Pawel Pawlikowskis film Ida får nu kritik från både höger och vänster.

Oscarsnominerade filmen Ida angrips nu både från höger och från vänster. Det är en film som ”förfalskar sanningen” står det i en skrivelse som organisationen Reduta Dobrego Imienia (Det goda namnets beskydd) skickat till Polska filminstitutet. Organisationen kräver att filmen förses med en inledning om den polska historien.

Ida är en antipolsk film, står det att läsa i skrivelsen. Filmen talar inte om att Polen under åren 1939-1945 ockuperades av Nazityskland och att det var tyskarna som stod för förintelsen av judar. Västerländska biobesökare som inte vet detta kan lätt tro att det var polacker som mördade judarna och att det var polacker som skapade ”polska förintelseläger”, menar författarna.

Skrivelsen har redan undertecknats av 20 000 internetanvändare.

Filmen Ida handlar om något helt annat och kommer inte innehålla något som filmens skapare inte godkänner, säger Polska filminstitutets chef, Agnieszka Odorowicz, till Gazeta Wyborcza. Varje konstnär har rätt att uttrycka sig. Och vi talar om en färdig film som redan har distribuerats i många länder.

Historikern Marcin Zaremba, som skrivit en hyllad bok om kaoset i Polen under åren 1944-1947 (Wielka trwoga), påpekar att varje film måste inte vara en lärobok i historia.

Skrivelsens argument är malplacerade och nationalistiska. Ida förolämpar ingen. Filmen innehåller inga anklagelser om att polacker skulle vara ansvariga för Holocaust. Det är en film om minnet, om andligt sökande och om att hitta sin identitet, säger Zaremba.

Men kritiken kommer inte bara från högerkanten. Från vänsterpublicister kring den vänsterliberala tidskriften Krytyka Polityczna kommer ett annat ramaskri. De anser att filmen förstärker stereotypen om ”juden-kommunisten”, att den ”kristnar Förintelsen” (placerar Förintelsen även i ett kristet sammanhang) och ”förtar” de polska historikernas ofantliga arbete med att visa polackernas medansvar för Förintelsen.

Sociologen Helena Datner och kulturvetaren Agnieszka Graff ser Ida som en politisk film – inte en ”metafysisk” eller ”fullständigt apolitisk” film. Politiken i Ida är skymd av estetiken: de svart-vita bildernas skönhet, landskapets skönhet och våra föreställningars skönhet. Regissören Pawlikowskis raffinerade skönhet leder oss till det sakrala. Filmen handlar inte om brott och inte heller om den polska eller judiska identiteten utan om tron som slätar ut och skymmer allt det andra, skriver de i ett debattinlägg i Gazeta Wyborcza.

Datner och Graff vänder sig mot ”konstens opolitiskhet” som inte existerar i den moderna kulturteorin. Språkbruket, formvalet, valet av genre har oåterkalleligen sin historiska, ideologiska kontext, och politiken är starkt närvarande i filmen, hävdar de. Den ”opolitiska” filmen Ida, som handlar om polackers medansvar för Förintelsen och om judarnas medansvar för den kommunistiska terrorn i Polen är en politisk gest som ska avsluta den långa debatten om just detta medansvar. Men politiken i filmen syftar till att förstärka de gällande stereotyperna om judar och polacker: polacker var både goda och onda, judar införde kommunismen i Polen och föreställningen om kyrkan förblir intakt, noterar Datner och Graff.

Det är bra att det förs en diskussion, en viktig diskussion om filmens budskap. Varje bra konstverk ska väcka känslor, generera tolkningar och stimulera intellektuella frågeställningar. Frågan är bara varför varje diskussion måste vara en del i den ideologiska och politiska kampen i Polen?

Krönika
Dorota Tubielewicz Mattsson

Filmkritikern Tadeusz Sobolewski sammanfattar det på bästa möjliga sätt. Det handlar om konfrontationen mellan två typer av patriotism: den kosmopolitiska konstnären som återupptäcker Polen och de ångestfyllda fundamentalisterna, skriver han i sitt inlägg. Och det som återstår är bara att hålla med Sobolewski om att Ida är en film om människor och inte om problem, om identiteter som visar sig vara relativa och om ett land som håller på att vakna ur den nazistisk-stalinistiska natten.