Sveriges Radios korrespondent Kjell Albin Abrahamson har varit där.

I Polen på andra sidan Östersjön finns ett föga känt folk: kasjuber – de är ungefär 200 000 och lever vid floden Wislas mynning, väster om hamnstäderna Gdansk och Gdynia. Staden Puck är högborg för den kasjubiska kulturen – idag talar omkring 50.000 människor kasjubiska, som är ett västslaviskt språk.
Kasjuberna är bara ett exempel på den rika mångfald av kulturer som finns kring Östersjön. Ingenstans i Europa finns en så mångkulturell region som här – närmaste jämförelse är Balkan och Kaukasus.

Kjell Albin Abrahamson besökte kasjubernas rike för Vetenskapsradions serie om Östersjön.
Svensk-Polsk Bulletin har fått tillgång till texten.

Gdansk är kasjubernas huvudstad, och Gdynia är deras näst största stad. Här finns Plac Kaszubski, Kasjubiska torget som är ett av de största torgen och en gammal marknadsplats för kasjuberna. Mitt på torget står en jättestaty över Antoni Abraham, en man som levde mellan 1869 och 1923 och var en stor förkämpe för den kasjubiska kulturen. Puck är sjökasjubernas huvudstad.

Kasjubernas rike sträcker sig tre mil brett och åtta mil långt från kusten Puck – Gdynia – Gdansk och sydväst inåt i landet.

– Kasjuberna är starkt bundna till Östersjön, vi är vända mot havet vilket man inte kan säga om polackerna, Polen vänder ju ryggen mot havet. Vi kasjuber började redan på 300-talet att ”bruka” havet och det finns än i dag spår bevarade här i Puck; gamla medeltida båtar som vittnar om våra sjöfartstraditioner, berättar Artur Jablonski, som är starosta, ålderman eller ett slags borgmästare i staden Puck, trots att han max kan vara 45 år.
Administrationsbyggnaden är gul och blå som den svenska flaggan och utanför fönstren flyger poppelvadd omkring som nysnö. Landskapet är vackert, inte olikt Skånes eller Blekinges. Man riktigt känner närheten.

Puck den första polska marinhamnen

På 1500-talet blev Puck den första polska krigsmarinstaden. Gdansk var ju en fristad med sina egna lagar. Den polske kungen Sigismund August insåg behovet av en egen flotta och en krigshamn, och här i Puck grundades den första polska marinhamnen på 1500-talet, berättar Jablonski.

Han ger också tydliga exempel på hur kasjuberna än idag har Östersjöns bräckta vatten i sina ådror. Den polska fiskeflottan är 40 procent för stor enligt EU, och många fiskare lägger av i den hårda konkurrensen. Men det är polackerna som väljer att sluta fiska, inte kasjuberna. För oss är det inte bara en ekonomisk fråga utan en kulturell överlevnadsfråga, att vara eller inte vara, därför har de sjöfarande kasjuberna ett starkt stöd bland övriga kasjuber, säger Artur Jablonski.

Det finns knappt 200 000 kasjuber i Polen på ett område som är 3 mil brett och åtta mil långt. Att kasjuberna här i Puck är ett sjöfolk med en gång i tiden nära kontakter med Sverige får jag flera bevis på. I bokhandeln ligger synligt exponerad en nyutgåva av en bok från 1957 av den kasjubiske författaren Augustyn Necel med titeln Berättelser om svenska anfall.

Och i det kasjubiska språket finns massor av ord som avslöjar de nära svenska kontakterna och att de norra kasjuberna är ett sjöfolk: båt heter på kasjubiska bot, vik heter wik, nordan – norda, nordväst – i, reling – reling, vrak – wrak, isyxa – isax. Men hur är det, är kasjubiska ett språk eller en dialekt? Róman Drzezdzón är etnolog och chef för kasjubiska museet i Puck.
– Kasjuberna använde sig av tre språk, kasjubiska, platttyska och polska som det religiösa språket, psalmerna i kyrkan sjöngs på polska inte på kasjubiska, det kasjubiska språket användes i det vardagliga umgänget. Kasjubiska ansågs länge vara en polsk dialekt men är i dag erkänt som ett särskilt slaviskt språk. Men, säger Róman Drzezdzón, det finns egenheter med kasjuberna och deras språk.

