Sigge Fedyk

Storken är vanlig i Polens jordbruksbygder – liksom tidigare i Sverige. De stora fåglarna har ofta ingått i landsbygdens berättartradition.
Bulletinens gästkrönikör Sigge Fedyk funderar över storkarna i Polen och dess vanor och personligheter.

Av Sigge Fedyk

I denna krönika ska jag granska den polska storken som tycks vara vår mest kända levande, ja t.o.m. flygande ikon. Det finns mellan 100 000 och 160 000 storkar i landet (de exporteras även till Sverige). Jag börjar med att ställa en fråga: Varför finns det så många storkar i Polen och så få i Sverige? Svar: Ni har RFSU istället. Tro inte på storken, köp Black Jack uppmanar RFSU!

Polackerna älskar storkar och tror på dem.
– Jag älskar Polen, säger storken på kakellimsaffischen från Atlas. En fjärdedel av alla storkar har polskt pass. På våren när de kommer är de 100 000, och när de far här ifrån är de 160 000. De älskar att älska i Polen, storkarnas eget paradis.

Storkarna kommer från Afrika i månadsskiftet mars–april och flyger tillbaka i september. Då har de haft riksdag (dock inte den polska) och valt en duktig reseledare inför den långa färden. Det tar tre månader att flyga den 9 000 km långa sträckan mellan Polen och Afrika. De flyger cirka 100 kilometer dagligen.

För att undvika den långa sträckan över havet flygger de först till Afrika, sedan över Gibraltar (västerländska storkar) eller via Bosporen (polska).

I Polen välkomnar vi storkarna efter en lång vinter – de utgör ett tecken på att våren är på gång. Dessutom tror man att storken bådar lycka och välstånd (vi har inte haft en lång socialdemokratisk tradition som i Sverige). Först kommer hanarna som reder boet – oftast på stolpar, gamla skorstenar och liknande. Några dagar senare kommer damerna och då är det dags att ”making love”.

Ett par kan få mellan två och sex ungar. I slutet av maj finns ”frutti di amore” (de unga storkarna) på plats. De har stor aptit och babblar eller rättare sagt klapprar hela tiden. Under juni månad tränar de på Friskis och Svettis och inte förrän i juli vågar de lämna boet och promenera på marken.

De flesta människor tror att grodor är storkarnas favoritföda men det är en kliché. Tidigt på våren är det lättare att hitta sniglar, daggmaskar, skalbaggar i våtmarkerna. På sommaren, efter skörden, fångar de möss, syrsor och gräshoppor på stubbåkern. Tidig höst hittar de sin mat på nyplöjda åkrar – larver och liknande delikatesser.

Varje by vill ha storkar, men storkarna bestämmer själva var de ska slå sig ner. Och de brukar alltid komma tillbaka till samma bo som förut. Det äldsta storkboet i Polen är 400 år gammalt och väger ett ton.

Sexfrågor har alltid varit tabu i den katolska Polen. Till barnen har man sagt att det var storkarnas förtjänst att det blev syskon.

Till slut en sann historia. En lantbrukare i Dolny Slask hade ett storkpar på sin gård, och han var mycket glad åt det. Sommaren 2004 fann han att storkmamman försvunnit och storkpappan fick ensam sköta boet och de fyra ungarna. Så när småstorkarna var hungriga ”knackade” pappan med näbben på stugdörren. Som solidarisk förälder gick gubben ut och fiskade för att ordna något att äta till ungarna.

Sigge Fedyk är auktoriserad svensktalade reseledare och guide i Polen.
Fler artiklar av Sigge Fedyk >>