däremot österut och innefattade snart Małopolska (Lillpolen), Mazowsze (Masovien), Slask (Schlesien), tidvis även Böhmen och Mähren.

Břetislavs härjningar

1037 företog Böhmens furste Břetislav I ett våldsamt erövringståg och tillskansade sig Małopolska och Śląsk. Han brände sedan ner Poznań och Gniezno med målet att hemföra den helige Wojciech/Adalberts reliker till Böhmen. Sedan dess anser tjeckerna att dessa befinner sig i St Vitus-katedralen i Prag. Men två versioner har utvecklats: enligt den tjeckiska erövrades verkligen Wojciechs reliker, medan de som finns i Gnieznokatedralen är senare hopsamlade. Polackerna däremot menar att de verkliga relikerna hade gömts undan för Břetislav och att hans trupper i det allmänna tumultet fick med sig kvarlevor av den helige Gaudentius. I varje fall finns det idag två fullständiga uppsättningar (d.v.s. inklusive kranier) på de båda ställena.

Efter Břetislavs härjningar var Gniezno förött. Kungen Kazimierz Odnowiciel drevs först bort av magnaterna. Under sin andra regeringstid (1048-1058) gjorde han ansträngningar att återupprätta Gniezno som polanernas huvudort. Men riket hade brett ut sig österut. Břetislav hade efter ett fälttåg av den tysk-romerske kejsaren Henrik III tvingats återlämna Małopolska och delar av Śląsk till polanerna. Kazimierz Odnowiciel satte nu upp sin förvaltning i Kraków, som sedan fungerade som polsk huvudstad fram till 1596, när kung Sigismund flyttade den till Warszawa.

Dagens Gniezno

Idag är Gniezno ett viktigt vallfärdsmål. Man besöker katedralen (Bazylika Prymasowska) för att se dels det praktfulla skrin i silver som påstås innehålla den helige Wojciechs reliker, dels bronsporten (Wrota Gnieźneńskie) gjuten i Belgien på 1100-talet och med en unik helgonbeskrivning i 18 bildfält som åskådliggör den helige Wojciech/Adalberts liv från vaggan till halshuggningen. Gniezno är säte för Polens primas, alltså överhuvudet för den polska kyrkan.

Kan man kalla Gniezno Polens första huvudstad? Kanske skall påståendet tas med en nypa salt. I Gniezno finns det första polska ärkestiftet. Men om central statlig administration kan vi egentligen tala först när Kazimierz Odnowiciel gör Kraków till huvudstad. På Mieszkos och Bolesław Chrobrys tid skall vi kanske snarare tänka oss att i Gniezno fanns en av flera sätesgårdar där fursten uppehöll sig vid sina besök. Och att Bolesław och flera kungar därefter kröntes i Gniezno är en klart kyrklig angelägenhet som till och med krävde påvligt tillstånd. Så låt oss säga ”Polens kyrkliga huvudstad”.

Terho Paulsson

*) Mieszko I och Dubrava hade en dotter Świętosława (även kallad Gunhild) som var gift med Sven Tveskägg (kanske även med Erik Segersäll). Hon har också identifierats som Sigrid Storråda – om nu detta inte är en fiktiv person i de isländska sagorna.