– En majoritet av kasjuberna, åtminstone de äldre, är analfabeter som inte kan skriva på sitt eget språk, de läser kasjubiska med svårighet, de tycker inte om att skriva på kasjubiska eller rättare sagt de anser att skriftspråket inte motsvarar deras sätt att tala. Det finns nämligen omkring tio olika dialekter med olika ord och uttal. Men nu när det undervisas i kasjubiska i grundskolor och gymnasier, när det kommer ut läroböcker och tidningar på kasjubiska är jag övertygad om att en vacker dag kommer vi att utrota analfabetismen, säger etnologen Róman Drzezdzón.

I museet i Puck finns också kasjubiska instrument.

– Jag är ingen vidare musiker men ska försöka, säger han och slår ett slag för den kasjubiska kulturen genom att spela på en blandning av basfiol och trumma.

Hur ser framtiden ut för kasjuber eller är denna etniska minoritet i Polen förvisad till museer?

– Vi får se hur framtiden blir det var värst på 1970- och 80-talen då språket abrupt klipptes av. Föräldrar talade inte kasjubiska med barnen. Jag minns själv på 70-talet hur mina föräldrar talade kasjubiska med varandra men vände sig till oss barn på polska. Nu vågar föräldrar tala kasjubiska med barnen som också lär sig språket i skolan. Hur många som i framtiden kommer att tala kasjubiska är svårt att säga men det vore en förlust om språket försvann. En förlust inte bara för oss utan för våra grannar polacker, tyskar, litauer, danskar och svenskar eftersom det är ett slaviskt språk med stora historiska, kulturella och andliga värden.

Han visar upp en ABC-bok på kasjubiska, den första ABC-boken med ordlista och allt. Viktig är också den radiostation som för tio år sedan startade i Gdynia Radio kaszebe som sänder dagligen dygnet runt på kasjubiska och polska eller på en blandning av de båda språken. Fast sjövädersrapporten är naturligtvis på kasjubiska, liksom nyheterna, och så mycket kasjubisk musik. Ungdomar som ringer till radiostationen blandar ohämmat polska och kasjubiska.

När jag skils från den kasjubiske etnologen är jag ganska övertygad om att kasjuberna kommer att leva vidare. Det märkliga folket lever redan vidare i till exempel Günter Grass roman Blecktrumman, den lille Oskars mormor Anna Bronski är ju kasjubiska.

Kan man tala om diskriminering av kasjuberna?

– Det är svårt att i dag tala om diskriminering av kasjuber sedan Polen återfick sin frihet på 1990-talet, säger borgmästaren Artur Jablonski. Det viktigaste skedde med fjolårets lag som skyddar etniska minoriteter i Polen. Vi har i dag en självbestämmanderätt i de flesta kommuner. Under den kommunistiska tiden var vi diskriminerande och kunde till exempel inte göra karriär inom armén, vi fick inte ingå i marinen utan skickades som soldater till den andra änden av Polen. Vi var helt enkelt andra klassens medborgare.

Jag ser optimistiskt på framtiden tack vare den nya polska lagen om skyddande av minoriteter och tack vare hur EU ser till att regioner och minoriteter utvecklas. Det finns verkligen anledning till optimism. Samarbetet med olika organ inom EU ser jag som mycket viktigt och vi har till exempel fått en institution för skyddande av minoritetsspråk. Viktigt är också att tack vare den nya polska länsindelningen bor kasjuberna för första gången på 700 år i ett enda administrativt område, i ett län och inte i tre-fyra som tidigare. Fast det är en sak som jag önskar mig. Jag skulle gärna vilja ha kontakt med någon sydsvensk stad för att vidmakthålla vår gemensamma Östersjökultur och historia men det har tyvärr visat sig vara svårt. Om någon svensk kommun är intresserad så är vi öppna för samtal och samarbete.

Kjell Albin Abrahamson