Måndagen den 17 september har Andrzej Wajdas nya film, Katyn, premiär i Polen. Den handlar om de efterlevande, de vars fäder, söner eller äkta män mördades i Katynskogen – mord som doldes av den kommunistiska regimen i såväl Polen som i före detta Sovjetunionen.

Familjerna fick inte veta vad som hade hänt, och människor som bedrev efterforskningar utsattes för svåra repressalier – flera mördades eller försvann.
Kulturskribenten Elzbieta J Brunnberg, vars morbror också blev offer för Katynmorden, tecknar den politiska och historiska bakgrunden till filmen.

I april och maj 1940, mördade sovjetiska trupper sammanlagt 25 744 polska medborgare, civila och militärer, 15 000 av dem officerare. Massgravarna med tiotals lager av kroppar över varandra, fylldes med kalk och doldes under nyplanterad skog – Katynskogen.

Under hela efterkrigsperioden fram till murens fall var det i Polen förbjudet att tala om Katyn (och vi, barn i familjer vars anhöriga blev offer för morden, blev tillsagda att aldrig uttala ordet Katyn i närvaro av främlingar). Trots att Katynmordet hörde till raden av allmänt kända hemligheter, fanns inte ett spår av ämnet i de polska historieböckerna fram till 1989. Få historielärare vågade riskera livet för att förmedla sanningen till sina elever.

De som vågade undersöka drabbades av svåra repressalier

De mest kända fallen av repressalier är bl.a. likvideringen av åklagaren Roman Marini från Kraków 1946. Han genomförde på egen hand en undersökning av gravar i Katyn och skickade rapporten till Rättviseministeriet i Warszawa. Två studenter anhölls för mordet, men de lyckades ”mirakulöst” fly från fängelset och försvann spårlöst. Ett annat fall utspelades så sent som 1989 i Warszawa, då prästen Stefan Niedzialak, initiativtagare till en Katynstiftelse, misshandlades till döds i sin bostad.

1971 dog under mystiska och ouppklarade omständigheter den i Warszawa bosatta musikern Elisabeth Tramsen. Hon var dotter till en dansk läkare, Helge Tramsen, som representerade Danmark för Röda Korsets räkning vid obduceringen i Katyn 1943. Tramsen vägrades inresetillstånd till Polen för att hämta dotterns lik. Helge Tramsen, med förflutet i dansk motståndsrörelse under tyska ockupationen, var en av de få som förgäves försökte uppmärksamma den skandinaviska opinionen på folkmordet i Katyn.

Efterkrigsåren präglades av sympati för Sovjetunionen, som hade bidragit till segern över Tredje Riket. Överallt i Europa deltog kommunister, liksom motståndsmän med andra politiska uppfattningar, i kampen mot nazismen. Men kommunisterna lyckades, stärkta av Sovjetunionens bidrag till segern över nazismen, framställa sig själva som de enda ”riktiga”, självklara antifascisterna, och använda antifascism som sitt eget kvalitetsmärke för att i dess namn tysta ner alla eventuella kritiker.

Svenska kommunister ville frita Stalin från ansvaret

Tre veckor efter tyskarnas anfall mot Polen och fyra dagar efter Sovjetunionens ockupation av östra delen av Polen, den 21 september, skriver kommunistiska Ny Dag följande kommentar: ”Genom att det polska problemet avvecklas kvarstår inte längre den formella anledningen till kriget.” Den polska regeringen framställs i Ny Dag som en ”fascistregim med förtryck och terror” som ”drev sitt folk ut i krig för den engelska imperialismens intressen”.

Under hela efterkrigsperioden såg de svenska kommunisterna det som nödvändigt att frita Stalin från ansvar för Katynmordet. När Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten 1948 tog upp Katynlögnen i en artikel i Dagens Nyheter jämfördes han av Ny Dag med Göbbels: ”Ingen beskyllning är så nedrig att den inte kan användas i vissa borgerliga tidningar mot Sovjetunionen.” Även Expressen tog avstånd från anklagelserna mot Sovjet och kallade det för ”den antiryska vulgärpropagandan”.

