foto: Maria Söderberg. Ryszard Kapuscinski

Nu får jag aldrig intervjua honom, vilket jag drömt om i många år alltsedan jag läste Imperiet när den kom ut på polska 1991. Min dröm om att ställa frågor till honom efter författaraftonen på Kulturhuset i Stockholm för snart ett år sedan gick inte heller i uppfyllelse – världsreportern Ryszard Kapuscinski var i stan för att tala om sin sista bok, Resa med Herodotos, som just kommit ut på svenska, men var för trött för att signera sin bok och svara på läsarnas frågor, de läsare som fyllde husets största sal.

Det som slog mig redan i Imperiet var Kapuscinskis förmåga att skapa bilder, som fäste sig i läsarens medvetande och levde kvar där. I Imperiet boken om Sovjetväldet och dess sönderfall minns jag särskilt två: kylan i Sibirien som är så stark att människorna är dolda av köldrök och bara lämnar lysande strimmor bakom sig. Den andra är hur den lilla Ryszard tillsammans med andra barn köar i flera timmar i isande kyla för att köpa plåtaskar med smulor av syrliga karameller. Av detta karamellgrus kokte mammorna sedan en slags saftsoppa.

Ryszard föddes i Pinsk, en landsortsstad som var huvudorten i Polesien, en avkroksprovins i förkrigsPolen. Föräldrarna var bägge lärare, som sändes ut av staten för att förpolska Kresy,de östområden som idag tillhör Vitryssland och Ukraina. Många av Polens främsta kulturpersonligheter stammar just från Kresy som diktarna Czeslaw Milosz och Zbigniew Herbert. Kapuscinski som föddes 1933 fick upppleva andra världskriget in på bara skinnet. Eftersom familjen bodde intill järnvägen bevittnade de deportationerna till Sibirien som de sovjetiska myndigheterna genomförde. Kapiscinskis far undgick dem genom att gömma sig. Hustrun och sonen drevs på flykt.

Efter kriget fick Kapuscinski anställning på den statliga polska nyhetsbyrån PAP. På grund av byråns magra finansiella resurser fick den unge journalisten göra reportage on a shoestring i Latinamerika och Afrika, världsdelar som då knappast stod i centrum för den internationella uppmärksamheten. I Ebenholts berättar han om att han inte hade råd att söka vård på det europeiska sjukhuset när han drabbades av en tropisk infektion på Zanzibar men fick hjälp av en läkarvän.

En annan bild som ligger kvar i min minnesbank är beskrivningen av Haile Selassies dag i boken Kejsaren. Den är en prestation i sig, eftersom den skrevs när kejsaren redan var avsatt och mördad, och allt material fick samlas in i hemlighet efter intervjuer i tysta hus som uppnåtts genom att smyga på mörka bakgator i Addis Abbeba.

Det första kejsaren gjorde på morgonen var att ta emot angivarna. Sedan matade han lejonen i sitt privata Zoo i palatsparken. Djuren hade stor symbolisk betydelse. Härskaren bar ju titeln Lejonet av Juda. Först därefter tog han emot sina ministrar. Uppenbarligen måste kejsarens underrättelsenät till slut fått ödesdigra revor. Han föll offer för en grym revolution 1974.

Gunnel Arbin är journalist med särskilt intresse för Polen.

Ryszard Kapuscinski jordfästes i Heliga Korsets kyrka där Chopins hjärta finns. Soldater höll vakt vid kistan som var täckt med polska flaggan. Han vilar på soldatkyrkogården på Powazkigravplatsen, den finaste i Warszawa.

Wislawa Szymborska sörjde över de böcker han inte hann med att skriva. En röst som alltid framhävde den lilla människans historia har tystnat, men hans böcker, av vilka många är översatta till svenska, finns ännu kvar att läsa.

Gunnel Arbin

Läs också om Kapuscinskis senaste och sista bok,
På resa med Herodotos >>