Hur känns det att lämna det trygga hemlandet och flytta till Sverige – ett land med ett helt främmande språk, en delvis annorlunda kultur? Katarzyna Błażejczyk i Tomelilla, som kom för ett år sedan, berättar hur det har gått för henne och hennes familj.

Katarzyna Błażejczyk flyttade till Sverige för drygt ett år sedan.
Foto: Dorota Tubielewicz Mattsson

Varför flyttade jag till Sverige?

Denna fråga ställde jag mig under mitt första halvår här. Främmande land, främmande språk och kultur. Jag, som inte gillar stora städer lämnade arbete och en bekväm lägenhet med föräldrarna i en liten stad. Min man, som arbetat här i flera år uppmanade mig att flytta till Sverige. Separationen var inte bra för vårt äktenskap, vår son längtade efter pappa.

Flytten planerades till början av juli. Jag presenterade vårt mål för barnet i superlativ, jag trodde starkt på mina egna ord. Min mamma tänkte i tysthet att barnet och jag skulle komma hem igen efter semestern. Vännerna hävdade att vi var modiga, galna, de skulle hålla tummarna. Och jag bestämde att jag ska börja ett nytt liv i Sverige, jag ska lära mig språket, jag ska hitta ett jobb i mitt yrke som lärare.

Min make var mycket glad över att ha oss hos sig, vi kommer att vara tillsammans nu.

Allt var planerat och förberett. Vi har hyrt en liten stuga på landet i samma by som min mans familj, så jag erkänner att allt var mycket enklare för mig. Sonen fick snabbt vänner bland kusinerna som han hittills haft lite kontakt med. Det är ett faktum att öppna och sociala barn interagerar i relationer med andra barn.

Ett nytt läsår började. Vår son gick på ett dagis som ligger i en by nära oss. De första dagarna följde jag honom till dagiset. Han gick gärna dit, men hade många frågor. Han var redan tillräckligt stor och medveten om att han inte talade samma språk som de andra barnen. Dagarna gick och jag undrade om jag gjorde rätt som flyttade till Sverige. Sonen saknade sina morföräldrar, han ställde en massa frågor som jag tålmodigt besvarade. Med tiden blev det bättre, sonen förstod mer och mer, började upprepa fler och fler ord.

Under de första månaderna tog jag hand om hemmet och familjen och var ansvarig för att sonen gick till skolan. Samtidigt ville jag börja lära mig svenska och gå en SFI-kurs. SFI startade i oktober. Resan hem till Polen under julhelgen blev för oss den bästa ”examen”.

Jag var nästan säker på att vår son inte ville resa tillbaka till Sverige. Men till min stora förvåning ville han berätta allt om sina nya skolkamrater. Redan efter en vecka under vår tre veckors långa vistelse i Polen frågade han när vi skulle resa hem.

Ja, då insåg både jag och min make att vårt barn trivs bra i Sverige.

Efter att ha laddat batterierna hemma i Polen återvände vi till vårt nya svenska liv, min man gick tillbaka till sitt arbete och jag och vår son till skolan. Nästa resa till Polen, en kort semester till påsk, åtföljdes inte av en sådan stress. Den blev fylld av glädje och förväntan. Vi tänkte mest på vad vi skulle ta med oss. Mitt barn tyckte det var spännande att resa, spelar ingen roll med färja eller med flyg. Det viktiga var att vi var på väg.

Ingenting kan jämföras med ett barns spontanitet. Nu går han i första klass. Han klarar sig bättre och bättre. Hans svenska förbättras för varje dag som går. Redan nu tänker han på sin julresa till Polen.

Jag väntar på beslutet om när jag kan börja min praktik. I Sverige har man godkänt min polska utbildning och jag kan nu börja undervisa i förskolan eller grundskolan. Jag är rädd, men jag hoppas att jag kan hantera det. När allt kommer omkring var det min plan!

Bara ett år och två månader har passerat sedan vi kom till Sverige. Allt går enligt min och min makes plan. Vi flyttade till Sverige för att få vara tillsammans. Jag tror att vi lyckas förverkliga vårt mål, och mer är så. I slutändan kom vi till Sverige för att starta nytt och bättre liv.

Katarzyna Błażejczyk