Första monumentet över Katyns offer i Stockholm vandaliserades

Under vänsterns 60- och 70-tal var det, både i Sverige och Danmark, i princip omöjligt att ens nämna Katynmordet utan att bli stämplad som ”klassfiende”. 1975 restes, på privat mark, vid Östermalmgatan 75 i Stockholm ett monument över Katynoffren, det första i världen. Initiativet möttes av en nästan fullständig likgiltighet från de svenska mediernas sida (endast Svenska Dagbladet hade en notis) och monumentet utsattes för vandalism, när dess motståndare inte kunde stoppa det på laglig väg.

1976 invigdes, av organisationen Katyn Memorial Fund, ett stort monument i Hounslow i Middlesex – den här gången på kommunal mark. Det kom på plats trots ihärdiga protester från både den sovjetiske och den polske ambassadören. Den brittiska regeringen drog inte in bygglovet för monumentet, men ingen representant kom till invigningen. 1981 avtäcktes en minnestavla över Katynoffer i Vår Frälsarens kyrka i Malmö. Inte en enda notis om denna händelse kunde läsas i den svenska pressen.

Efter murens fall publicerade Moskovskoje Novosti, den 25 mars 1990, ett dokument som officiellt bekräftade den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD:s skuld, och den 14 april, efter exakt femtio år av förnekande, kom TASS ut med en officiell kommuniké om Katynmordet. 1992 överlämnade Sovjets president Gorbatjov till de polska makthavarna ett antal dokument, bl.a. kopian av beslutet om likvideringen. Dokumentet var undertecknat av Stalin och hemligstämplat fram till slutet av 1992 – men väl känt av alla generalsekreterarna i det sovjetiska kommunistpartiet.

En kvarts miljon soldater i tre läger

Vad var då den verkliga bakgrunden? När Tyskland och Sovjetunionen i september 1939 hade delat Polen, hamnade över 250 000 polska soldater i sovjetisk fångenskap. Fångarna samlades i tre läger: i Starobielsk, Kozielsk och Ostaszków, inte bara yrkesofficerare, utan även många vanliga reservsoldater. Förhållandena i lägren var omänskliga. Över 200 officerare var registrerade som medlemmar i mosaiska församlingar. De tillfångatagna personerna utgjorde Polens kultur- vetenskaps- och läkarelit.

Sovjetunionens försök att bearbeta de polska fångarna och förmå dem att deklarera trohet mot den sovjetiska staten misslyckades totalt. Den 5 mars 1940 fattade Politbyrån i Moskva beslut om likvidering av alla ”fientliga element”, efter ett förslag presenterat av Lavrentij Berija, chefen för den ryska säkerhetstjänsten. Det var Berija som hade huvudansvaret för de tre lägren och utarbetade detaljerade direktiv för aktionen. Dokumentet signerades av de sovjetiska ledarna Stalin, Molotov, Vorosjilov, Mikojan, Kaganovitj och Kalinin.

Förberedelser för etnisk rensning i samarbete med nazisterna

Den 5 april började man transportera officerarna från lägret i Kozielsk mot Smolensk med löfte om snar transport till Polen. Avrättningen av den polska eliten var inte bara en övergång från teori till praktik i kommunismens namn på väg till ”proletariatets diktatur”. Likvideringen var också en nödvändig förberedelse för den etniska rensning som sovjetmakten planerade att genomföra i de ockuperade delarna av Polen. Fram till Hitlers attack mot Sovjetunionen i juni 1941 massdeporterades 475 000 polacker, framför allt kvinnor och barn, till de nordligaste, kallaste delarna av Sovjet och det avlägsna Kaukasus, där få hade någon chans att överleva. Det totala antalet offer är svårt att uppskatta.

