Människor flyttar runt som aldrig förr. Sedan uppkommer frågan: varifrån kommer vi? Vilken historia är vår?
Zenek Podsędkowski gjorde som så många andra – kastade sig ut i släktforskningen. Det är svårare i Polen än i Sverige, men det går! Bara man visar lite tålamod.
Zenek Podsędkowskis förfaders köpekontrakt på godset, 1633. Foto: Privat.
För sex år sedan frågade jag min far varifrån vi kom och vilken vår historia var. Min far kom till Sverige 1951, då han lyckades fly från ett handelsfartyg i Luleå hamn. Men han hade ganska lite att berätta.
Han visste att hans far, min farfar, var uppvuxen i Krasnystaw i sydöstra Polen. Släkten bestod av välbärgade bönder och hade en gammal historia.
Under andra världskriget körde min farfar konvojer för de allierade på polska fartyg. Han bodde i Storbritannien, och min far placerades hos en fosterfamilj sedan farmor avlidit 1936. De hade väldigt lite kontakt.
Vi beslöt att anlita en professionell släktforskare i Polen via internet. Efter två veckors arbete kom han till år 1860. Han fann att vi längre tillbaka hade tillhört den polska adeln.
I Polen är mycket av arkivmaterialet förstört, framför allt av svenskarna 1650-1655. Man kan inte jämföra med släktforskning i Sverige där det är lätt att ta sig ner till 1600-talet. En annan faktor som försvårar forskningen är att efternamn, utom just bland adeln, inte tillkom förrän under senare hälften av 1700-talet.
Men min far mindes lite muntliga berättelser från sin tidiga barndom, till exempel att en förfader kämpat tillsammans med 90 000 andra polacker under Napoleon. Det stödde teorin att vi tillhört szlachta (adeln). Vi borde kunna hitta vårt namn i äldre annaler.
I adelskalendrar från 1800-talet fann vi uppgifter om släkten Podsędkowski. De stammade från byn Podsędkowice sydväst om Warszawa. Under senare hälften av 1500-talet gav de sig iväg österut mot mer bördiga områden, en gren hamnade i nuvarande Ukraina och vår gren slog sig ner söder om Lublin.
Ett år senare var jag nere i Krasnystaw på en jaktresa. Kvinnan vi hyrde rum hos visade sig arbeta på kyrkans arkiv. Jag fick en liten rundvandring mellan jaktpassen och bläddrade bland läderbanden. Som ett verk av Guds finger stannade jag upp i bläddrandet och fick se mitt eget efternamn 1760 – det var alltså hundra år längre bakåt i tiden än släktforskaren kommit. Han kunde nu knyta ihop släktleden ner till 1670 då min förfader Stephan gifte sig. Stephan kom från Piaski pod Lublinem, och efter mycket googlande kom jag fram till att det gällde Piaski 1,5 mil söder om Lublin.
Min far och jag beslöt att åka ner till arkivet i Lublin. I september 2006 gav vi oss iväg. Vi passade givetvis på att besöka ”vår” by Podsędkowice, som ligger i ett vackert och grönskande landskap med körsbärsodlingar här och var. Podsędkowice består av ett tiotal bondgårdar och genomflyts av en å. Byns historia sträcker sig ända till slutet av 1300-talet och de första Podsędkowskis omnämns redan 1418.
Vi installerade oss i ett hotell strax utanför Lublin. Staden i sig är värd ett besök. Uppbyggd på en höjd med en mycket gammal stadskärna reser sig staden över de böljande slätterna. ”Gamla stan” i Lublin hyste före kriget den judiska befolkningen. Den är borta nu men man renoverar för fullt. Idag finns det judiska och ukrainska krogar och restauranger.
Tre dagar hade vi avsatt för forskningen, så det fanns ingen tid att förlora. Vårt mål var alltså att hitta en länk till Piaski där anfader Stephan ursprungligen bodde. Till vår hjälp fick vi księgi miastach, d.v.s. Piaskis stadsböcker från åren 1570-1760 – en redogörelse över mark/husköp, domar och penningtransaktioner. Efter en halvtimmes letande dök vårt namn upp: 1633 köper adlige Marcin Podsędkowski ett gods i Piaski. Vi kontaktade nu en hembygdshistoriker, Lucjan Swietlicki, som bodde i Piaski.
Han berättade att många magnatfamiljer i mitten på 1600-talet konverterade till kalvinismen. Kanske vägrade Podsędkowskis konvertera och fick lämna Piaski, trodde Lucjan. De flyttade till Krasnystaw och blev stadsbor, och förlorade därmed sitt adelskap. Adeln fick vid den här tiden inte bo i städer eller inneha hantverksyrken. Två generationer senare hade de blivit välmående bönder igen.
Det fattas en generation mellan Marcin och Stephan som jag nu försöker täppa igen med hjälp av en student i Lublin. Under resans gång fick min far och jag, till vår förvåning, reda på att hans far, min farfar, som femtonåring var med och stred mot ryssarna 1919-1921 – men det är en annan historia.
Zenek Podsędkowski
