Irena Sendler. Foto: Gunnel Arbin.

En av flera ikoniska gestalter från andra världskrigets Polen är Irena Sendler, socialarbetaren som räddade 2 500 judiska barn undan Förintelsen.

Den amerikanska journalisten Tilar J Mazzeo blev efter ett besök i Kraków intresserad av Irena Sendlers arbete i Warszawas getto, läste in den omfattande dokumentation som finns och skrev en bok om henne. Boken, Irena barn, har nu kommit ut på Massolit förlag i översättning av Kjell Waltman.

Boken är närmast en lite romantiserad dokumentär med en gedigen bibliografi. Det är inte stor litteratur men den ger intressanta inblickar i hur Sendler och hennes kollegor arbetade, hur man organiserade hjälpen som måste ske i smyg. Till och med när Sendler själv grips av Gestapo och sönderslagen hamnar i fängelset tillsammans med andra kvinnor börjar de genast organisera sig.

Rapporterna om vad Irena och vännerna tänkte känns lite onödiga men det gör boken lättläst och rentav spännande även för den som vet hur det slutar.

Journalisten Tilar J Mazzeo.
Foto: Massolit förlag.

Man blir på det hela taget glad över att läsa en bok från den tiden med alla dess fasor – som verkligen inte döljs – där huvudpersonen beskrivs som en energisk liten kvinna, så flickaktig att det dröjer länge innan Gestapo förstår att hon är en av de stora ledarna i motståndsrörelsen.

Så snart gettot upprättas skaffar hon ett smittkontrollpass som ger socialarbetaren rätt att göra dagliga besök bland judarna. Tillsammans med andra socialarbetare, läkare och andra organiserar hon hjälp och vård till de judiska invånarna. Och när det börjar stå klart att nazisterna faktiskt har för avsikt att utrota alla, ser hon med sitt kontaktnät möjligheter att smuggla ut särskilt barn, som efter en kort tid på ett kyrkligt barnhem eller ett kloster tas om hand av modiga polska familjer. De som hjälpte judar att fly eller gömma sig riskerade att bli skjutna direkt vilket det finns många exempel på.

Här finns berättelser om hur ett spädbarn smugglades ut ur gettot i en hantverkares verktygslåda, hur judiska barn kröp i kloakerna bland avföring och gaser för att rädda sig, hur fyndiga judiska madammer skällde ut tyska soldater som vågade ifrågasätta deras polskhet. Här finns berättelser om professorn som satt på sin kammare och gjorde dockor till barnhemsbarnen, och om väskan med överblivna födelseattester, om Sendlers register över vart alla barnen tog vägen som skrevs på cigarrettpapper och gömdes i en flaska under ett träd.

Irena Sendler är verkligen en stor hjälte som dock inte sågs med välvilja av kommunistregimen när de tog makten efter kriget. Motståndsrörelsen hade ju tagit emot hjälp från det ”dekadenta” väst.

Mazzeo sticker i sin bok inte under stol med att det fanns både polska och judiska angivare och utpressare, men hon fokuserar på de goda människornas arbete. Olyckligtvis kommer de polska huvudstadsborna utanför gettot att framställas som festglada, vackert klädda och föga reflekterande människor som knappt märker vad som sker runtomkring dem. Sådana fanns naturligtvis också, men man får inte glömma att hela staden var krigshärjad redan före upproren. Även polackerna jagades av nazisterna, misshandlades och sköts när någon fann det lämpligt.

Boken om Irenas barn är ett lättläst tillskott till litteraturen om det ockuperade Polen.

Gunilla Lindberg