Den ryska historikern Natalia Lebedeva hävdar att tydliga bevis pekar på att deportationen förbereddes i ett hemligt samarbete med nazisterna, som samtidigt påbörjade en liknande deporteringsaktion med kodnamn ”AB”. Redan i oktober 1939 genomförde de tyska och sovjetiska arméerna, i namn av samarbete och samverkan, gemensamma militära defileringar i Grodno, Brasses, Pil sk, Lwów och andra städer. Det är känt att i december 1939 skapades i Zakopane ett gemensamt utbildningscentrum för Gestapo och den sovjetiska motsvarigheten NKVD. Den 25 december, som svar på Hitlers och Ribbentrops hälsningar, skriver Stalin: ”Denna vänskap mellan Tyskland och Sovjetunionen, cementerad med blod, har förutsättningar att bli långvarig och bestående.”

Katynmorden avslöjades först av Röda korset

Den polska exilregeringen i London med general Wladyslaw Sikorski i spetsen försökte förgäves få reda på vad hade hänt med alla försvunna officerare och yrkesmänniskor. Den 3 december 1941 försäkrade Stalin Sikorski att alla tillfångatagna polacker omfattades av amnesti, och att Sovjetunionen inte hade för avsikt att skada någon av dem. Nazityskland kände till den polska exilregeringens ansträngningar och påbörjade egna undersökningar i samarbete med det internationella Röda Korset. I april 1943, en vecka innan likvideringen av gettot i Warszawa påbörjades, kunde nazisterna överraska världen med sensationen om det sovjetiska folkmordet. Hitler såg här en chans att kunna använda upptäckten i propagandasyfte för att försvaga den pakt som Stalin nu hade slutit med väst.

Trots tydliga bevis som Röda Korset lagt fram, om att brottet genomförts redan i april 1940 – alltså långt innan tyskarna kom till Sovjetunionen – var det inte många i väst som trodde på nazisternas upptäckter. Många ville tvärtom skylla på tyskarna. Den Londonbaserade polska regeringens intresse för innehållet i gravarna i Katynskogen resulterade i att Stalin bröt kontakterna med exilregeringen och att de polska officerarnas popularitet i Storbritannien sjönk drastiskt. Den 4 juni 1943 dog Sikorski, hans dotter och några polska ämbetsmän i en mystisk flygolycka i Gibraltar.

I samband med Nürnbergrättegången lyckades Sovjetunionen, som tillhörde åklagarsidan, manipulera bort Katynbrottet, och därefter tillämpade de lögnen om nazisternas skuld. Trots att Sovjetunionen sedermera officiellt erkänt brottet, är det fortfarande märkligt tyst om Katynmordet i svenska medier.

Elzbieta J Brunnberg

Knappar
till minnet av kapten Edward Herbert

Bara knappar okuvliga
genomlevde döden brottets vittnen
från djupet kommer upp till ytan
det enda monumentet på deras grav…
…Bara knappar okuvliga
en mäktig röst av tystnade körer
bara knappar okuvliga
knappar från rockar och uniformer

Fragment ur dikten ”Knappar” av Zbigniew Herbert
Översättning EJB

Källor:
Katyn i litteraturen (Katyn w literaturze). Lublin: Norbertinum, 1995.
Natalia Lebedeva, Katyn : brott mot mänskligheten (Zbrodnia przeciwko ludnosci). Warszawa: Dom Wydawniczy Bellona, 1998.
Ashøj & Kruszewski, Katyn, skoven och dens hemmeligheder. Köpenhamn: Polsk-Skandinavisk Forskningsinstitut, 1996.
Pamietniki znalezione w Katyniu (Dagböcker hittade i Katyn). Paryz: Editions Spotkania, 1990.
W cieniu Katynia (I skuggan av Katyn). Warszawa: Wydawnictwo Czytelnik, 1990.
Kommunismens svarta bok. Stockholm: Bokförlaget DN 1999. Privata arkiv.