Polen och Ryssland har varit sammanlänkade genom historien – inte bara genom krig och ockupationer utan också genom kulturell påverkan. Ryska tänkare har uppfattat polackerna som aggressiva, arroganta, individualistiska, giriga och dominanta. Polen har dessutom varit gränsen mot väst – det väst som också med eller mot ryssarnas vilja har influerat den ryska kulturen.

Tolv forskare har tagit ett tvärvetenskapligt tag i frågan om den ryska identitetens förhållande till Polen, och resultatet redovisas i antologin Polish Encounters, Russian Identity. Kulturskribenten Olav Wiström har läst boken.

Polish Encounters, Russian Identity
Indiana University Press 2006.

Nyligen utkom boken Polish Encounters, Russian Identity. Perspektivet är tvärvetenskapligt. För att pejla den ryska identiteten utgår tolv välrenommerade forskare från historia, filosofi, arkitektur, musik, religion och litteratur. De kommer fram till att Rysslands kontakter med Polen har varit av avgörande betydelse för utformningen av en modern rysk nationell identitet.

Ser man på Rysslands och Polens mellanhavanden under historiens gång blir man inte särskilt upprymd. Ockupation av länderna åt båda hållen. Ständiga religiösa kontroverser. Ryska tänkare har  uppfattat Polen som ett aggressivt, arrogant, individualistiskt, girigt och dominant land. Vad Polen tycker är givet. Ryssland talar om sig själv.

Skulle Polen vare en modell eller ett hot vid skapandet av den ryska identiteten? Den ryska ambivalensen har varit påtaglig och är det fortfarande. Dels har man velat tillägna sig Polens västinfluerade kultur, dels har man avvisat den med hänvisning till att den sanna ryska identiteten står på egna ben.

Polens katolska kyrka är ett hot mot den ryska maktsfären

Kyrkohistoriens mest ödesdigra schism inträffade 1054 mellan påven och patriarken av Konstantinopel. Den ledde till att kyrkan klövs mitt itu. Sedan dess har det funnits en katolsk och en ortodox del av den ursprungliga kyrkan. Båda anser sig vara bärare av den sanna kristna tron. Det är denna schism som fortfarande är olöst vad gäller Rysslands förbindelser med väst. Polen har setts som gränsen till väst och det vore inte något att bråka om. Men Polens katolska inflytande på Vitrysslands och Ukrainas befolkningar hotar den ryska politiska maktsfären som alltså har religiösa förtecken.

Ryssarnas ambivalens i kontakterna med Polen kan belysas med exemplet Fjodor Dostojevskij. I hans större romaner ser man att han tyckte lika illa om polacker som judar. Under sin nioåriga sibiriska fångenskap – dömd till döden och skenavrättad – kom han emellertid i personlig kontakt med ett antal polacker som han efter frigivningen porträtterade på ett sympatiskt sätt i Anteckningar från Döda huset. Kapitlet har titeln Kamrater. Här ser man vad ett personligt möte kan åstadkomma. Förståelse och välvilja. Vi sitter i samma båt. Jag är du och du är jag. I alla fall ungefär.

Men så kom det andra polska nationalistiska upproret 1863 som gick ut på att återuppliva den gamla polsk-litauiska personalunionen fastän nu i en ny och demokratiserad form. Dostojevskijs toleranta och balanserade attityd mot väst och Polen dunstade upp i taket. Han blev på nytt aggressiv, nationalistisk och militant. Polackerna fick hålla tillgodo med att vara obetydliga bakgrundsfigurer i hans skrifter. De närmast smädades. Det polska kriget är, säger Dostojevskij, början på ett framtida krig mellan den ryska ortodoxa kristendomen och katolicismen. Med andra ord mellan den ryska anden och den europeiska civilisationen.

Ner med polackerna!

Vad är då särskilt utmärkande för rysk musik? Är den fristående i förhållande till polsk musik? Naturligtvis inte. När ryska kompositörer velat vidga sina musikaliska vyer har de ofta införlivat en rad karakteristiska polska element, sånger och danser, i sina verk. Så gjorde Tjajkovskij, Aleksandr Borodin, Musorgskij, Rimskij-Korsakov och många andra. Ibland blir resultatet paradoxalt.

En intressant essä i boken handlar om  Michail Glinkas opera Livet för tsaren som uruppfördes 1836. Handlingen är att en rysk ung hjälte lyckas skapa samförstånd mellan de enkla bönderna och deras herrar. Allt är möjligt i en opera. Deras gemensamma sak är att driva ut de polska inkräktarna. I den polonäs och den mazurka som förekommer i operan beskrivs hur arroganta, självgoda och hämndlystna de polska ädlingarna är. Den fördomsfulla delen av publiken blev förtjust. Så snart polackerna uppenbarade sig på scenen hördes höga skrik: Ner med polackerna!

Men, och det är detta som är intressant, just polonäsen och mazurkan blev omedelbart ytterst populära när de väl ryckts ur sitt sammanhang, alltså operan. De kom att förknippas med rysk identitet trots att de förvisso var polska. Den högtidliga och praktfulla polonäsen uppfattades som ett strålande exempel på Rysslands, inte Polens, ärofulla och stolta förflutna. Glinka, som sått split mellan ryssar och polacker i sin opera, blev närmast en nationalhjälte. Synnerligen ironiskt, därför,  att han vördade den likaledes starkt nationellt sinnade Chopin. Glinka ansåg att han var Chopins musikaliska  arvinge.

Djup andlighet i den polska litteraturen

Som vi tidigare såg menade Dostojevskij att polackerna var blottade på sann andlighet. Hans  författarkollega Joseph Brodsky, nobelpristagare i litteratur 1987, var av rakt motsatt uppfattning. Djupt känd andlighet genomsyrar polsk litteratur. Andlighet behöver inte vara av slavofilt märke. Brodsky avskydde sovjetstatens rigida kultursyn och förespråkade i stället en världslitteratur som förenade gammal rysk tradition med västerländsk kultur. För honom var Litauen det första steget i rätt riktning, det vill säga mot väst. Och Polen var det andra. Polen, sade han, var min generations poetik. Polackerna kan vara lyckliga. Under ett halvt sekel har landet lyckats frambringa hela tre poeter som är av någon betydelse: Czeslaw Milosz, Zbigniew Herbert och Wislawa Szymborska.

Joseph Brodsky får bli talesman för att rysk och polsk kultur går att förena utan att för den skull någondera förlorar sin särprägel. I boken visas icke desto mindre hur obeständig nationalidentiteten faktiskt är. Det behöver vi inte sörja för. En svartsjukt bevakad nationalidentitet leder ofelbart till konflikter.

Olav Wiström