Det är många som undrar vad som rör sig i huvudet på den egentliga och enda makthavaren i Polen, det regerande partiet Lag och Rättvisas (PiS) ordförande, Jarosław Kaczyński. Vart leder hans minutiöst uttänkta plan? Vad vill han åstadkomma? Vilket land vill han att polackerna ska leva i?

Krönika
Dorota Tubielewicz Mattsson

Flera faktorer bör tas med i beräkningen. Den första – och förmodligen den viktigaste – är den psykologiska aspekten. Den 10 april 2010 dog Kaczyńskis tvillingbror, den dåvarande presidenten Lech Kaczyński, i Smolensk-olyckan. Jarosław stod sin bror mycket nära och har än idag inte kommit över sin stora förlust. Det vore inget konstigt i det om det inte var för det faktum att Kaczyński skyller sin brors död på dåvarande regeringspartiet Medborgarplattformen (PO) och framför allt på den som var regeringschef då, Donald Tusk, idag ordförande i Europeiska rådet.

Kaczyński håller Tusk personligen ansvarig för tragedin. De otaliga konspirationsteorierna kring flygolyckan är bara ett tecken på den vendetta som nu kommer att drivas mot de ”ansvariga” för kraschen. Det finns en stark psykologisk och personlig drivkraft bakom Kaczyńskis politiska förehavanden.

Den andra faktorn är Kaczyńskis stora politiska förebild – marskalken och landsfadern Józef Piłsudski. Den milde diktatorn som befriade och skapade det självständiga Polen, som i en kaotisk tid genomförde en statskupp, isolerade den politiska oppositionen och bringade ordning i landet. Kaczyński har aldrig accepterat det Polen som byggdes upp efter rundabordssamtalen 1989. För honom har det aldrig varit fritt och demokratiskt. Först efter höstens parlamentsval har han sett en möjlighet att bygga sina drömmars Polen.

Den tredje faktorn är hans politiska ideologi och den väljarkrets han vänder sig till. Kaczyński säger sig vara konservativ, med stark katolsk värdegrund, traditionell och socialt engagerad. Han vänder sig huvudsakligen till väljare som saknar utbildning, som har en vag uppfattning om vad demokrati är och hur Europa ser ut, personer med stark känsla av utanförskap i det moderna samhället, främlingsfientliga och Polenfokuserade trots de kristna värderingarna.

Dessa tre faktorer spelar en avgörande roll i vad som väntar Polen den närmaste tiden. Kaczyński kommer medvetet att skapa politiskt och konstitutionellt kaos i landet. Officiellt kommer det heta att man vill rätta till allt det som PO har raserat, men i praktiken ska de viktiga statliga institutioner som ser till att demokratin fungerar på ett tillfredsställande sätt försvagas och avskaffas. Mediereformen ska sätta munkavle på de statliga medierna. Man kommer även att försöka få bukt med de oberoende privata medierna.

Skol- och utbildningssystemet ska reformeras från grunden. Syftet – att genomföra den s.k historiepolitiken som ju med nationella myter och ortodox katolicism, men utan tillgång till alternativa kunskapskällor, ska forma en ny generation polacker och trogna PiS-väljare.

KOD (Kommittén för demokratins försvar) och andra organisationer kommer att protestera och mot dem står PiS-anhängare med hat, kors och nationella myter. Oppositionen kommer att motarbeta PiS-regeringen med ett effektivt samarbete i parlamentet. Kaczyński kommer då att – likt en Piłsudski av idag – gripa in för fosterlandets bästa. Han kommer att genomföra en statskupp, införa undantagstillstånd och införa ett auktoritärt styre där premiärministern Beata Szydło och presidenten Andrzej Duda förvandlas till regelrätta marionetter. Oppositionen kommer att fängslas och ställas inför rätta för att Kaczyński ska kunna få upprättelse för sin brors död, och hans trogna anhängare det efterlängtade skådespelet.

Under tiden kommer Polen att (frivilligt eller inte) lämna Europeiska unionen och Europarådet. Dess trovärdighet inom NATO kommer då att vara lika med noll och landet blir ett lätt byte för det expanderande Ryssland.

Valutan kommer att rasa och ekonomin blir lidande. Polen, Europas ekonomiska tiger, blir skadeskjuten.

Och Jarosław Kaczyński kommer att vara en sorglig, liten, komplexfylld och isolerad diktator vars politiska vision har fört Polen 25 år tillbaka i tiden.

Jag hoppas innerligt att denna dystopi aldrig slår in. Glaskulan kan ju rymma även trevliga överraskningar och dem tillönskar jag mig själv och webb-Bulletinens alla läsare inför året 2016.

Dorota Tubielewicz Mattsson